Jag möter än en gång den döda blicken från mängden ögon. De pryder ett ansikte så horribelt fult att inte ens en mamma kan älska anletets innehavare. Nej, att ens nämna ordet älska i detta sammanhang är att häda. Varelsen jag talar om är nämligen så horribelt ful att modern direkt efter födseln skulle stoppa fostret i en säck, ro ut mitt i den djupaste vattensamlingen som går att finna, fästa femhundra tegelstenar kring säckens öppning och låta sin avkomma sjunka ner till botten för att aldrig mer synas igen. Det är när jag sitter och tänker på detta som jag allra mest sörjer att Chimera aldrig hade några mödrar.

När ett experiment går käpprätt åt Skrukeby, resulterar en ond mutation av människorasen i en armé av monster som ger sig ut på korståg världen över för att förinta, eller mutera, de sista överlevande människorna. I rollen som Nathan Hale, amerikansk soldat krigandes i en alternativ historia där andra världskriget bytts ut mot det gigantiska mutantkriget, ska spelaren motverka det analkande hotet mot mänskligheten, och på vägen använda en mängd varierade och finurliga vapen för att besegra de fulaste varelserna som någonsin har skådats.

Men även om Nathan Hale med kamrater lever i en alternativ verklighet där andra världskriget aldrig ägt rum påminner upplägget i Resistance: Fall of Man mycket om de traditionella förstapersonskjutarna med andra världskrigstema. Stor del av spelet baseras på korridorstänk med en näst intill rälsliknande linjäritet och trots vissa öppna ytor återkommer alltid känslan av att man är tvingad in i en snitslad bana. När man inte kan ta sig förbi en sandvall på några decimeter bara för att nivådesignern tänkt sig att man ska ta den långa omvägen genom minfältet ligger frustrationen nära till hands.

Det dröjer dock inte länge innan frustrationen bryter ut i ren ilska. För även om spelets något tidsödande strider oftast är underhållande, byts glädjen ut mot vansinnesutbrott när man efter att ha dödat 30 mutanter begår ett fatalt misstag och inser att det bara är att börja om från en avlägsen sparningspunkt och spela om samma långa parti ännu en gång. Det var en vis spelutvecklare som en gång betonade vikten av att checkpoints ska ligga tätt inpå varandra, dessvärre var han inte med och utvecklade Resistance: Fall of Man.

Då är det desto roligare att spela med andra, framför allt när man sitter två personer vid samma Playstation 3. För kampanjen i Resistance: Fall of Man är betydligt mer underhållande att spela gemensamt i det kooperativa läget över delad skärm. Dels gör samarbetet där man kan hela sin partner om denna stupar i strid att checkpoint-frustrationen tonas ner rejält och dessutom är det som alltid riktigt kul att klara av uppdragen tillsammans med en kompis. Tyvärr finns inget stöd för kooperativt spel online och det onlineläge som finns, med en mängd tillhörande spellägen, är något för hektiskt och stirrigt för min smak.

Grafiskt håller Resistance: Fall of Man bra, om än inte direkt imponerande, klass. Krigsdrabbade stadsområden växlas med futuristiska rymdstationer och stundtals är miljödesignen riktigt läcker. Tillsammans med väldetaljerade karaktärsmodeller och högupplöst skönhet ger det ett gott grafiskt intryck, som dock hindras från att vara supersnyggt på grund av mesiga explosioner, dominerande grådaskiga färgskalor och givetvis de snuskigt fula mutanterna.

I slutändan bjuder Resistance: Fall of Man på hyffsat snygg, standardiserad action med få överraskningar. Det har klara kvaliteter men lider samtidigt av många små brister som stör helhetsupplevelsen. Utöver den varierade och något unika vapenarsenalen bjuds inte på mycket man inte sett förut, och har man ingen kompis att spela med är Call of Duty 3 ett mycket mer underhållande alternativ. Men tillsammans med en samarbetsvillig partner kan man till och med leva med att monstren man dödar kan vara de fulaste som någonsin satt foten i ett spel.