Stenhårda marinsoldater ensamma bakom fiendens linjer. Ett ständigt övervakande högkvarter som genom raspig radio ger instruktioner om nästa steg i det aktuella uppdraget. Onda terroristskurkar med ryskbruten engelska som måste oskadliggöras innan deras planer sätts i verket. Ett Playstation Portable-spel som tekniskt sett är ypperligt men där kamerakontrollen är stel och inte särskilt lättanvänd. Låter det bekant?
Socom U.S. Navy SEALs: Fireteam Bravo 2 har förutom en väldigt lång titel även ett spelupplägg som är ganska typiskt för genren. Med din elitstyrka på två personer inklusive dig själv skall du oskadliggöra de störande element som hotar världen (och med världen menas USA). Hela enspelarkampanjen utspelar sig i Adjikistan, ett fiktivt land som låter väldigt snarlikt vissa forna Sovjetstater, där skumrasket står som spön i backen. Trots att kampanjläget endast utspelar sig i ett land blir det aldrig enformigt, för som tur är har Adjikistan vitt skiljda miljöer inom sina gränser och det blir tillfälle att både pulsa genom snö samt vada genom vattendrag för att lyckas med uppdragen. Det gäller att ha en taktisk läggning när uppdragen planeras och genomförs. Först gäller det att välja vilka man tror är de mest lämpade vapnen och den för tillfället bästa utrustningen för det kommande uppdraget, sedan är det en hel del smygande som gäller när man väl är på plats. Naturligtvis går det att springa rakt in och panga vilt, men risken är att nyckelobjekt försvinner när fienden upptäcker din närvaro och därmed tillintetgör möjligheten att lyckas med uppdraget. Förutom kampanjläget är Socom späckat med diverse flerspelaraltenativ. Genom nätverksmöjligheterna hos PSP:n kan man spela upp till 16 spelare såväl lokalt som över Internet. Inga servrar gick att finna under testtiden och därmed har onlineläget inte kunnat prövas. Spelet har dock varit på marknaden i USA i dryga halvåret så det tyder på att det är specifika servrar för Europa.
Visst har vi sett allt i Socom förut, men nu är det så att det är väldigt väl utfört. Allt från det grafiska till musik och ljudeffekter är på topp och visst är handlingen klichéartad men vad gör det när man har roligt. Små detaljer som att det i den lokala ligaledarens hus spelas någon skum tysk techno gör att allt blir så mycket mer njutbart. Hela scenen att storma en stor lyxvilla och krypskyttedöda vakter med den i sammanhanget udda bakgrundsmusiken gjorde att uppdraget spelades om både en och två gånger även fast det var avklarat redan på första. Som vanligt är kommer här några negativa ord om kameran, för den är som vanligt när det gäller PSP-spel inte särskilt bra. Det är svårt att smidigt kika runt hörn och det blir väldigt stelt när man skall sikta i vissa situationer. Ett system finns där man kan låsa siktet på diverse fiender, men systemet är ganska svårarbetat och man får tyvärr ofta fel mål i siktet. Som PSP-ägare är detta något som man antagligen måste vänja sig med, men man skall väl inte behöva acceptera det? Det skall påpekas att kameran inte är nämnvärt värre än andra liknande spel på konsolen och har man kommit överens med dem är det inget som skall avskräcka från att kika närmare på Socom – det är helt klart ett av maskinens bättre spel.
