 |
Fienden och jagEn dag för länge sedan satt jag och tänkte på en sak. Jag vill poängtera att just detta inte alls var ovanligt eller helt fantastiskt och något jag tyckte det var värt att skriva en krönika om. Det var snarare vad jag tänkte på som tycktes viktigt.
Fienden. Det kändes som om jag hatade den.
För när hände det senast att fienden gick in på en fest och alla ropade ”Wow! En sån stämningshöjare!”? Och när var senaste gången du träffade på några fiender i en mörk gränd och tänkte ”Åh, vilken underbar dag!”. Mig händer det nästan aldrig. Inte ens i spelen jag spelar.
Fiender i tv-spel är bara i vägen. De är dumma, fula och har tråkiga åsikter i stil med ”det enda som betyder något i mitt liv är att du dör”. De ser likadana ut allihop och verkar rutinmässigt utplacerade för att öka speltimmarna. Det finns ingen anledning för utvecklarna att fylla sitt spel med funderingar, storslagna scener, kluriga utmaningar eller andra spännade saker när de kan slänga in ännu ett tjog neonlila skelett och komma undan med det.
Ibland, eller egentligen oftast, är fienderna människor. Hatet kvarstår, men samtidigt tycker jag lite synd om dem. Visst, de må vara terrorister, säkerhetsvakter, tyskar eller något annat som tydligen berättigar avrättning på studs, men i deras karaktär ingår det också att vara människa. De är representationer av människor och deras påhittade liv borde rimligtvis tillskrivas någon form av värde. Den halvbittra verkligheten är en annan. Spelaren kan utan att behöva reflektera avrätta dem på löpande band. Deras enda livssyfte är att dö för att erbjuda oss underhållning. Eftersom fienderna är modellerade efter människor måste man utgå från att utvecklarna vill att vi ska känna att det är människor som vi besegrar. Varför då dränera dem på all tänkbar mänsklighet?
Det här är ju nästan framtiden för helskotta! Ska det verkligen behöva vara så att majoriteten av våra spel fortfarande går ut på att slentrianslakta horder av klonade och karaktärslösa snubbar som dyker upp ur tomma intet? Jag vill göra någonting annat nu. Jag vill plattformshoppa i plattformspelen, äventyra i äventyren och rollspela i rollspelen. Jag vill inte slåss hela tiden. Jag vill spela actionspel som gör action till något mer än meningslöst dödande. De digitala liv jag har tagit väger redan tungt på mitt samvete.
Det var nu som jag började tänka på en annan sak.
Bossar. Jag gillar ju faktiskt bossar. I bästa fall är bossen den perfekta spelfienden. Den är unik, har en personlighet och en historia. Det krävs tankeverksamhet och engagemang för att besegra den. Den är värd att ta på allvar. ”När kommer spelet som vågar rensa sin värld på småslöddret och göra varje strid och varje fiende till något viktigt?” ropade jag sorgset ut i natten.
Nu tänker ni på Shadow of the Colossus.
Och vad man än tycker om det spelet så måste man tycka detta. Det vågar rensa sin värld på småslöddret och göra varje strid och varje fiende till något viktigt.
Kanske är vi närmare framtiden än någonsin förut.
+ Johan Martinsson | 16 mar 2006 11:45
|
|
 |
|
Klicka i eller utanför bilden för att stänga den.
|
 |
 |
|
 |
