I Wanna Be The Guy är Mega Man, Ghouls 'n Ghosts, Tetris, The Legend of Zelda och Metroid fast totalt skruvat. Det ursäktar sig aldrig för sin totalt oförlåtande bandesign. Du kommer att dö, du kommer att grimasera, du kommer att svära, du kommer garanterat att ångestvråla. Du kommer inte sluta spela.
Beroendeframkallande spelmekanik går inte alltid hand i hand med extrem svårighetsgrad, åtminstone inte i moderna spel. Under och innan NES-eran var det dock inget ovanligt. Detta är något som Michael O'Reilly, 25-årig multikonstnär, har tagit fasta på. Hans magnum opus I Wanna Be The Guy släpptes först i oktober 2007 och har sedan dess kontinuerligt uppdaterats. Gameplayer har pratat med mannen vars kreation antagligen gjort svårighetsgraden ”impossible” rättvisa.
- Jag gjorde det mesta i spelet själv. En del idéer bollade jag med andra människor, men slutligen var ändå det mesta på mina axlar. Många tror att jag skapade spelet för att irritera folk, för att jag ville skapa någon slags konst eller vad det nu kan vara, men det handlade faktiskt tråkigt nog mest om att jag ville lära mig att programmera spel. Den här formen av Trial and error-spelmekanik verkade då som en rimlig utgångspunkt.
Trial and error var en vanlig ingrediens i sena 8biterans nivådesign. Spelaren fick genom att misslyckas lära sig hur nivåernas fiender och fällor på olika sätt försökte hindra framfärden och på så sätt fick spelaren lära sig att hantera dem. Det är i princip detta som I Wanna Be The Guy bygger på. Genom att hoppa genom obönhörligt trånga passager, förbi sylvassa spikhav och människoätande zombies, ondskefulla träd och dödliga äpplen tar du dig från skärm till skärm, varenda en fylld med lika ologiskt som genialt placerade hinder. Var du än vänder dig kommer du att bli attackerad av något du bara trodde var en kuliss. Och när du tror att du har kommit till en ny sparstation faller en stjärna från himlen och upplöser dig i en blodkavalkad orkestrerad med en förnedrande metalslinga. Det är denna form av oväntad nivådesign som Michael O'Reilly har byggt mycket av spelmekaniken kring.
- Idéerna var faktiskt ganska simpla. Äpplen känns generellt som något uppenbart säkert, månen användes först bara som bakgrund tills jag bestämde mig för att ”något” var tvunget att hända. Det var en fråga om att identifiera en bra utgångspunkt - ett bra koncept - och arbeta runt det tills jag fick en bra idé.
Allt från bandesign till grafik, musik och ljudeffekter osar pastisch och spelet är fyllt med något så ovanligt som ironisk speldesign. En av de åtta bossarna är exempelvis en total parodi på vanligt förekommande buggar från 8biteran och i den berömda Koopa Klown Kar som vi gjorde oss bekanta med i Super Mario World dyker både Wart och Dr. Wily upp. Det här spelet är intressant eftersom att det genom sin ironiska framtoning symboliserar en hel generations humoristiska "what if..."-tankar. Du kommer flera gånger, om du är uppvuxen med NES eller på andra sätt har gjort dig bekant med NES-eran, känna igen dig. Fast det som du tror dig veta om spellogik bör du kasta ut genom rutan, för det här spelet har ingen. Eller för att vara mer korrekt, det har bara sin egen. Det är i stort detta som gör spelets nivåer så svåra att förutse, vilket i kombination med de till synes korta nivåerna bäddar för ”bara en nivå till”-tänk som normalt sett framförallt används i turordningsbaserade strategispel.
- Spelet är ganska unikt, men konceptet nuddas ofta vid. Masochistiska plattformsspel är ganska vanliga och trendiga nu, men otroligt nog utmärker sig I Wanna Be The Guy som det enda hela spelet - eller åtminstone det enda hela spelet folk vill spela från början till slut. Jag tror det har att göra med den belöningsstruktur i spelet som du berörde. I och med att du ser nästa skärm efter ett sparställe ser du hela din nästa utmaning på en gång. De flesta kommer att nyfiket spana in nästa område, där de med största sannolikhet kommer att bli dödade av en smart fälla. Då blir de frestade att försöka komma förbi skärmen.
I Wanna Be The Guy ligger rätt mycket av underhållningsnivån på spelaren. Om du har kort temperament eller tålamod kanske det här inte är helt och hållet för dig. Å andra sidan kommer du som besitter dessa egenskaper känna starkare känslor för I Wanna Be The Guy än du gjort för något spel som släppts det här året. Det är en cykel som upprepar sig; man sparar, går till nästa skärm och ser en ny smart nivå och en ny utmaning att mäta sin skicklighet mot. Du kommer möjligtvis dunka huvudet i tangentbordet x antal gånger under spelets gång, men frustration över garanterade misslyckanden kommer göra glädjen och tillfredsställelsen desto större när du väl tar dig vidare till nästa skärm. Beroendeframkallande spelmekanik taget till något som närmar sig perfektion.
Aldrig förr har ordet “hatkärlek” varit så befogat.
Gå till spelets hemsida för att ladda ner I Wanna Be the Guy.
Helt klart ett 10/10 spel, för att vara det de är. Skulle vilja fortsätta, men eftersom datorn dog efter boss 6? Så har sparningen försvunnit, samt att de var på Hard.
Jag känner ingen lust o köra om spelet, men jag har försökt, dock har jag nu problem med att ens komma till första bossen ^^ Kan ju bero på att jag nu har en laptop med halvtröga tagenter, pga smuts under dom här o var men.
Skulle jag hitta ett save att ladda ner, så ska jag mer än gärna försöka köra vidare :)
Spelet har ju några år på nacken nu, skulle gärna vilja se en "fortsättning" där man kan hitta hyllningar till en bunt andra spel :) Eller hur coolt skulle de inte vara att få spelet på en handhållen konsol? Dock skulle jag inte betala 600kr för något som är gratis på datorn.
Detta spelet är skapat av djävulen själv, har spelat det väldigt mycket under min gymnasietid under rasterna, kom till sista bossen "the guy" men inte klarat han. Man måste ha tålamod för att klara spelet, för detta är inget man kan ha tur på... :D
Vodka: Det finns en save-fixer att tanka på http://kayin.pyoko.org/iwbtg/downloads.php men jag tycker egentligen att du bör kämpa dig igenom spelet igen för det är så underbart.
Ni som har kört det: vilken del gillar ni mest? vilken boss? Jag uppskattar då man blir jagad av spikväggen, det megamaninspirerande hoppa mellan block-momentet samt gruvvagnsdelen väldigt mycket.
Bland bossarna är nog Motherbrain favorit, tätt följd av Dracula.
![[tard]](gfx/smilies/tard.gif){kind=small}
Själv kom jag bara till Koopa Klown Car, Sen gav jag upp.
;){kind=link}
;){kind=link}
;){kind=link}
;){kind=link}