Legend of Zelda: Spirit Tracks Nintendo DS

Att mjölka en spelserie kan vi alla vara överens om att det inte är speciellt uppskattat. Mario har till exempel varit med i fler obskyra sidoprojekt än vad som är lovligt och det är endast hans största titlar som nått de högre betygen på skalan.

Man ritar ut sin färdväg på samma sätt som i Phantom Hourglass.

Link är inte en lika stor sell-out som Mario, men han är farligt nära ibland och hans senaste äventyr, Spirit Tracks, framkallar för första gången en form av besvikelse hos mig. Nintendo är som vi vet inte direkt jättesugna på att ändra på ett vinnande koncept och när de skapade Links senaste strapats fanns inga planer på att byta inställning. För några år sedan släpptes det första Zelda-spelet, Phantom Hourglass, till Nintendo DS och jag gav det en välförtjänt åtta i betyg. Det kändes nyskapande, man fick blåsa i micken och styra Link med stylus-pennan istället för styrkorset.

Nu, nästan exakt två år senare, har Nintendos stora kopieringsmaskin jobbat klart och klämt fram ett i stort sett likadant spel till. Hade jag varit lat skulle jag kunnat kopiera min recension av Phantom Hourglass, ändrat några detaljer och sedan publicerat den som recensionen för Spirit Tracks. Det hade absolut funkat.

Men nu funkar det ju inte riktigt så.

Spirit Tracks utspelar sig 100 år efter och är en direkt uppföljare till Phantom Hourglass. Ni som klarat av det spelet vet att det slutar med att piraterna seglar iväg mot horisonten för att hitta det nya Hyrule. Uppenbarligen gick det som planerat - dom hittade en obebodd värld någonstans, smällde upp sin flagga och det nya Hyrule var grundat. Men - det finns alltid ett sådant - landet var inte helt fridfullt och invånarna tvingades kämpa mot en ond demonkung, en episk strid tog vid och Hyrules andar hjälpte till att fälla den onda demonen och kedja fast honom i Spirit Tower. De heliga kedjorna spreds ut över landet och blev till tågräls - The Spirit Tracks.

Zelda kan ta formen av en Phantom för att hjälpa Link.

Link har denna gången, passande nog, utbildat sig till lokförare och det logiska färdmedlet är då så klart ett tåg. Vid den årliga lokförar-kröningen i slottet får Link ett brev i smyg av Zelda där hon varnar för den mystiska Chancellor Cole och dessutom vill träffas i smyg efter ceremonin. Det visar sig att hon vill ha hjälp av Link att ta reda på varför landets heliga tågräls håller på att försvinna. De två, tillsammans med Links tåg-lärare Alfonzo, sätter av i riktning mot Spirit Tower. Halvvägs försvinner plötsligt rälsen under dem och en smärtsam krasch är oundviklig. Chancellor Cole och hans medhjälpare uppenbarar sig och visar sig vara orsaken till den försvinnande rälsen. Link, Alfonzo och Zelda knockas.

Zeldas själ, eller ande om du så vill, lämnar hennes kropp som Cole sedan lägger vantarna på innan han försvinner iväg.

Äventyret är igång.

En av många småkluriga bossar.

Tillsammans med Zeldas ande färdas Link i sitt tåg kors och tvärs över Hyrule i hopp om att återfå Zeldas kropp och bringa fred till landet. Templen håller hög klass och som utlovat blir det på vissa ställen riktigt klurigt. Mellan varje tempel måste man besöka Spirit Tower, precis som i Phantom Hourglass, för att få information om var man ska härnäst. Enda skillnaden är att det inte längre går på tid, vilket är extremt välkommet. Att spela Zelda under tidspress är en idiotisk idé och jag gillade det inte ens i Majora’s Mask.

Men precis som i Phantom Hourglass saknas den där speciella Zelda-känslan vi har vant oss vid från tidigare spel. Miljöerna är stela och spartanska, vilket de visserligen ofta är, men här märks det extra tydligt och det känns fattigt. Vissa pussel från Phantom Hourglass återkommer vilket känns extremt billigt och gör mig nästan lite arg.

Och det är där mjölkningen kommer in i bilden, för jag ser egentligen ingen anledning till att Spirit Tracks faktiskt existerar. Det hjälper inte att man har ett nytt instrument att spela på, att man åker tåg (!) istället för båt eller att ondingen heter Cole istället för Bellum, när resten är samma, samma, samma.

Då är det synd att det ändå är så förbannat bra, för egentligen vill jag bara slå igen min DS och sura. Men det går inte.