Donkey Kong: Jungle Beat Nintendo Wii

Alla anledningar att återvända till Donkey Kong Jungle Beat är förstås välkomna, men frågan är om inte det här är snudd på falsk marknadsföring. För visst rör det sig snarare om Old Play Control? Originalets nydanande och härligt intensiva bongostyrning har bytts ut mot en – visserligen mer exakt – traditionell nunchuk-wiimotekombination som får spelet att kännas mycket mer som klassiska 2D-plattformare. Lite svettigt är det ändå fortfarande – då och då får man skaka kontrollerna intensivt för att (till exempel) äta bananer eller spöa upp en karateapa, men sådant viftande matchar knappast Gamecube-versionens fantastiska, spontana trumsolon. Ibland verkar skakningarna inte heller registreras och det händer att nunchukens kontakt lossnar från wiimoten, men det sistnämnda beror nog snarare på recensentens alltför hängivna bananfrosseri än på dålig gränssnittsdesign.

Förutom (och förmodligen på grund av) den nya kontrollmetoden har dessutom spelets banor reviderats något. Strukturellt är de fortfarande lika originalet, men några nya typer av hinder och bonusar har tillkommit. Det finns dessutom ett nytt livsystem som gör banansamlandet lite lättare, och några av de längre nivåerna har fått checkpoints som gör det lite mindre frustrerande att spela om dem efter ett förlorat liv.

Tyvärr är spelet trots dessa förfiningar fortfarande en smula ojämnt. När det är som bäst hoppar, flyger och boxar sig Kong genom banorna med en rörelseenergi som knappt ens Mario själv kan matcha, men flytet bryts av undervattensbanor och flygtävlingar vars tempo är alldeles för lågt för att hålla intresset uppe. Dessa banor är visserligen trevliga att utforska och ibland nästan pussellika i sin design, men de skär sig med den i övrigt så intensiva upplevelsen. Grafiken håller fortfarande måttet i stort och animationerna är otroligt karaktärsfulla, men även grafiskt är spelet lite svajigt – lågupplösta Gamecube-texturer på en bana kontrasterar mot fantastiskt färggranna trädkronor i en annan. Det går dessutom inte att komma ifrån att spelet är relativt kort. En van plattformsspelare tar sig utan problem igenom det på fem-sex timmar och då återanvänds ändå bossfajter ganska friskt. För rutinerade spelare som vill få ut det mesta av spelet krävs en vilja att spela om banor och mjölka spelet på alla dess poängbaserade belöningar.

Donkey Kong Jungle Beat är dock fortfarande ett fantastiskt väldesignat plattformsspel som trots sin ålder och sitt perspektiv fortfarande känns modernt. Precis som i originalet uppnås höga poäng via långa inte-nudda-golvkombinationer och effektivt banansamlande. Spelets nivåer har också designats utifrån denna premiss, och ofta går det att förbättra sina resultat enormt genom att noggrant utforska varje bana och utnyttja de kombinationsmöjligheter som utvecklarna har gömt i nästan varje del av spelet. När plattformandet flyter som bäst påminns man om Tony Hawk-spelen; allteftersom komboräknaren ökar och bakgrundsmusiken fylls på med apkör och extra trummor höjs också stressnivån, och när en lyckad sju- eller åttastegskombination belönas med en kaskad av bananer känns det bra i hela kroppen. Det enda som man saknar är mjölksyran i armarna.