The Darkness II PC

Digital Extremes visar var skåpet ska stå i den brutala och blodiga uppföljaren till de svenska starbreeze studios succé The Darkness. Vår egen fps-nörd Christian har tagit sig an rollen som nattens väktare, först nu har han vågat kliva fram i ljuset.



I början fanns det ingenting, sedan skapades universum och med det mörkret. Mörkret livnärde sig på ren ondska och sökte sig därmed till människor. Dessa människor blev mörkrets egna värdar. Ju mer vilseledda och hatiska dessa värdar blev sig desto starkare blev mörket.
Jackie Estacado var en av dessa människor. Som liten blev han mobbad och en dag fick det vara nog. Han blev inlåst i en mörk källare, mörkret omslöt honom. Men det fanns ett ljus, nämligen Jenny. Hon var Jackies allt, men mörkret visste att denna värld inte var god och med mörkrets krafter, ett kriminellt förflutet och fiender i varje hörn så följde konsekvenser. En dag blev Jenny mördad och Jackie var förlorad. Han hade inte längre någonting att leva för. Det var dags att söka hämnd...


Tecknat är inte alltid för barn

I The Darkness II får vi möta en ny Jackie, en person som klättrat i livets alla stegar. Jackie är inte längre nere på botten utan högst upp på maffiatronen. Närmast honom står underhuggarna Vinny och Jimmy till förfogande. Jag känner direkt av det kvalitativa berättandet och röstskådespelandet. Efter bara fem minuter är det svårt att slita sig. Man vill bara ha mer och mer, dessvärre är spelet kort och till och från gör sig upprepningar i spelmomenten att en tydlig och enformig ton gjuts. Tack och lov får berättandet och de brutala sekvenserna överhanden. Någonstans i spelet tappar man bort sig själv och man går från säker och osäker till vad som är verklighet. Man tampas med Jackies förflutna och de minnen som finns kvar av hans älskade Jenny. En del sekvenser är riktigt gripande och man känner ibland med Jackie.



I uppföljaren har Digital Extremes valt att gå ifrån det som faktiskt var signifikant för originalet. Man har valt att helt gå ifrån den öppna världen och skrapat bort en smutsig och allvarig ton rent grafiskt. Istället har man fokuserat mer på berättandet och blivit mer trogen serietidningarna som allting baseras på. Genom att sätta en tecknad ton i form av cel-shading så känner jag att man har valt att gå helt rätt väg. Den seriösa och vuxna känslan har genom denna förändring inte avtagit, snarare tvärtom satt sin egna touch och vuxit. Att sedan bokstavligt talat bajsa ut blod och splatter med de mest absurda animationer gör detta spel till ett av de absolut våldsammaste som jag någonsin spelat och då har jag ändå spelat en hel del. I det första spelet hade man också möjlighet att framkalla såkallade Darklings som fungerade lite som medhjälpare. I The Darkness II har man istället lagt vikt vid en följeslagare som även är spelbar. Denna Darkling är väldigt egen i sättet och snuskig på alla dess vis.


Vad håller du på med? Du vet att det finns någonting som heter toalett...

Precis som i sin föregångare avskyr mörkret allt ljus och detta måste du som spelare eliminera. Det kan vara allt från små lampor på väggar och tak, till strålkastare kopplade till generatorer som du måste förstöra. Detta eviga förstörande av ljuskällor bidrar ibland till ett stressmoment. Då du som mest behöver ditt älskade mörker, ja då blir du bländad av ljus och hör en hes röst väsa, håll dig undan ljuuuuset..

Ska jag skjuta, äta eller kasta?


Det finns verkligen intressanta tillvägagångssätt i The Darkness II. Du kan antingen välja att traditionsenligt skjuta dig fram, eller så låter du de två trevliga varelserna på dina axlar hjälpa till och ta sig en munsbit. Den vänstra har en förkärlek för hjärtan medan den högra bara vill piska lite lätt. Eller så gör du som jag själv, tar föremål som känns lägliga och slänger på fiender. Har du tur lyckas du spetsa de genom munnen. Det finns dock en liten negativ aspekt med skjut-momenten i The Darkness II. Utvecklarna har valt att lägga in en slags automatisk sikta-funktion vilket gör att, visst spelet får ett bättre flöde och att allting går snabbt och metodiskt. Dessvärre resulterar detta i att jag som fps-veteran lyckas bränna igenom fiender smärtfritt, då allting går så snabbt. Jag lägger ibland inte märke till de brutala sekvenserna. Det blir då till att jag konsekvent spelar långsammare än jag är van vid, enbart för att hinna se vad som händer.





För att inte döds-sekvenserna ska bli uttjatade och tråkiga i längden har man också lagt till ett intressant skill-träd i spelet, detta trots den linjaritet som är ett faktum. I detta träd kan du uppgradera dina specialattacker, förstärka dina vapen, kasta din följeslagare, framkalla bisvärmar och få förmågan att hitta gömda reliker runt om i spelet som en bonus och mycket mer...

Vad händer sen då?

När man klarat ut The Darkness II, vilket man bör göra relativt snabbt, ja då kan man alltid börja om från början och fortsätta med de krafter man låst upp efter första omgången. Eller så kan man ta sig an det kooperativa enspelarläget som på sitt vis också har en anknytning till huvudberättelsen. Där väljer man en av fyra karaktärer, alla utvalda ur Jackies egna trupp, varje person med sin egen styrka och svaghet. Det kooperativa läget varar någonstans mellan 1,5 och 2h beroende på sällskap och svårighetsgrad.



Jackie skyr inte mörkret och det borde inte du heller göra. Detta är ett fartfyllt action-spel med en medryckande berättelse. För att vara ett fps-spel känns det fräscht och eget.