Insomniacs tempo kan inte beskrivas som annat än imponerande. Man kan ställa klockan efter deras släppschema. Vartenda år spottar de ur sig ett nytt spel och ändå är det sällan eller aldrig som resultatet blir annat än riktigt bra. Ratchet & Clank är dock den serie de återbesökt oftast och även om årets utgåva på alla plan är en helgjuten upplevelse så är det mycket som är sig likt från föregångarna. Med tanke på att de just varit riktigt schyssta spel så skall det inte tolkas som enbart negativt, men det känns stundtals som att Insomniac tagit den enklaste vägen. Vapenarsenalen är exempelvis lika underhållande som alltid men det beror mycket på att stora delar av beväpningen just är återanvänd från föregångarna. De nykomlingar som finns passar dock in bra - taktikern inom mig fastnar för Tesla Spikes som lägger upp elektriska barriärer att stänga in fiender med. Väl säkrad är det bara att plocka fram sin Plasma Striker - en ohelig kombination av raketkastare och prickskyttegevär - och nedgöra dem en efter en på avstånd.
Min stora favorit är dock inte ett vapen utan ett tillbehör, Ratchet har begåvats med raketskor som ger möjlighet att glida fram längs banorna i ett hysteriskt tempo. Vissa sekvenser bygger på just detta och känns som en mer spännande och interaktiv variant på de rälsbundna delar som serien gjort sig känd för, men det går utmärkt att spänna på sig dojorna även annars och behärskar man dem väl, skär de ner på långa transportsträckor.
Det positiva med förändringsoviljan medför är som sagt att det som alltid gjort Ratchet & Clank bra har bibehållits. Den respektlösa humorn som kännetecknat serien är intakt och jag blir särskilt glad av att spelseriens allra skönaste onding Dr. Nefarious återigen åtar sig rollen som huvudskurk. Allas favorithjälte Captain Qwark gör även han comeback och är som vanligt i högform. Även på andra punkter är det enbart positivt att allt är som tidigare. Har man spelat föregångarna vet man redan att man kan förvänta sig tajt kontroll och snygg Pixar-doftande grafik. I andra fall hade jag gärna sett lite nytänkande, visst är actionsekvenserna riktigt röjiga men alltför ofta går de lite på rutin och börjar kännas långdragna. Något som är trevligt i det sammanhanget är att A Crack in Time fortsätter på Quest for Bootys inslagna spår och justerar balansen mellan action och plattformshoppande till det senares favör. Det är inte snack om att det skulle saknas möjligheter till våld, men jag som föredrar plattformandet ger tummen upp för en större dos av det.
Utöver de två grundbultarna erbjuder spelet ytterligare några spelmoment av varierande kvalitet. Att flyga runt och skjuta saker med Ratchets rymdskepp är lika ospännande som det brukar vara, men istället för att bara vara en transportsträcka mellan banor kan man nu utforska galaxen efter eget behag vilket åtminstone gör sekvenserna lite mer befogade. Framför allt finns det dussintals små månar och asteroider att landa på som alla hyser någon trevlig uppgradering. Dessa påminner lite om banorna i Super Mario Galaxy, i och med att de erbjuder en väldigt kort, fokuserad upplevelse som dessutom ofta har lite mer bett i sig än resterande spelet.
Men spelets titel hänvisar trots allt till två huvudrollsinnehavare och det är de partier där man spelar som Clank som sticker ut mest. Även under dessa partier bjuds på lite pliktskyldigt hoppande och stridande men Clanks betydligt mer begränsade rörelseschema innebär att det inte är i klass med motsvarande delar figurerandes Ratchet. Som tur är ligger fokusen istället på pussellösning. Den torre lille roboten kan nu omarrangera självaste tiden efter behag och det är dessa förmågor som ligger till grund för pusslen. De mer grundläggande förmågorna är att kunna reparera trasiga föremål genom att banka på dem med sin tidsstav och slunga iväg bomber som saktar ned tiden på valfri plats.
Men framförallt kan Clank röra sig i flera parallella tidsflöden samtidigt. Det låter invecklat, och blir också ganska knivigt längre in i spelet, men premissen är enkel. En version av Clank kan exempelvis gå och ställa sig på en knapp som öppnar dörren för en annan som i sin tur rycker i en spak som sänker en plattform så man själv kan komma vidare. Varje pusselrum tillåter bara en begränsad mängd Clank-kopior så man behöver ofta lura runt och ”spela över” gamla versioner för att lyckas utföra det som krävs. Jämfört med de ganska infantila pussel serien bjudit på tidigare är detta ett rejält uppsving som kräver en del hel klurande, men fastnar man helt på ett pussel går det att ge upp lite av spelets valuta för att hoppa förbi det.
Som summering tror jag det finns ytterst få som inte kommer ha riktigt roligt med Ratchet & Clank: A Crack in Time, men har redan de tidigare delarna lämnat en fadd smak i munnen, bör man inte förvänta sig något annorlunda denna gång.
Redan förbokat!!! :P