Gör det själv

”Jag kan själv, jag kan bättre” är en drivkraft som vi människor haft med oss ända sedan den första personen trampade med sina lurviga fötter på jorden. En primat gned två pinnar mot varandra och frambringade eld, sedan omstöptes grundidén och glödlampan uppfanns. En tvåfotad hårboll rullade en trädstam framför sig, tusentals år senare skapades den motordrivna bilen. Med teknikens framsteg har anledningen att klara sig själv förminskats kraftigt, nästan försvunnit helt och hållet. Vi får numera det mesta serverat för oss – tiden är förbi då var och varannan människa var tvungen att odla sin egen mat och bygga sitt egna hus med egentillverkade verktyg – men viljan att klara sig själv finns trots allt kvar inom oss.

Det är väldigt lätt att vara kritisk om saker som man själv inte varit delaktig i. Det uppkommer ofta åsikter – inte minst angående spel – och de flesta har väl någon gång tänkt ”varför gjorde de si istället för så” och ”det där skulle jag helt klart ha kunnat göra bättre själv”. Tankesätt som har förekommit ända sedan spelens barndom och faktiskt hjälpt till att driva spelutvecklingen framåt. Jag tänker då främst på svettiga tonåringar som satt i sina pojkrum framför flimrande datorskärmar och knappade ihop egen programkod. Jag har faktiskt själv gjort några tappra försök att lära mig programmeringsspråken EasyAmos och Basic, men de mest avancerade program jag lyckades knåpa ihop var inte mer än korta textäventyr och usla grafikdemos. Så jag var tvungen att fortsätta hålla mig till andras programvaror.

Det var endast smarta nördar som besatt den kunskap som krävdes för att skapa och modifiera program. Förmodligen var det personer som jag, skaparglada men okunniga, som spelhusen hade i åtanke när de införde editorer till några produkter. I början var det mest racingspel och rollspel som erbjöd kreativt skapande, men på senare tid har hela spelkoncept baserats på detta faktum – till viss del måste tilläggas, då spelarens kreativitet begränsas av vad som tillåts inom spelets ramar.

Jag vill minnas att Excitebike var det första spelet jag kom i kontakt med som hade en inbyggd baneditor och jag hade faktiskt nästan roligare med den än vad jag hade med själva spelet. Att bygga egna, smått omöjliga vägbanor – för att sedan få det stora nöjet att köra på dem – gav mig en obeskrivlig känsla av tillfredställelse och jag var knappast ensam om att få mersmak av skapandets sötma.

Ett av de första spel där man fick chansen till ett mer storskaligt skapande var stadssimulatorn SimCity, men det hade också stora begränsningar i vad man fick göra. Det var först när Will Wright’s virtuella dockskåp The Sims kom ut på marknaden som jag fick mitt lystmäte tillgodosett på riktigt. Många timmar spenderades med att bilda olika familjekonstellationer, bygga fantasifulla hus och inreda dem. Jag blev näst intill beroende av spelkonceptet – alla dess expansioner och regelrätta uppföljare gjorde ju definitivt inte saken sämre – men som med all annan överkonsumtion tröttnade jag till slut och sökte efter andra spännande spel.

”Om det är roligt att skapa vardagsliv så borde det vara ännu roligare att skapa helt nya livsformer” kan man tänka att Will Wright filosoferade när grundidén bakom Spore växte fram. Teoretiskt sett borde det stämma, men i praktiken blev det långt ifrån den kassako som tidigare nämnda koncept blivit. Till skillnad från The Sims tröttnade jag väldigt snabbt på att forma utomjordiska varelser och spelet degraderades nästan omgående till att bli dammsamlare längst in i spelsamlingen.

Vi människor älskar frihet. Det finns ingen som mår bra av att känna sig instängd och begränsad, vilket många tyvärr gör i vårt moderna och kompakta samhälle. Det är kanske just därför som friheten att skapa, forma och förändra objekt i spel har vuxit sig allt större, blivit allt viktigare och framförallt mer eftertraktat än någonsin tidigare. Många av dagens spel bjuder på någon form av kreativt skapande – oftast är det karaktärernas utseende som går att förändra, exempelvis med klädbyten eller genom mer handgripliga kropps- och ansiktsmodifikationer. Detta förekommer i actionspel som Saints Row, sportspel som NHL och rollspel som Mass Effect – för att bara nämna ett fåtal. Karaktärsdesign förekommer inte uteslutande i spel, utan det har även lett fram till skapandet av polygonversioner av oss själva – så kallade avatarer – vilka användas vid sociala sammanhang på Internet. Det finns också spel som exempelvis Little Big Planet, ModNation Racers och Drawn To Life, där man inte bara får skapa karaktärerna, utan även spelens bandesign och till viss mån dess grafik.

Länge har vi spelare blivit skedmatade med spelskaparnas egna fantasier och historier, så det är verkligen uppfriskande att få använda sig av sin egen kreativitet. Men konceptet "gör det själv" är fortfarande i dess vagga och jag undrar hur detta kommer utvecklas framöver. Kanske kommer vi att få skapa våra helt egna spelupplevelser? Eller kommer spelen att anpassas efter personen som spelar, så att ingen spelsession blir den andra lik? Exakt vilka uttryck människans kreativitet ter sig i framtiden återstår att se, men en sak är i alla fall säker; det är roligt att skapa.