World of Warcraft: Cataclysm PC

"Älskling, jag är hemma!"
Ett uttryck som väl beskriver känslorna jag får när jag får spela en ny expansion av World of Warcraft. I Cataclysm är det dock i dubbel bemärkelse jag säger det. Efter resor till Draenor och Northrend är jag äntligen tillbaka Azeroth igen.

Men det är inte det gamla Azeroth man återvänder till. Den värld som funnits sedan 2005 hade på många sätt blivit föråldrad om man jämförde med de innovationer man sett växa fram i Burning Crusade och Wrath of the Lich King. Blizzard kände att allt de lärt sig genom åren nu behövde tillämpas på världen där allt startade. Entré för Deathwing, den mest fasansfulla av drakar och Blizzards budbärare av förändring. För Azeroths innevånare innebar det naturkatastrofer, humanitära katastrofer och massförstörelse. För World of Warcraft-spelaren innebar det förbättringar inom zondesign, strömlinjeformning, berättarteknik och framförallt innehåll.

Time is money, friend

Raserna Worgen och Goblin är nya för expansionen och det känns nästan lite orättvist mot de resterande klasserna hur otroligt coola de båda är. Worgen är Wows varulvar och börjar i den dystra och smutsiga staden Gilneas som till stor del är designad för att påminna om ett svunnet London. De har dessutom otroligt käck och brittisk accent när de talar, fräcka hattar och är utan tvekan Wows mest stilfulla ras. Goblinerna är industriella kapitalister och helt klart Wows nya stora komiska element. De är som små gröna maffiamedlemar med sin Sopranos-klingande accent, sin humor och hutlösa stil. Överallt där de fått fotfäste förändras landskapet till ett kapitalist-inferno av oljepumpar och lyx.

Även om Blizzard har gjort om alla startzoner till väldigt njutbara spelupplevelser så är de nya rasernas upplevelser från level 1-20 i en klass för sig. Goblinerna får börja sin resa i huvudstaden Kezan där de får köra bil, hänga med coola kompisar och allmänt uppleva det kaos som goblinerna står för. Explosioner, vansinniga idéer och absurda situationer är vardagsmat i Kezan. I Gilneas börjar man som människa mitt i varulvarnas invasion av staden. En allmän brådskande känsla hänger över en när man räddar stadens innevånare samtidigt som man slåss för sitt eget liv. Man sitter ständigt på helspänn och inväntar ögoblicket då man själv blir en varulv.

I en tidigare artikel kritiserade jag Blizzard lite för att ha misslyckats med immersionen och att en viss zon framförallt inte kändes rimlig. Och om ni vill se vad jag menar med rimligt, så behöver ni bara spela Cataclysm. Borean Tundra i Northrend känns väldigt disparat och befläckad av märkliga mini-zoner då geiserfält med robotar övergår till snöiga tempel, samtidigt som det finns vikingaskepp och magiska drakar en liten bit därifrån. Det ger ett väldigt märkligt och spretigt intryck. Zondesignen i områden som Vash'jir och Deepholm är däremot både rimlig och välgrundad. Även om ett magiskt kungadöme i jordens inre är långt ifrån rimligt, så kan jag ändå tänka mig att det skulle se ut precis som Deepholm. Och om man någonsin som barn undrade hur det skulle kännas att vara en fisk inne i ett färggrannt akvarium är det bara att hoppa ner i vattnet i Vash'jir, kliva på sin sjöhäst och susa runt bland snäckor och sjögräs. Både Vash'jir och Deepholm erbjuder dessutom otroligt vackra scenerier. Med undantag för Mount Hyjal, som till och från var lite intetsägande, så är de nya zonerna i Cataclysm väldigt övertygande och välgjorda.

Vash'jir är en fantastiskt häftig zon

Detta gäller också den nya designen på de gamla zonerna. Jag saknar fortfarande gamla Barrens, men det går heller inte att vara något annat än exalterad när Blizzard visar upp hur mycket de växt som berättare, zon- och questdesigners. Både i den gamla världen och i de nya zonerna finns quests där man skrattar högt för att de är så smart gjorda och lustiga, inte minst där gobliner är involverade. Å andra sidan finns det fortfarande en del repetitivt questande där man ska samla björntassar eller trollhuvuden, vilket i princip är oundvikligt i ett MMO. Men mängden roliga, annorlunda och innovativa quests som tillförts med Cataclysm gör att man lättare accepterar allt monotont dödande och samlande. Dessutom har Blizzard lagt till skyltar och vägvisningar så att man aldrig behöver fråga vart man ska härnäst. Wow har blivit mer underhållande på alla sätt och vis, och det är en process som började redan i Burning Crusade.

Vad Cataclysm däremot lider av är att det inte finns mycket anledning att återvända till alla dessa snygga och utarbetade zoner jag nämnt. I Deepholm finns en rad dagliga quests att göra för att få reputation med Therazane, men det finns verkligen ingenting som lockar spelare till Vash'jir igen. Om man nu inte vill samla obsidium eller de växter som finns där så kommer man inte se den zonen igen förrän nästa gång man levlar en karaktär. Blizzard har lagt enorma resurser på att skapa en spektakulär och nyskapande zon, men ger sedan nästan ingen anledning för spelarna att återvända till den när de levlat klart. Mount Hyjal lider av exakt samma problem. I Uldum finns blott EN daily quest. Jag skulle nästan kalla det snudd på korkat.

Deepholm får man anledning att återvända till

Istället för att lägga in dagliga quests för varje viktig NPC-fraktion har Blizzard valt att ge spelarna tabarder att bära när de slåss i olika instanser, som ökar ens reputation med dessa. När de förenklar saker på det här sättet kommer deras så välgjorda zoner mycket snabbare att bli spökzoner dit ingen återvänder för annat än att levla sina karaktärer. De fäller lite krokben på sig själva med tabardsystemet. Det är enkelt och oerhört bekvämt, men bara fyra eller fem daily-quests i Vash'jir, Mount Hyjal och Uldum hade gjort mycket för dessa zoner.

Detta problem gäller inte de gamla zonerna där man levlar från 1 till 60. Det nya sekundära yrket Archaeology skickar spelaren runt i olika zoner för att gräva efter artefakter. Man får se väldigt mycket av den nya och samtidigt gamla världen när man reser runt och gräver. Dessutom för yrket ihop spelare av olika levlar eftersom man ofta befinner sig i samma zon. Det tillför väldigt mycket att få landa och börja gräva, vinka lite till någon som questar eller skrämma livet ur, alternativt lustmörda, en låglevel gnome.

När man har levlat klart finns det en hel del annat att sysselsätta sig med. Många hardcorespelare är kritiska till att Blizzard lagt så mycket krut på att göra om levelingzonerna och själva resan till 85. De kritiska rösterna vill se mer krut läggas på det som händer efter att man nått leveltaket och tycker att Blizzard hellre stryker sina mer lättsamma spelare medhårs. Men för mig, som är en ganska medioker Wow-spelare, känns utmaningarna efter 85 väldigt stora. Exempelvis så är Heroic-versionerna av alla instanserna är en väldigt trevlig utmaning än så länge. De två bonus-instanserna på 85, Deadmines och Shadowfang Keep är också två riktigt trevliga upplevelser. Deadmines kan faktiskt vara den roligaste instans jag har spelat, någonsin. Den bjuder bland annat på riktigt klassiska tv-spels moment. Minns ni de snurrande eldpelarna i Bowsers slott i Super Mario Brothers? Just det. Precis så. Fast i World of Warcraft.

Deadmines Heroic är ren och skär Wow-lycka

PVP är också något man kan sjunka in i efter att man levlat klart. De nya battlegroundsen är väldigt roliga och zonen Tol Barad erbjuder både dagliga PVP och PVE-sysslor. Än så länge har jag själv massor kvar att göra i Wow och tror snarare att det handlar om att man inte ska vräka i sig godiset, utan suga på karamellen. Dessutom kommer nog Cataclysms patchinnehåll vara väldigt matigt för hardcorespelaren. Deathwing kommer nog att bli en enorm utmaning. Och ja, för att ta hardcorespelarnas parti, visst ligger det lite sanning i att Cataclysm utan tvekan är en expansion som passar nya spelare väldigt väl. Jag känner flera personer som återvänder nu efter att ha varit borta i drygt två år.

Men oavsett om man återvänder efter en två års frånvaro eller aldrig har slutat spela Wow sen det släpptes så är Cataclysm en expansion som har något för alla spelare. Den är utan tvekan den mest innehållsrika expansionen och utseende och design är något som ständigt förbättras. Expansionen gör också att Wow känns som ett nytt spel mer än tidigare. Det är ett renoverat spel på alla sätt och vis. Blizzard har testat sig fram, lärt sig mängder och förfinat sitt flaggskepp på ett mycket angenämt vis. En del av mig var som bekant tveksam till renoveringen, men nu när jag fått se resultatet så är jag inte längre rädd. Kataklysmen är inte läskig, den är awesome.