 |
Sent ska syndaren pusslaDet kanske är någon fas man måste gå igenom. Jag vet inte. Eller så har den tuffa, elaka hårdrocksstilen alltid varit lättare att kombinera med lika tuffa och elaka skräck- eller actionspel. För jag har ända sedan jag började spela tv-spel, haft någonting emot pusselspel - i alla dess slag. Fallande fyrkanter, vridglada gubbar och bollar i alla dess färger har fått mig att se rött. Att sedan spelande tjejer för mååånga år sedan blev synonymt med PUSSELspelande tjejer och den allmänna uppfattningen om att tjejer som spelade hatade våld och bara spelade pusselspel (det här var innan The Sims, kids) gjorde mig ännu mer anti. ”Usch för pussel”, sa jag och tog en ny slaktarsväng i ett dimmigt Silent Hill.
| | Så här glad blir Sofia numera när hon spelar pusselspel |
Det höll i sig lite för länge för att vara bara en fas. Om jag ska leka amatörpsykolog gissar jag på att fasen övergick i stress och vid den period då jag slutade avsky pusselspel per automatik hade jag inte tid för att uppskatta genren på allvar. För jag gillar att ha många bollar i luften, jag jobbar bäst när jag är stressad och jag tycker det är rätt tråkigt att sitta still. Att sitta still och spela ett tv-spel där du sakta men säkert tar dig fram i en handling eller utvecklas som karaktär är en sak, det kan jag köpa. Att i timmar sitta och vrida lådor för att samla poäng gör mig dock sömning. Det spelar ingen roll hur bra det går, när pusslandet pågått en stund blir jag otålig och önskar nästan att det ska gå åt skogen så jag får göra någonting annat. Så här i efterhand har jag insett att maratonsessionerna aldrig var för mig, för frälsningen kom i och med Zookeeper till DS. Eller rättare sagt, sexminutersläget i Zookeeper till DS. Korta små spelsessioner med en fast början och ett fast slut. Man spelar sex minuter, varken mer eller mindre och under den tiden gäller det att samla så mycket poäng som möjligt. När tiden tar slut får man en ny chans att slå rekordet, man börjar om från början och spelar i sex nya minuter. Och, det här är aningen paradoxalt, jag kan sitta med sexminutersläget i timmar. ”Bara en runda snabbspel innan jag somnar” kan bli en timme. ”Bara en runda i soffan” kan bli en helkväll. Nyligen skaffade jag en Tetris-variant till min mobiltelefon. Den är varken bra eller djup, men treminutersläget kan få mig att spela mobilspel hemma i tv-soffan. Om och om igen.
Jag vet inte om det varit vanligt förekommande tidigare med kortspel i pusselgenren, som sagt har jag aldrig gjort speciellt många djupdykningar i utbudet. Däremot vet jag att upplägget är genialiskt och gärna får adderas till samtliga pusselspel framöver. Men jag vet inte om det var vad jag ville säga med krönikan. Kanske ville jag bara visa att även syndaren pusslar till slut och att det finns bra pussellösningar även för rabiata pusselhatare som undertecknad.
+ Sofia Hård | 12 mar 2008 09:26
|
| Kommentarer |
|
Synd att du är pusselhatare. Men jag håller med om att korta sessioner är härliga, perfekt i en reklampaus t.ex. Det är för lätt att tappa koncentrationen när man spelar 'marathon'-lägen t.ex.
|
|
|
Anonym | 12 mar 2008 11:55
Zoo Keeper & Tetris DS har säkert tagit minst 200timmar ifrån mig.
Sömnlösa kvällar när man väljer DSen istället för att sova är en synd.
|
|
 |
alla pusselspel är inte monotona. Testa t.ex. pusselläget i chuchurocket. Det är inte baserat på att para ihop fallande bitar utan handlar om att placera ut pilar så att mössen går rätt väg till boet. Ett annat sorts pusselspel, sure, men med mer variation än tetrisvarianterna.
Sen så gissar jag att spelläge B i Tetris skulle vara din melodi.
Men visst händer det grejer i pusselspel också. Det blir t.ex. fler olika sorters pusselbitar att använda samtidigt och tempot höjs när man kommer till högre nivåer. Men jag är lite som du, det blir en eller två omgångar tetris, sedan får det vara bra. Man spelar i små korta doser oftast.
Bust A Move 2 (och säkert de andra i serien) har även ett intressant spelläge där man spelar matcher mot andra (datorstyrda) där den som först når över gränsen förlorar. (och så kan man skicka bubblor till motståndarens spelplan för att sabba) och då blir det svårare och svårare. Plus att man får välja väg på kartskärmen.
Hursomhelst så är det inget fel med att inte gilla pusselspel, men du verkar gilla dem. Det är bara det att du inte spelat spelen (eller kanske snarare spellägena) som passar dig.
En liten varning för Columns dock, det är bra men kan bli väldigt monotont.
|
 | |
|
|
Pussel e ju jätte kul det :) men bara i småmängder då och då.
|
| |
|
|
Mr Driller 2 till GBA är också ljuvligt. Där ska man borra sig neråt längs olika banor, där de (så klart) blir längre och svårare vart efter. Men varje bana är sin egen bana, och blir inte längre än så. Ganska befriande.
|
|
|
Jag brukade också vara anti pussel faktsikt :P Men nu kan jag fastna i timmar med allt som har färggranna mönster som måste pusslas ihop!
|
|
|
|
|
Klicka i eller utanför bilden för att stänga den.
|
 |
 |
|
 |
;){kind=link}