Endless Ocean 2: Adventures of the Deep Nintendo Wii

Ibland är det förbannat svårt att veta ur vilken vinkel man skall angripa ett visst problem. När det gäller något så komplicerat som att försöka göra en rättvis bedömning av det klart udda Endless Ocean 2: Adventures of the Deep är det nästan att man vill kapitulera innan man ens gjort ett ärligt försök. Men så är livet, tyvärr och lyckligtvis, då man mellan varven ställs inför ofrånkomliga utmaningar man inte har en aning om hur man skall tackla. I de flesta fall tar man sig genom dem och oavsett slutresultat är man åtminstone erfarenheter rikare. Om något får det väl ses på som en form av tröst, av sporrande karaktär, i utmaningarnas inledande skede.

Med det filosferandet ur världen är det bara att konstatera att Arika nu på sitt fjärde försök (det första var 2001 års Everblue till Playstation 2) har börjat få kläm på detta med dykande på allvar. Aldrig tidigare har miljöerna målats upp så vackert. Aldrig förr har så många och detaljerade vattenlevande arter gått att detaljstudera och interagera med. Adventures of the Deep bokstavligt talat skriker ut utvecklarnas dedikation till att levera en solid och genomarbetad produkt, men precis som senast råder vissa frågetecken gällande exakt vad produkten vill vara.

Sett ur det perspektivet som vill få svar på frågan hur Adventures of the Deep står sig som det klassiska spel stundtals vill vara, där en resa från punkt a via punkt b vidare till den avslutande punkt c är det mest centrala, snubblar det redan innan det hunnit över startlinjen. Berättelsen som kretsar kring R&R Diving Service, den mytomspunna Song of Dragons (som sägs bringa olycka till alla som hör den) samt den där obligatoriska stora och eftertraktade skatten är en bagatell. Från början till slut. Karaktärsporträtten är genomgående av det stereotypa slaget, så givna att det är svårt att fatta något som helst tycke för dem under de få timmar det tar att jaga fatt på de där eftertraktade sluttexterna.

Samtidigt talar vi här om ett spel som rent innehållmässigt är så omfattande att det snart står klart att den berättelsemässiga röda tråden främst agerar att ge riktning och struktur till det långsamma, rogivande men ostrukturerade utforskandet som var det centrala i föregångaren. Där finns ingenting som hindrar spelaren från att när som helst avvika från den röda tråden och ta sig an något av spelets många sidouppdrag. Kartor skall sammanställas och säljas. Arter skall hittas, katalogiseras och vårdas om de är sjuka. Sjunkna föremål och speciella mynt skall samlas. Ett par enorma akvarium skall fyllas, likväl som en privat lekplats skall formas under vattenytan. Folk skall guidas runt och beställda foton skall fotas.

För att underlätta arbetet har R&R Diving Services en bas belägen på Nineball Island, och mest centralt på ön är ett skrivbord. På skrivbordet finns allt som behövs för att grotta ned sig i vadhelst. En radio för att ringa efter en allt i allo-person som inte endast identifierar och värdesätter föremål man hittat utan även säljer utrustning och annat, likväl som friserar den som vill bli friserad. En anteckningsbok där ingående dagsboksanteckningar och ständigt uppdaterad information om spelets många sidouppdrag går att finna. En encyklopedi över alla de kreatur man hittat åt, och så vidare. Med tanke på att det i princip inte går att göra en sak utan att möjligheterna till att göra ytterligare två andra öppnas upp är skrivbordet en ovärdelig hub att återvända till titt som tätt.

Och det är väl egentligen här som spelets största styrka ligger, i att det är så omfattande som det är samtidigt som det låter spelaren utforska innehållet utifrån principen om största möjliga frihet. Man spelar på sina egna villkor och vill man spendera ett par timmar på att nöta sig igenom den tattiga handlingen har man låst upp så många möjligheter till annat längs vägen att man utan problem kan spendera ytterligare tiotals timmar till annat klart mer intressant. Man dyker allt djupare och finner allt fler partners att dyka med, ofta med unika förmågor och det vare sig vi talar om delfiner eller människor.

Men Arika har problem. Bland annat med att måla upp en trovärdig värld ovan vatten, att spelets få obligatoriska actionmoment känns stela och krystade, att syrebrist aldrig blir till ett stressmoment då man när som helst kan återvända till ytan (utom i vissa simpla pusselsekvenser) och att kartan smälls upp över halva skärmen och stör när man vill ha den synlig (framför att ligga lämpligt placerad nere i ett hörn konstant). Knappast glädjande, men för den som spelar Adventures of the Deep för de närmast meditativa anledningarna kommer problemen inte ställa sig i vägen för en grym upplevelse mer än Shadow of the Colossus haltande bilduppdatering någonsin gjorde.

För att återgå till det inledande stycket och det där med att inte veta ur vilken vinkel man skall tackla vissa problem; jag väljer att tackla Adventures of the Deep ur tre olika vinklar. I rätt händer kommer Adventures of the Deep vara en av de mest givande titlarna till Wii som släpps under året. I de händer som önskar sig en mer klassisk spelupplevelse kommer det att vara en katastrof. I mina händer har det legat snart 20 timmar, och för mig har det påtagligt ärrade äventyret precis börjat.