Singularity

I Raven Softwares Singularity tar du rollen som den tysta amerikanska soldaten Nathaniel Renko som tillsammans med sin trupp ska undersöka märkliga avläsningar från en gammal rysk-sovjetisk forskningsö kallad Katorga-12. Något går åt pipsvängen och Renko kraschlandar och skiljs från sin grupp. Inne i en gammal nedgången öde byggnad blixtrar ett blå-vitt sken plötsligt till alldeles bredvid en gigantiskt staty av Stalin och Renko ser plötsligt samma byggnad fast nu restaurerad och full av ryska vetenskapsmän och soldater. En explosion har däremot inträffat och det brinner överallt. Renko ser en man som är på väg att falla ner i ett hav av eldflammor och skyndar sig fram och hjälper mannen upp och bär honom till säkerhet. Det visar sig vara Doktor Demichev som tackar för att han fortfarande är i livet. Det blå-vita skenet blixtrar till och Renko är tillbaka i ruiner igen. Något är annorlunda dock. Statyn är inte längre av Stalin, det är Demichev som avbildats som diktator över kommuniststaten.

Detta är upptakten till Singularity, en berättelse full av tidsresor, monster och ryska accenter.

Unrealmotorn. Kan den visa oförstörda miljöer alls?

Raven Software är väl bekanta med förstapersonsskjutare och försöker i Singularity blanda sitt befintliga recept med andra goda smaker. Tyvärr blir stölderna lite väl uppenbara ibland. Miljön och stämningen på ön med nedgångna byggnader, läckande rör, rost och före-detta-människor osar Rapture lång väg – fast utan den eftertänksamma kommentaren om Ayn Rand och objektivism. Renko utrustas också med en Time Manipulation Device (TMD). Denna apparat är baserad på den tekniska forskningen på Katorga-12 kring det nya elementet E-99 som hela historien kretsar kring. Med E-99 hoppades Stalin kunna rusta sig mot fienden i väst, men något gick snett. Väldigt snett. Sovjet föll som bekant och hotet från öst blev ett skämt, exempelvis bekanta Vodka Drunkenski.

Med TMD kan Renko manipulera objekt som behandlats med E-99 på ett sånt sätt att han kan backa eller spola fram tiden. Trasiga bandspelare blir lagade igen, attackerande fienderna kan förmultna till jord och ben framför dina ögon och raserade broar kan byggas samman. TMD:n är dock inte bara en manipulerare av tid, den kan också skapa en tryckvåg som kastar fiender bort från dig, den kan lyfta och kasta objekt likt en bekant gravitationspuffra och den kan omvandla E-99-infuserade soldater till blinda zombies. Andra färdigheter TMD besitter är möjligheten att skapa en tidsbubbla där tiden nästar står still. Dessa bubblor kan också skjutas på fiender – en bekvämlighet som känns extremt välkommen på de fiender som är bepansrade på bröstet men svaga i ryggen.

Time Manipulation Device. Säreget namn på något som kan pulverisera fiender.

Spelmässigt är det en väldigt styrd berättelse med ytterst lite backande. Man flyttas konstant framåt och får klara direktiv om vad som är nästa uppdrag. Längs med vägen plockar man upp E-99 som kan nyttjas till att uppgradera TMD:n och en drös med vapen förstås. Likt de flesta ”atmosfäriska” FPS finns det också ljudloggar att lyssna på, brev och lappar att läsa och klottrade meddelanden som till en början är dolda men med ett behändigt backande av tiden får vi se vad som suddats ut.

Den största vinningen finner man i den rika variationen i uppdragen. Ibland är det korridorer med monstergarderober för att minuten senare öppnas upp till ett slagfält. De bästa momenten är de som bryter totalt mot konventionerna. De blinda zombierna jag nämnt kallas Reverts och kan vara riktigt ruskiga att slåss mot, särskilt i grupp, men deras blindhet gör att du faktiskt kan knalla rakt förbi utan att de märker dig. Trånga korridorer, stämningsfull ljussättning och olyckligt placerade Reverts gör dessa moment riktigt nervkittlande spännande. Ett annat läckert moment är på en raserad bro där man möter en Capcomsk jätteboss med svaga orangelysande punkter på kroppen.

Zombie. zohombie, zohombie-ehi-ehi-ehi.

Fiendeskaran i sig överaskar nog ingen, muterade monster, snabba som zombiesöliga, och spindelliknande äckel står för närstridsbataljerna. Tacksamt nog finns även moderna ryska soldater för skjutvapenstriderna. Att det är två styrkor man slåss mot gör spelet ännu mer varierat - särskilt de tillfällen då man möter båda samtidigt. Ryssarna och monsterna är nämligen inte vänner bara för att de har gemensamma intressen (de hatar mig). Extra kul är det förstås att omvandla en ensam soldat i en stor trupp till en Revert som då går bärsärkagång på sina forna kamrater och sen fälls enkelt på avstånd av mitt snipergevär.

Det finns ett pliktskyldigt flerspelarläge också, och när jag säger pliktskyldigt så menar jag det verkligen. Två lägen och tre banor erbjuds. Du kan antingen spela Extermination där ena laget är människor, det andra monster och det handlar om att ta en yta och försvara den tills tiden tickat färdigt. Det andra läget är en slags deathmatch. Visst blir det lite fylligare med olika roller och perks, men mer än så finns inte. Visst kan man ha kul, men efter en helkväll online har man gjort och sett allt som Singularity har att erbjuda.

Bristerna i spelet blir snabbt uppenbara. Det finns egentligen inte en enda originell idé i Singularity. Även om sammansättning av idéer är unik finns allt som spelet erbjuder i andra bättre spel

Orange. Vad spännande!

Grafiskt är det samma gamla Unrealmotor som fortsätter tugga på med sin bruna och grå färger. Designen följer samma stil som i så många andra – det förstörda och nergångna spåren av en civilisation. Det är visserligen kul att här också få se hur Katorga-12 såg ut när det var bebott, men så mycket visuellt lull-lull bjuds vi inte på där heller. Den största fadäsen spelet gör är den urbota korkade tolkningen av forna Sovjet. I utspridda propagandafilmer och liknande visas låtsasryska pastischer av amerikanska diton och det blir uppenbart att Raven Software inte ens försöker vara trovärdiga. Detsamma gäller berättandet som skriver en på näsan kontinuerligt. Ett sorgligt faktum när världen i sig skulle kunna varit så härligt stämningsfull om Raven bara inte hade svept undan sina egna fötter.

Det är som om Raven inte riktigt kunnat bestämma sig för vad de ska satsa på. Skjutande fungerar men erbjuder inte så mycket mer. Miljöerna antyder på en tjock och spännande stämning men haltar hela tiden för att ingen spelare ska råka missa något. Det är som att Raven flåsar Valve, Irrational och Epic i nacken hela tiden men orkar inte hela vägen fram.

Det låter lätt väldigt negativt här, men de första timmarna med spelet fick jag känslan av att det kunde vara en ett höjdarspel, men de där viktiga detaljerna för stämningen och berättelsen blev så fasansfullt bortslarvade att jag var tvungen att slå hål på mitt första intryck. Min kritik grundar sig mest i att jag blev besviken. Det finns gott om goda kvalitéer för den som vill, men hade du hoppats på en ordentligt djup och verklighetsförändrande upplevelse bör du söka någon annanstans.