Det finns många typer av spel här i världen. En del är extremt dåliga, andra är klart godkända och vissa gör att man blir totalt uppslukad så till den milda grad att man glömmer bort basala behov som sömn och mat. Puzzle Quest 2 tillhör det senare exemplet och har berövat mig sinnesjukt många timmar. Att kalla det för beroendeframkallande är en underdrift.
Nåväl, det allra första jag fick göra var att välja vilket kön och vilken av karaktärsklasserna Barbarian, Sorcerer, Assassin och Templar jag ville spela som. Jag valde den manliga versionen av barbaren och gav muskelberget det allt annat än fantasirika namnet Stefan. Efter det presenterades jag för spelets mycket svaga bakgrundshistoria, vilket kortfattat handlar om en ondskefull demon som lyckats bryta sig fri från en magisk försegling och nu sprider död och förintelse omkring sig. Så det är alltså upp till barbaren Stefan att dräpa nattens ondskefulla varelser och slutligen besegra demonen för att ställa allt tillrätta. Jag traskar runt på olika ställen och åtar mig uppdrag av lokalbefolkningen. Jag dyrkar upp låsta dörrar och skattkistor vars värdefulla innehåll länsas. Jag idkar affärer med handelsmän där jag köper, säljer och uppgraderar mina vapen och rustningar. Självklart slaktar jag även monster av olika slag. Allt detta ger mig erfarenhetspoäng som gör att min karaktär kan gå upp i nivå och jag får själv välja i vilken kategori han ska förbättras inom. Puzzle Quest 2 hade alltså varit som vilket rollspel som helst – om det inte vore för det faktum att detta är ett pusselspel.
Den grafiska stilen är riktigt snygg och tydlig, men annat vore inte acceptabelt då den till stor del består av stillbilder. Medan den övre skärmen visar statistik och kartor, så visar den nedre skärmen själva spelmomenten, där man klickar på menyer, förflyttar ens karaktär och drar runt pusselbrickor, vilket helt och hållet styrs med stylus-pennan. Även ljudbilden är snygg med stämningsfull musik, klickande knappar, plingande stenar, krasande dödskallar och skramlande vapen.
Som sagt, detta är ett pusselspel av den klassiska varianten "för-ihop-tre-eller-fler-objekt-av-samma-typ-för-att-de-ska-försvinna-och-ersättas-av-nya", fast med inslag av tidigare nämnda rollspelselement. Med andra ord så är allting man utför pusselbaserat. I striderna – som är turordningsbaserade – ska man föra samman minst tre likfärgade mana-stenar, action-stenar och dödskallar. Mana-stenarna gör att man kan använda besvärjelser, action-stenarna gör att man kan använda vapen och dödskallarna tar hälsa från motståndaren. För man samman minst fyra av dessa så får man fortsätta, annars går turen över till motståndaren. Liknande sätt används när man bland annat dyrkar upp lås, länsar skattkistor och desarmerar fällor. Eftersom jag är barnsligt förtjust i pusselspel av denna sort så har jag suttit och sträckspelat från tidig morgon till sen kväll under flera dagar i rad och jag vet inte hur många timmar jag spenderat med den köttiga barbaren Stefan, men de är otaliga. Dock blir det rätt enformigt efter ett tag och handlingen är tråkigt nog ingenting som naglar fast en. Förutom kampanjläget finns även Quick Battle, ett antal minispel samt ett multiplayerläge för två spelare samtidigt, det senare kräver dock att man känner någon som äger en NDS och ett exemplar av spelet. Vilket jag inte gör, så därför har jag tyvärr inte haft möjlighet att prova just det.
Överlag är detta väldigt roligt och beroendeframkallande, fast om man ser på spelens delar var för sig så är de inte mer än mediokra, men tillsammans bildar de ett riktigt bra koncept. Så om man tyckte om föregångaren lär man älska detta. Men med det sagt så är spelet mest för personer som uppskattar ett lite lugnare tempo, då man inte har någon tidspress på sig för att slutföra strider och andra uppgifter. Och förväntar man sig ett djupt och episkt RPG i samma stil som Final Fantasy lär man bli grovt besviken. Men tar man det för vad det är – ett pusselspel med inslag av rollspel – så är detta helt klart spelvärt.
;)
;)
