Gameplayer.se - Födelsedagsparty: Zelda 20 år

Födelsedagsparty: Zelda 20 år

Japan, 21 februari, 1986.

Many years ago prince darkness Gannon* stole one of the Triforce with power. Princess Zelda had one of the Triforce with wisdom. She divided it into 9 units to hide it from Gannon before she was captured.

Go find the 8 units Link to save her.

Så börjar en av världens största spelserier, Legenden om Zelda, resten är, som man brukar säga, historia. Nu har exakt 20 år passerat och ytterligare elva, snart tolv, Zelda-spel har släppts. Detta är en liten hyllning till, enligt mig, världens bästa spelserie, några minnen från mina möten med Link. En liten födelsedagspresent kan man säga.

Första mötet

Ett ganska obetydligt sådant vill jag minnas. Jag var inte speciellt gammal, runt åtta typ. Min dåvarande bästa vän Mattias ägde ett NES och några få spel som vi brukade spela sönder när vi inte tittade på Michael Jackson-videor på VHS. En dag låg där ett nytt (begagnat, men nytt för oss) spel i lådan, en guldfärgad kassett med en snygg sköld på som såg väldigt mycket häftigare ut än de andra grå vid sidan om. Självklart var jag tvungen att testa, Mattias hade redan tröttnat på det, ”jag fattar inte vad man ska göra!” var anledningen.

Efter femton minuter var jag beredd att hålla med honom. Ett spel som kräver att man har någorlunda utvecklad kunskap i det engelska språket, samt logiskt tänkande är inte menat att spelas av åttaåriga pojkar. Jag tröttnade lika snabbt som Mattias och den häftiga guldfärgade kassetten fick återgå till sin plats i lådan. Fram med Ice Climber igen!

Det var först några år senare som jag förstod att det faktiskt var det första Zelda-spelet jag hade avfärdat helt utan pardon. Ung och dum, eller vad är det man brukar säga?

"Help me... My name is Zelda... I am in the castle dungeon."

Vi spolar fram tiden några år till 1994, ungefär. Min fem år yngre bror hade precis börjat uppskatta tv-spel och umgicks mycket med en jämngammal kille vid namn Björn. Björn var den enda snubben på gatan som hade ungefär lika många tv-spel som jag (fem-sex stycken typ), så vi brukade låna spel av varandra enligt den gamla hederliga devisen ”Du får låna ett spel av mig om jag får låna ett av dig”.

Efter att ha spelat sönder alla hans mest intressanta titlar (Magical Quest Starring Mickey Mouse! Star Fox!) fanns bara ett spel kvar att låna - The Legend of Zelda: A Link to the Past till SNES. Ett spel som inte intresserade mig alls, men jag hade ju spelat alla hans andra spel så mycket och han ville verkligen låna F-Zero av mig, så jag blev illa tvungen - för det gick ju verkligen inte att låna ut ett spel utan att få låna ett själv.

Mina fördomar skulle strax gå en säker död till mötes. Det dröjde inte länge innan både jag och pappa blev helt förälskade i den lilla grönbeklädda parveln och hans stora äventyr. Jag sprang hem från skolan på dagarna, ville varken äta eller sova, detta var det bästa jag hade spelat - någonsin. Till vår stora förtret ville Björn ha tillbaka sitt spel alldeles för fort. Vi ville ju fortsätta leta rupees, slakta Octorocks och till slut rädda den fagra prinsessan Zelda. Som tur var dröjde det inte länge innan jag sprang på spelet i begagnatlådan på Stor & Liten. Valet var enkelt, Hyrule - vi möts igen.

"Link! Hey, get up, Link! The Great Deku Tree wants to talk to you!"

Fyra år har passerat, min kärlek till Link och hans tvådimensionella äventyr var fortfarande lika stark men hade fallit lite i glömska. 3D var det hetaste som fanns och Nintendo 64 hade tagit över förstaplatsen på spelhyllan hemma i pojkrummet. Super Mario 64 imponerade på alla och spelades för fullt, men inte utan att jag saknade Link. Fram på höstkanten 1998 tändes dock ett hoppets fackla, Link skulle återvända - i tre dimensioner. Lyckan var total och högst upp på min önskelista till jul stod med stora bokstäver OCARINA OF TIME!

Min far, som var precis lika förälskad i Link som jag, gjorde mig inte besviken. Jag minns tydligt hur extremt euforisk jag kände mig när Hyrule Field för första gången låg för mina fötter. Allt var så stort! Och allt man såg var inte bara kulisser i bakgrunden utan faktiska miljöer dit man kunde ta sig! Death Mountain, Hyrule Castle, Lake Hylia, Kakariko Village, Zora’s Domain - precis som i A Link to the Past, fast i 3D!

Ocarina of Time sträckspelades, kontrollen satt som fastklistrad i mina händer tills Ganon var dräpt och Hyrule räddat från mörkrets krafter. Detta var, precis som A Link to the Past var då det begav sig, den bästa spelupplevelsen jag varit med om. Än idag plockar jag fram spelet, om inte så mycket för att rädda Hyrule - jag vet ju redan hur historien slutar - utan mest för att uppleva stämningen och bli lite nostalgisk.

”This is but one of the legends of which the people speak…”

Maj, 2003. Nintendos GameCube hade varit ute på marknaden i ungefär ett år och släppet av Wind Waker närmade sig. Många var oroliga att det inte skulle leva upp till förväntningarna då Nintendo valde att bojkotta den verklighetstrogna Link framför en barnslig, tecknad variant. Jag var inte ett dugg orolig, vad som däremot grämde mig var att slavdrivarna på min dåvarande arbetsplats ville att jag skulle jobba samma dag som Wind Waker släpptes. Detta kunde inte godtas, dessutom kanske jag skulle missa chansen att få den limiterade utgåvan med fyra gamla Zelda-spel på!

Dock löstes det ganska enkelt, ett litet telefonsamtal och skådespeleri senare var jag sjukanmäld och kunde göra precis vad jag ville den dagen. Mina steg styrdes mot den lilla tv-spelsbutiken på hörnet nere vid parken. Solen sken och värmde skönt då jag och tio andra kids köade utanför butiken innan öppningsdags. Butiken öppnade och två minuter senare spatserade jag hem, lycklig som ett litet barn.

Den cel-shadade grafiken och välgjorda handlingen fängslade mig direkt. Jag spenderade resten av sommaren med att segla på det enorma havet, flyga med Deku-löv, bärga skatter, gömma mig i tunnor och leta Triforce-skärvor.

Zelda-serien slutar aldrig att fängsla, trots ibland upprepad och förutsägbar handling. De underbara karaktärerna, genomtänkta pusslen och den medryckande musiken gör det omöjligt att inte älska den fiktiva och ständigt förändrande värld vi känner till som Hyrule. Snart får vi uppleva ett nytt äventyr som förhoppningsvis kommer att leva upp till de enorma förväntningar de skärmdumpar och filmer vi sett skapat. Vi kommer att möta en mognare Link i det mest verklighetstrogna Hyrule vi någonsin sett, och jag vet att det kommer bli en upplevelse utöver det vanliga.

Till dess tycker jag att vi plockar fram våra gamla Zelda-spel ur spelhyllorna och upplever äventyren en gång till. Men innan dess vill jag höja mitt glas och gratulera Link och hans vänner på födelsedagen.

Ett fyrfaldigt leve, de leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

*Ganon stavades Gannon i introsekvensen till det första spelet, vilket har bäddat för många diskussioner angående stavningen. Det visade sig dock att det var ett fel i programmeringen som orsakade felstavningen.

| 21 feb 2006 11:57

Relaterade bilder

Tipsa en vän