White Knight Chronicles Playstation 3

White Knight Chronicles känns som ett aningen splittrat spel. På många punkter följer det standardmallen för japanska rollspel till punkt och pricka, handlingen är precis så fylld av kidnappade prinsessor, mystiska artefakter och onda imperier som man kan vänta sig och karaktärsgalleriet består också mest av folk man känner igen från flertalet andra spel. Traditioner är inte alltid av ondo, men White Knight Chronicles tillför inte vidare mycket eget som kan särskilja det. På berättarfronten alltså.

Spelmässigt är det betydligt djärvare. I grund och botten är det samma rondbaserade strider maskerade som realtid som bland andra Final Fantasy XII och alla onlinerollspel någonsin kört på men det är välgjort och har ett helt okej flyt. Vad som ger det karaktär är ett intrikat system för att skapa egna attackkombinationer och det är faktiskt något man kan sitta och myspyssla med ett bra tag. Även resten av karaktärsbyggandet bjuder på en hel del djup även om det är lite onödigt krångligt mellan varven.

Anledningen till att det känns lite som ett onlinerollspel är ju att det faktiskt också är ett. Typ. Det jag närmast skulle jämföra det med är faktiskt Phantasy Star Universe, Phantasy Star Onlines mindre omtyckta styvbarn. Liksom i det spelet så är den övergripande berättelsen begränsad till ensamspelarläget medan onlinespelandet mest består av lösryckta uppdrag. Dessa kan tyvärr kännas lite väl likartade efter ett tag och även om det alltid är skoj att nöta tillsammans med vänner så saknas det större sammanhanget.

Även visuellt är White Knight Chronicles lite av en blandad kompott. På det tekniska planet är det klart kompetent men mycket av designarbetet känns sådär grådaskigt och tråkigt som det gör ibland när japanska utvecklare försöker härma en mer jordnära västerländsk stil. Vissa miljöer sticker dock ut med en egen stil och höjer helhetsintrycket rejält, och i sina bästa stunder ser White Knight Chronicles riktigt läckert ut.

Vi har väntat länge på White Knight Chronicles vid det här laget, riktigt länge, och slutresultatet är kanske inte allt man kunnat hoppas. Men det rör sig ändå om ett välsvarvat rollspel som känns njutbart i princip hela vägen igenom och det enda riktigt negativa man kan säga om det är att det borde ha varit ännu bättre.