Wii Ware - Del 1: Mega Man 9 och LostWinds

Välkommen till den första delen i vår nya artikelserie med recensioner av Wii Ware-släpp. I vanlig ordning kommer vi att slita vårt hår, skratta högljutt, slå sönder kontroller och brista ut i spontana glädetjut, allt för att kunna erbjuda er en uppfattning om vad som är bra och vad som är mindre bra av det utbud av spel som nu strömmar ut i Nintendos Wii Ware-tjänst. Tanken är att varva dessa med våra vanliga Virtual Console-texter, så förvänta er en naturlig växling av dessa från vecka till vecka.

Först ut den här gången blir i alla fall förrförra veckans storsläpp, Megaman 9 - ett djupdyk i den absoluta hardcore-retronostalgin där vi kände att vi faktiskt behövde två åsikter för att kunna ge en tillräckligt rättvis bedömning. Sen har vi även tagit en titt på det kanske populäraste Wii Ware-spelet av de alla, Lost Winds som knappast behöver en närmare presentation vid det här laget. Förhoppningsvis kommer vi i framtiden även att kunna erbjuda utvärderingar av dagens två Wii Ware släpp - Midnight Bowling (800p) och PotPourrii (800p). Midnight Bowling är precis som det låter, ett alternativ till det bowling spel som följer med Wii Sports och Potpourrii är ett litet pusselspel med vissa actioninslag. Dessutom så bjuds vi på lite extratillägg till Mega Man 9, Proto Man och Endless Mode som kan köpas för 200 respektive 300 Wii-poäng. Nåväl, över till våra recensioner.

Titel: Mega Man 9
Släppdatum: 2008-09-26
Wii-points: 1000

Problemet är inte att Inti Create, å Capcoms vägnar, har misslyckats fatalt i sina försök att simulera dåtiden. Det har de inte. Mega Man 9 må fuska lite här och var, men överlag är det en gedigen upplevelse signerad Nintendo i 8-bitar vi har att göra med. Problemet är snarare att det blir uppenbart att de försöker, snarare än de av naturlig fallenhet levererar något som verkligen lever upp till förväntningarna. Spel av igår var ofta svåra av förklarliga skäl. Brist på lagringsutrymme ledde till korta nivåer och intensiva sekvenser förlängde speltiden (och bekantade oss med trial and error-konceptet). När Inti Create blickar tillbaka väljer de att förstärka myten, istället för att avfärda den, vilket resulterar i att den ivrige spelaren straffas av helt andra anledningar än tidigare.

Inte för att Mega Man 9 skulle vara orättvist. Det känns snarare förutsägbart, på ett frustrerande vis. Fast samtidigt är det ju vad myten handlar om, och vad många unga spelare av idag förväntar sig - omspelning efter omspelning som följd av en utmaning som skiljer sig markant från de flesta andra av dagens spels diton. Ingen större skada skedd, med andra ord. Och när man utöver den rätt saftiga utmaningen dessutom bjuds på undersköna tongångar renderade i NES-soundet och grafik snudd på perfekt simulerandes samma konsols möjligheter (men pixelperfektionen är dock frånvarande på grund av grafikfiltret som används) får man väl kapitulera lite smått och acceptera just detta lilla snedsteg.

Mervärdet gör att man kan ha överseende med övriga brister. Det når aldrig upp till 2:ans dåtida innovation, men lekfullheten är högst påtaglig. Ej heller 5:ans perfektion på det presentationsmässiga och balansmässiga planet. Sistnämnda spel är dessutom hästlängder mer enhetligt och attraktivt på den visuella fronten. Men med 50 specifika utmaningar bocka av (varav vissa inte är av denna värld), intensiva jakter på hundradelar när man springer genom nivåerna på tid (med folk över hela världen som motståndare) samt intressant nedladdningsbart extramaterial är återspelningsvärdet skyhögt.

Mega Man 9 är den tacksamma illusionen av dåtid för den moderna generationen, men aldrig historieboksmaterial annat än för att Capcom vågade ta steget fullt ut. De vågade verkligen, och det skall vi aldrig glömma.

Betyg: 7/10

En andra åsikt av Sanny Syberfeldt:

Mycket av pressen kring Mega Man 9 har fokuserat på dess svårighetsgrad, men ryktena om hundra dödsfall per skärm är betydligt överdrivna. Visst är Mega Man 9 utmanande, men det kommer aldrig upp i samma ångestframkallande svårighetsgrad som Ikaruga, Flywrench eller Ninja Gaiden. I synnerhet är Mega Man 9 aldrig frustrerande på samma sätt som de tidigarenämnda spelen; alla dess utmaningar är (med ett möjligt undantag) tydligt definierande och kontrollen är perfekt - om du dör är det ditt och endast ditt fel, och det är alltid uppenbart exakt vilket misstag du gjorde. Mega Man-spelen har alltid krävt en metodisk spelstil snarare än rent twitchspelande, och med lite envishet, taktik och jävlaranamma är det alltid möjligt att ta sig igenom en bana efter någon timmas övning. I värsta fall går det dessutom att spendera insamlade skruvar på stödhjul i form av extraenergi och extraliv.

Så svårighetsgraden bör inte avskräcka någon från att prova Mega Man 9, och detsamma gäller åttabitarsestetiken. Nostalgieffekten går förstås förlorad på dem som inte vuxit upp med den blå bombarens tidiga äventyr, men musiken är tidlöst melodiös och grafiken lika mysig som den är lågupplöst. Även om man har svårt att uppskatta pixel- och midicharmen överskuggas de ändå av den fantastiska bandesignen, som i likhet med plattformsgenrens superstjärnor skapar en enorm variation av utmaningar från något så enkelt som en hoppknapp och en skjutknapp.

Det är inte många spelserier från åttiotalet som skulle hålla för en direkt fortsättning, men Mega Man 9 är ett lysande undantag. Pixelperfektion är en trött och oftast betydelselös term inom speljournalistiken som för en gångs skull är befogad; i Mega Man 9 finns det bokstavligt talat inte en pixel som sitter fel.

Betyg: 9/10


Titel: LostWinds
Släppdatum: 2008-05-20
Wii-points: 1000

Få Wii-ägare kan ha missat det mysiga lilla underverket LostWinds från Frontier, och har ni mot förmodan gjort det så är det sannerligen dags att ta er en titt på den här lilla spelpärlan. För LostWinds är ett charmigt knippe av spelperfektion och erbjuder mer spelvärde än många fullprisspel till Nintendo Wii gör. För Frontier har på det pyttelilla utrymme man getts skapat ett spel som inte bara osar atmosfär och bedårande miljöer med sin härliga estetik, det är ett utmanande litet pusselspel med ett tydligt innovativt tänk bakom. Som den lille pojken Toku ska vi hjälpa den förlorade vindanden att återfå sina krafter, vilket tar oss på en fantastisk färd fylld med sköna pussel. Och för varje avklarat pussel belönas vi med nya krafter, alla kontrollerade via olika sätt att manipulera vinden. Målet är att besegra den onda anden Balasar som terroriserar världen och alla andra andar.

Spelet kan framstå som förhållandevis kort då det går att klara av på tre timmar, men den spelupplevelse man erbjuds under dessa få timmar är å andra sidan fullständigt oklanderlig. För det är väldigt lätt att slukas upp av spelets charm när allt känns så levande och vibrant, ackompanjerat av stämningsfull musik. Vindkontrollen känns helt naturlig och får många andra Wii-titlar att komma på skam på den punkten. LostWinds är beviset på att det utan problem, med små resurser, går att skapa helt fantastiska spelupplevelser utan att plöja ned år av utveckling och miljarder i storslagna projekt. Ett självklart köp för varje plattform och äventyrsälskande Wii-ägare helt enkelt. Ett kort, men ack så ljuvt nöje helt enkelt.

Betyg: 10/10