Wii Ware - Del 3: Art Style: Orbient, World of Goo och Space Invaders Get Even

I den tredje titten på Nintendos Wii Ware-tjänst kikar vi närmre på två lite mer abstrakta spel, Art Style: Orbient och World of Goo är titlarna som granskas. Vi tar också en titt på ett homage till en av de största spelklassikerna någonsin, Space Invaders, och ser om det håller måttet.

Eftersom det är fredag har biblioteket med nedladdningsbara titlar utökats, och passande nog är det Wii Ware som fått tillskottet. Två nya spel har dykt upp och det är Onslaught, en förstapersonsskjutare från Hudson, samt Pop-up Pirate, en spelversion av en leksak (hur udda det än må låta) från Takara Tomy.

Navigera mellan planeterna med hjälp av deras gravitation

Art Style: Orbient
Släppdatum: 2008-12-19
Wii-points: 600

Bit Generations är en serie avskalade och simpla spelupplevelser till Game Boy Advance som tyvärr aldrig tagit sig utanför japans gränser annat än till glada importörer. Bland titlarna ifråga gick ett simplistiskt litet spel vid namn Orbital att finna, och även om Orbient till Wii Ware i grund och botten är samma spel är det inte riktigt en lika retroaktig upplevelse annat än på det konceptuella planet.

Dock går det inte riktigt att understryka hur otroligt simplistiskt Orbient verkligen är, både på ett spelmekaniskt och visuellt plan. Fast det är ju lite det som är poängen med Art Style-serien, som tar vid där Bit Generations slutade.

Vad som kontrolleras är en vit planet med hjälp av två knappar. Ena knappen drar planeten mot andra planeter, andra knappen stöter bort planeten från andra planeter. Blåa planeter slukas, varpå man växer. Gråa planeter sätter man i omloppsbana (och ju fler man har i omlopp ju intensivare blir ljudbilden). Röda planeter krockar man med, eller hamnar i omlopp runt. När man blir stor nog kan man sätta en glödande planet i omlopp, och hej och hå så har man klarat en nivå.

Det finns lite mer krussiduller att upptäcka, som svarta hål och otrevliga asterioder, och med progressionen genom nivåerna slängs fler och fler element in i upplevelsen och får den att kännas varierad utan att rucka på det grundläggande simpla konceptet (som på ett fascinerande vis bjuder in till ett oerhört spelmässigt djup som blir allt mer påtagligt ju längre spelet fortskrider). Tempot är dessutom oerhört lågt överlag, fast på ett sådär härligt hypnotiserande vis som gör det svårt att slita sig när man väl satt igång.

Hyfsat kort, visserligen, men alltid utmanande och mervärde finner man i de svårare nivåerna man låser upp. På varje nivå går det dessutom att sätta en måne i omlopp runt ens planet, men vad som händer om man samlar på sig spelet samtliga månar är en fråga som ännu får stå obesvarad. Och med den även frågan kring varför utvecklarna Skip Ltd valt en så oerhört oattraktiv visuell inramning som de gjort (för den känns ful mer än den känns artsy).

Betyg: 7/10

Bygg en tunga ur grodans mun för att komma till mål!

World of Goo
Släppdatum: 2008-12-19
Wii-points: 1500

I begynnelsen (för några år sedan alltså, Internet-tid) fanns det Tower of Goo, ett flashspel utvecklat av Kyle Gabler på sajten Experimentalgameplay.com. Med hjälp av små slembollar skulle ett torn byggas, och det var viktigt att få det så högt som möjligt men samtidigt var stabiliteten ett måste. Det krävde att man var snabb i både tanken och fingrarna för att lyckas någorlunda, men oavsett hur många gånger som tornet kollapsade återkom man alltid till det lilla spelet. Det experimentella gameplayet verkade fungera och nu sitter vi här med World of Goo, som delar mycket av grundupplägget med sin tornbyggande förfader.

I World of Goo finns andra mål än att bara bygga högt uppåt. Likt nittiotalets verkligt stora actionpussel Lemmings, gäller det att guida små varelser från start till mål. Det är små goo-bollar som måste förflytta sig och det är inte bara att gå raka vägen, utan massvis med faror måste övervinnas genom att bygga smart och utnyttja de olika goo-bollsorternas egenskaper.

Wii är en perfekt plattform för World of Goo och kontrollen med wiimoten fungerar minst lika bra som med mus på PC. Banorna kräver att man är exakt i sitt dragande och släppande av bollarna och ett litet felsteg kan göra att hela bygget rasar platt till marken. Skulle så ske vet man att det inte är spelets fel, det är du som spelare som varit för dålig helt enkelt.

Hela World of Goo är suveränt. Allt från den stilrent sparsmakade presentationen, med tydlig och snygg grafik till den underbart passande musiken. En väl balanserad svårighetskurva gör att vem som helst kan börja spela och ha väldigt roligt ända till slutet. Det enda negativa är just när man kommit till slutet, man vill ha mer banor. Helst omedelbart. Men det finns inte fler just nu. Vi får hoppas att World of Goo säljer otroligt bra så det dyker upp en uppföljare, expansion eller vad som helst. Trots att spelet är något av det dyraste man kan skaffa på Wii Ware är det även det hittills mest prisvärda. Ett underbart bra spel helt enkelt.

Betyg: 9/10

Pixelpolygonerna anfaller!

Space Invaders Get Even
Släppdatum: 2008-11-07
Wii-points: 500

Det är inte svårt att tilltalas av konceptet bakom ett spel som Space Invaders Get Even, och dess retro-doftande pixelstil i polygonversion. För hur kul låter det inte att få vara en Space Invader för en gångs skull och vara den som bombar de fega jordlingarna till den digitala himlen egentligen.

Visst är det kul också i början att glida runt i sitt utomjordiska tefat och beordrar Space Invaders att ödelägga allt som kommer i ens väg. Det är explosivt och det är actionfyllt, men faller ändå på korta. Attackerna är roliga, men begränsade, uppdragen är få och alldeles för enkla och som shoot –em-up känns spelet som en rätt stor parentes.

Visst det går att för fler wii-poäng låsa upp fler uppdrag som förstås ger en hel del mervärde och är mer utmanande än grundbanorna. Varierad svårighetsgrad hjälper också till att öka omspelningsvärdet. Men det känns ändå som ett mängdspel och det är oundvikligt att komma ifrån den gnagande känslan att man kunde ha gjort någonting mycket mer kreativt av konceptet och lagt mer tyngd på retro-aspekterna. Nu är det bara en lättsam parentes som roar i några timmar men som lär falla i glömska snabbt.

Betyg: 5/10