Army of Two: The 40th Day Xbox 360

Co-op har sedan Gears of War varit en funktion som man ofta hoppas få se i kommande spel, men som fortfarande förvånansvärt få spelutvecklare erbjuder. Army of Two, som släpptes för två år sedan, följde i Gears of Wars redan upplöjda spår, men den färdiga produkten blev förvånansvärt bra. Spelet hade sina skavanker men i grunden var det underhållande och på många sätt unikt. Nu, 2010, är det åter dags att dra på sig hockeymasken - Army of Two: The 40th Day är här.

Spelet tar plats i Shanghai, Kina, där Salem och Rios följer upp ett kortare uppdrag. Lagom till hemfärd blir dock paret avbrutna när en påtagligt ansiktslös militärkyrka invaderar och belägrar staden. Handlingen låter okej på papperet men faktum är att den inte alls är vidare framträdande under spelets gång. Du får förklarat att staden du springer omkring i är invaderad, men aldrig en vettig förklaring till varför. Att det sedan råder total brist på motstånd från landets regering och stadens invånare gör inte saken bättre. Du känner dig aldrig delaktig i handlingen, det enda du egentligen bryr dig om är var dina fiender för närvarande är belägna och hur du så enkelt som möjligt kan tillintetgöra dem. De nya moraliska inslagen placerar de två huvudpersonerna i olika vägskäl där man som spelare får fatta mer eller mindre tongivande beslut. Det är ett fint inslag i den annars rätt tunna handlingen, men de är på tok för få till antalet och dessutom väldigt svårtolkade, det är faktiskt sällan man känner sig nöjd med sitt beslut i efterhand.

Till ytan är spelet en svajande historia. De två karaktärerna målas upp detaljrikt och fint. Shanghai är därtill en härligt krigshärjad stad som bjuder på förvånansvärt mycket variation. Dock får ofta bilduppdateringen lida när för mycket inträffar på skärmen och det är anmärkningsvärt hur lite jobb man lagt på att variera spelets fiender. De olika typerna räknas på en hand och de bär alla samma typ av kläder och färger.

Ljudmässigt blir det bättre. Det orkestrerade soundtracket som Tyler Bates står för skapar många gånger en riktigt bra stämning. Röstskådespelet sköts också med godkänt resultat, även om Nolan Norths insats snarare påminner mig om hur mycket bättre allt fungerar i ett visst annat spel med honom i huvudrollen. Jargongen mellan de två legoknektarna har tonats ner påtagligt - inte så konstigt heller då det var en av de punkterna som fick mest kritik i föregångaren. Jag känner fortfarande inte vidare mycket sympati för någon av karaktärerna, men det är i alla fall enklare att inte hata dem nu.

Alla negativa saker jag gått igenom väger tyvärr väldigt lätt gentemot spelets absolut största brist. Kontrollen var redan i föregångaren en plågoande och denna gång är den om möjligt ännu sämre. Det största problemet är att på tok för många kommandon utförs genom en enda knapp, vilket innebär att du väldigt ofta hamnar i jobbiga och pinsamma situationer som du inte alls menade att försätta din karaktär i. Den övriga knappuppsättning är även den långt ifrån perfekt och många gånger under spelets gång frågar jag mig själv varför man inte hade kunnat adoptera mer från konkurrenterna här, för det finns definitivt bättre exempel att ta lärdom av.

En annan aspekt som också görs sämre än i föregångaren är vapenredigeringen. I föregångaren var det ett väldigt kul, om än absurt, inslag. Detta inslag känns nu i det närmaste förstört då alla expansionsdelar passar till alla vapen. Det låter kanske rätt bra, men i praktiken leder det till att känslan av att ditt vapen är något du kämpat för är helt bortblåst. Istället väljer du vapen endast baserat på hur banan och dess fiender ser ut. Tråkigt och ett stort steg i fel riktning.

Innan spelet släpptes lovade utvecklarna att flerspelarläget skulle vara mer finputsat och genomarbetat denna gång. För att göra en lång historia kort så har de helt enkelt lovat för mycket. Det nya spelläget Extraction, som under den första månaden erbjuds exklusivt till de som förbokat spelet, beskrivs som en blandning mellan Left 4 Dead och Horde Mode i Gears of War 2. Synd bara att det inte alls är lika kul som något av ovanstående spel. Spelets fiender springer helt obehindrade rakt in i din gevärseld och dyker upp varsomhelst. Om det inte var tydligt nog under kampanjen så blir det här också väldigt uppenbart att kontrollschemat är på gränsen till trasigt. De andra speltyperna som erbjuds fungerar förvisso aningen bättre, men för heller inget nytt till bordet och man bör så fort man får tillfälle vända sig åt något annat håll istället.

Under 2008 kom Army of Two som en överraskning. Under 2010 förväntar jag mig mer av ett spel och Army of Two: The 40th Day räcker inte till. Kampanjen känns längden till trots tjatig, funktioner som förut kändes unika upplevs nu som helt meningslösa och framförallt så är kontrollen upphov till flera års huvudvärk. Det finns spår av ett bra och underhållande spel här och där, men faktum är att det här är ett hafsverk som på många punkter faktiskt är sämre än sin två år äldre föregångare.

Och det är långt ifrån bra i min bok.