Cursed Mountain Nintendo Wii

Mina kära vänner, det har blivit dags för en bekännelse från min sida. Jag fullkomligen hatar att bli skrämd. Skräck, i alla dess former, är fruktansvärt påfrestande för mig och har definitivt inte blivit mer stabilt med åldern. Fanken, jag har fortfarande svårt att bada badkar dagarna efter att jag tvingat mig att se någon av de ständiga Hajen-repriserna som visas regelbundet på tv. Saw, The Ring, Sommar med Ernst...listan kan göras hur lång som helst. Till råga på allt landade spelet Cursed Mountain på min hallmatta för någon vecka sedan, ett spel som enligt förhandssnacket skulle vara riktigt läskigt och nervkittlande. Det var bara att bita ihop, skicka in skivan och konsolen och ta ett rejält tag om wiimoten och nunchucken. Här skulle det liras skräckspel.

Eric och Börje kunde roa sig med att stirra på varandra i timmar

Storyn i Cursed Mountain kretsar kring de två bröderna Eric och Harry vars huvudintressen i livet är bergsklättring och vildmarksliv. Efter en hemlighetsfull expedition försvinner Harry spårlöst, vilket får Eric att påbörja sökandet efter sin bror. Spåren leder upp mot en övergiven bergsby där lokala rykten har börjat viska om onda andar och ond bråd död. Snart börjar historien nystas upp och det visar sig att den försvunne broderns öde hänger samman med försvunna reliker och mystiska sällskap som verkar ligga bakom de övernaturliga händelserna. En rejäl och faktiskt ganska intressant historia med andra ord, som dock inte har fått medverka i ett lika spännande spel.

Eric fick smärtsamt nog uppleva att blixten visst det kunde slå ner på samma ställe två gånger

Redan under spelets inledande minuter börjar man ana oråd. Vi kastas in i berättelsen genom att få följa Harrys liv en bit in i expeditionen. Grafiken som målas upp är under all kritik och känns otroligt fattig. Omgivningarna saknar all form av detaljer medan vädereffekterna känns hämtade från cirka 10 år tillbaka i spelhistorien. Till råga på allt så rör sig Harry så konstigt att man på fullt allvar börjar fundera på om han lagt en kabel i brallan under resans gång. Efter en kort stund i snön växlar historien till brodern Eric som lyckats ta sig fram till den övergivna staden vid bergets fot. Dessvärre är det lilla samhället så gräsligt fult och enformigt designat att man direkt börjar längta tillbaka till de trista bergen som Harry fjantade runt i. Även Eric verkar ha problem med sina rörelser och när man väl lärt stackarn att jogga så framstår Erics skitnödiga gångstil som relativt normal. När vi väl är inne på på olyckor så måste jag nämna spelkontrollen. Bröderna är lika smidiga som två blåvalar i ett fågelbad och oavsett om du vill klättra i stegar, undersöka omgivningen eller slåss mot onda gastar så är det bedrövligt. Särskilt striderna blir lidande då bristen på precision kan få det hela att dra ut rejält på tiden. Lägg därmed till opålitliga kameravinklar, som ibland visar allt utom det du gärna vill se (som till exempel din karaktär), och du har en kämpig upplevelse framför dig.

Men något måste ju vara bra i spelet, frågar sig vän av ordning? Ja, det finns faktiskt ljusglimtar här och var. Spelets främsta styrka är utan tvekan den ljudmässiga biten som faktiskt lyckas förmedla någon form av känsla som inte enbart är dålig. Röstskådespelarna gör ett hyggligt jobb medan musiken (och några av ljudeffekterna) gör ett bra jobb för att förmedla en hotfull stämning. Även storyn räknas till spelets bättre sidor då den försöker skilja sig en del från liknande bakgrundshistorier från liknande spel. Tyvärr räcker inte ovan nämnda positiva inslag på långa vägar till för att väga upp spelets övriga innehåll. När vi har att göra med ett ruskigt fult, svårkontrollerat och allmänt dåligt spel som väldigt sällan lyckas vara särskilt skrämmande så räcker det helt enkelt inte till. Och om inte ens en vekling som jag lyckas bli riktigt skräckslagen, då vet man att det är ett kasst skräckspel.