Spore Hero Nintendo Wii

Ni minns Spore va, spelet som lovade oss att få skapa egna varelser som vi fick utveckla evolutionärt från embryo till civilisation och rymdfarande? Spelet som knappt ens höll 10 procent av vad det lovade och utan tvekan bör räknas som förra årets absolut sämsta spelsläpp, just för att det var en ren och skär lögn och inget annat. Ja, jag är bitter och jag håller verkligen inte med om det extremt oförtjänta betyg min chefredaktör Lars Jensen (för att Johan är gammal och förkalkad, red. anm.) satte på spelet. I min bok var det ren dynga och fick Will Wright, spelets skapare, att framstå som ingenting annat än en pretentiös snobb och bedragare.

Så hur förvaltar Electronic Arts detta ”fantastiska” arv när de nu vidareutvecklar spelserien för andra format? Ja, som de alltid gjort, på ett föredömligt sätt. Det vill säga, om man anser att mjölkning är föredömligt. Låt er inte luras av gulliga och färgglada omslag. Spore Hero är från början till slut även det riktigt kasst. Fast utan den flexibilitet som trots allt originalet hade. Men innan jag fortsätter att dissa spelet, låt oss ta det från början.

Två jättekristaller landar på en planet full med Spore-djur. En röd en blå. Den röda är förstås jätteond och den blå är den goda, och i den blå kristallen färdas självklart embryot till den varelse vi får skapa oss i spelet. Alla kroppsdelar som vi kunde använda i originalet finns med, men vi har inte alls samma frihet att designa vår varelse i det här spelet. För det första får vi bara använda vissa förutbestämda kroppsfärger eller färger, och för det andra är kroppsdelarna begränsade till vilka vi hittat i spelvärlden. Kroppsdelarna ger förstås fördel i olika sammanhang och ju bättre kroppsdel desto större sannolikhet att du inte kommer att få använda det tidigt i spelet, eftersom det handlar om en fullständigt linjär historia. Dessutom har man egentligen ingen valfrihet i sin design då vissa delar krävs för att man ska klara av olika pussel eller utmaningar, så hur man än gör ser ens varelse ut som ett aborterat foster.

I alla fall så går spelet ut på att göra uppdrag som världens invånare ger en, förstöra röda kristaller och samla på sig blå kristaller, samt bygga upp en väktarstaty som ska hjälpa en besegra varelsen som kom med röda kristallen. Visst finns det lite att utforska här och där, men i det stora hela är det frustrerande lite frihet i spelet. Repetitiva är inte minst de olika utmaningar som finns i spelet, som sång och dans och striderna. Alla är de bara Wii-mote gimmickar, men ändå är nog stridssystemet det mest tragiska. Det finns ingen bra logik i det, samtidigt som det är repetitivt, platt och fullständigt ointressant. Det blir ju inte bättre av att större delen av spelets utmaningar handlar just om dessa strider. Själv bankar jag hellre hål i pannan mot en järnstång än spelar ännu en stridssekvens i det här spelet.

Man bör nog kunna utgå från att målgruppen för spelet är barn någonstans mellan sex och tolv år. Rekommendationen på spelet är sju, men ärligt talat, det spelar ingen roll. För de som skapat spelet har helt struntat i det här med målgrupp, och trott att bara man gör det färgglatt fånigt och utan djup då passar det vilka barn som helst. Man dras till att tro att deras attityd varit att man just därför tror sig kunnat fylla spelet med vilken omotiverad dynga som helst. Nej, jag är ledsen Electronic Arts, det fungerar inte så. Ni kan inte slänga in pussel så enkla att en treåring framstår som en Mensa-medlem och sen ett stridssystem som inget barn i världen skulle stå ut med såvida de inte är autistiska. Fast förmodligen inte ens då. Nej, mitt råd till alla gamers och föräldrar där ute är, bespara både er plånbok och er själ detta lidande.