Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

I förra veckans avsnitt av Retroresan möts ni av ett mastodontavsnitt som klockar in på över tre timmar. Jag och Samson har gjort ännu en specialare, denna gång tillägnad Sonic. Del 1, 2, 3 och 4 tas upp, diskuteras och får i slutändan alla en varsin pizza. Har ni inte lyssnat ännu så gör det nu.

Karaktären Sonic stod en gång i tiden för det nya, det häftiga och de som faktiskt vågade gå mot strömmen. Det som inte var Nintendo, helt enkelt. Detta var dock en väldigt lång tid sedan och mycket har hänt sedan dess. Sonic är helt enkelt inte så cool längre. Eller snarare så är det nu i efterhand som man fattar att han aldrig var vidare cool.

Pärlan i samlingen är Sonic 2. Där funkar faktiskt det mesta, även idag. Musiken är som svängigast, bandesignen grym och det är lagom utmanande. Del ett fungerar mest som en introduktion. Sonic saknar viktiga funktioner, bandesignen känns inte genomtänkt kontra huvudkaraktären. Det är ett godkännt spel, men inte mycket mer än det.

Skiten börjar sedan regna i och med Sonic 3. Jag vet inte vad jag tänkte med när jag placerade spelet på min topp 100-lista, efter min vecka med spelet står det klart att just detta spel inte hör hemma där. När listan väl uppdateras ska spelet få flyga all världens väg. Det är ett spel skapat av ett team som skitnödigt funderat över vad de ska göra med sin älskade plattformshjälte, som på papperet endast kan göra två saker; hoppa och springa fort. Och han hoppar ju inte vidare bra heller. Helt värdelöst, faktiskt.

Sonic 4 är ju huvudrätten i veckans avsnitt och det är också lyckligtvis bättre, men efter ha spelat igenom det två gånger känner jag mest att jag fortfarande är mätt. Sonic är för mig förknippat med 90-talet, tillsammans med Vanilla Ice och bleka piké-tröjor. Och precis som dessa två bör Sonic fått stanna och dött där.

Så jag är nog inte vidare sugen på Sonic 4: Episode 2. Jag tror jag gör det bäst i att försöka glömma den blå igelkotten nu och låta honom dö. Det blir nog bäst så.

Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

Gran Turismo 5 damp ner strax innan helgen. Med familjen på besök så fick jag leta flitigt efter timmar att spela men det gick tillslut och recensionen kom ut tidigt under måndagen. Trots svackor och skönhetsfläckar så imponerade evighetsprojektet på mig och jag gav det 4/5. Ni kan läsa recensionen genom att klicka här.

Jag har fortsatt spela sedan dess. Grindat, kommit bättre överens med mina inhyrda förare i B-specs och köpt dyra bilar, för att sedan sälja dem för vrakpriser. Sånt är livet som virtuell racingförare på amatör-nivå. Jag gillar det flera längder mer än vad jag på förhand trodde. Men en sak retade mig idag när jag (tillslut) sorterade min spelhylla.

På boxarten till varje Gran Turismo-spel så står det som undertitel ”The real driving simulator”. De var starka ord redan 1998, men Gran Turismo var då verkligen så nära verkligheten man kunde komma på spelkonsol. Men idag är kraven större och fler utvecklare befinner sig på en högre nivå nivå. Gran Turismo 5 ser och känns realistiskt på många sätt, men i andra fall känns verkligheten väldigt långt borta.

Det blir som allra tydligast när jag under dagen går med i en turnering där bilarna är betydligt snabbare och topptrimmade än mitt starkaste kort. Detta inser jag dock inte förrän vi dragit igång. Tack vare djärva inbromsningar och en hel del taktiskt körande så lyckas jag dock hänga med de främsta bilarna hyfsat bra. Dock så blir bristen på hästkrafter desto mer uppenbar på banans mer raka partier.

Inför sista varvet pendlar jag mellan tredje och fjärde platts, men kan hela tiden se samtliga bilar framför mig. I den sista snäva kurvan innan sista raksträckan tappar jag fattningen och inom loppet av några sekunder förvandlas jag till Kamikaze-pilot. Eftersom kurvan är skarp saktar alla framförvarande bilar in. Inte jag. Med full fart kraschar jag in i den ledande bilen, vilket får denne att våldsamt glida av banan medan jag klarar kurvan perfekt och med riktig bra utgångshastighet inför upploppet. Jag vinner tävlingen.

Gran Turismo 5 kan spelas på ett väldigt orealistiskt sätt och man kan faktiskt vinna på det. Jag säger inte heller att detta per definition är något dåligt, snarare uppskattar jag att man faktiskt kan göra overkliga saker ibland. Man utnyttjar det faktum att det faktiskt är en handkontroll man sitter med och inte i en riktig bil på en riktig bana. Det jag stör mig på är istället namnet. ”Simulator” kan jag smälta, men när man förstärker allt med ordet ”Real” tigger man ju bara om det. Ur den här aspekten är Gran Turismo 5 lika realistiskt som valfri del ur Call of Duty-serien.

Men som sagt, jag tycker om spelet. Jättemycket. Sett ur retroperspektiv kan det faktiskt vara ett av de bästa racingspelen någonsin, faktiskt. Men inte realistiskt. Vi är inte där än.

Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

Zombies fortsätter att invadera, infektera och ta över. De finns inte längre endast i gamla kultfilmer, utan även i tv-rutan genom suveräna serien ”The Walking Dead” som nyligen drog igång. De är här för att stanna, oavsett hur många vi skjuter skallen av och jag blir glad av denna tanke. Jag älskar zombies och framförallt under denna höst har jag blivit smekt medhårs mer än vanligt.

Imorgon släpps Dead Nation på Playstation Network, en top-down shooter som jag fastnade för när jag spelade och recenserade för Skillpoint.se. I semi-nya Call of Duty: Black Ops är det ”Zombies”-läget det som underhåller mest, trots en skiva som är fylld till bredden av andra godsaker. Att som John F. Kennedy massakrera zombiehundar tillsammans med en vän väger ändå tyngst.

Och i Dead Rising 2 får man istället låta kreativiteten flöda, när man instängd i en större lokal i mångt och mycket faktiskt bor granne med tusentals och åter tusentals zombies. Även om just det spelet inte riktigt välte min båt så är det lätt att kalla 2010 för ”The year of the Zombies”. Men samtidigt – det här är inget nytt. Det har sett ut så här en längre tid och jag ser egentligen ingen anledning till varför det skulle få ett abrubt slut inom en överskådlig framtid. En zombie är en perfekt fiende – något som suveräna podcasten Obiter dictum avhandlade i ett riktigt bra avsnitt för någon vecka sedan.

Visst finns det utrymme för förbättring, inte minst i titel-avdelningen (lite för många Dead-titlar kanske?) men det har nästan blivit en regel att jag har en trevlig spelstund tillsammans med zombies av alla dess slag.

Så låt de döda leva. Det är trots allt många faktorer som gör ett spel underhållande eller inte, där typen av fiende är en ytterst liten detalj.

Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

Jag kallade LittleBigPlanet 2 för ett spel som ”inte vågade gå framåt”. Det jag syftade på var givetvis att de med en motor som stödjer allt material från föregångaren sätter lite krokben på sig själva. Men Media Molecule verkar sugna på att överträffa mina förväntningar, nyligen släppte de en ny trailer från spelet i fråga, som blåste mig av stolen. Se den här nedan.

Jag är nu än mer övertygad om att jag måste äga LittleBigPlanet 2. Kanske var det bra att släppet flyttades fram och man fick ett bonusvarv att jobba på spelet, för i trailern ser det inget annat än fantastiskt ut. Media Molecule förtjänar också en eloge för att de ofta gör snygga och attraktiva trailers, jag sitter mer än ofta och dreglar.

Inlägget publicerades ursprungligen på bitlof.se
---

Under min aktiva tid som spelskribent och recensent har jag aldrig gett ett spel full pott. Om det så är fem, tio eller hundra som ska ges till ett perfekt spel så har jag inte något sådant spel ramlat ner i brevinkastet för recension. Detta tills nu nyligen.

Jag har lite av en hat/kärlek-historia med sifferbetyget generellt. Jag förstår och gillar tanken med att det är texten i fråga som ska tala och inte siffran. Men samtidigt är jag en renodlad absolutist. Jag gillar rangordning och bedömning på gränsen till navelskåderi. Jag skriver listor och gör veckovis uttalanden offentligt som jag sedan försöker stå för så gott det går. Så siffran är viktig för mig – men det vore ofta skönt att slippa den.

Femman sitter långt inne, det ska ni veta. Ett spel som av mig får bästa möjliga betyg har inga som helst brister, inget kan ha lämnats åt slumpen. Därtill får spelet gärna ha en liten edge också, något som man inte hade väntat sig och som för genren framåt. Jag behöver nog inte påpeka att väldigt få spel lever upp till denna nivå. Kanske ett eller två per generation.

Men Harmonix har lyckats. Redan innan gillade jag spelhuset, men efter det här kan jag inte ännat än applådera dem. De vet exakt vad de sysslar med och de gör det bättre än någon annan.

Recensionen av Rock Band 3 blev färdig under förra veckan. Och spelet är perfekt. Klicka här för att komma till recensionen.

Eller spoilade jag allt för er nu?

www.youtube.com Inlägget publicerades ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

www.youtube.com Inlägget publicerades ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

www.youtube.com Inlägget publicerades ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...

Inlägget publicerades ursprungligen på ...