För cirka ett år sedan kom Brain Training och därmed startade Nintendos koncept Touch Generations i vilket spel som ”alla” kan spela skulle ingå. Hjärngympan fick mycket uppmärksamhet och antalet sålda spel sköt i höjden på kort tid, men frågan är hur många som fortfarande tränar hjärnan knappa året efter utgivning. Då övningarna snart blev slentrian och hjärndoktorn Kawashimas putslustiga kommentarer blev mer tröttsamma än lustiga var det en del av spelet som fortfarande var värt att spela, nämligen den alldeles utmärkta Sudoku-delen. Nintendo DS visade sig vara en utmärkt plattform att pussla och pyssla med siffror och rutor på. Pennan och den tryckkänsliga skärmen fungerade i sudokusammanhang, inte bara lika bra som papper, utan även bättre. Det var med Brain Training-sudokut som jag började drömma om en DS-version av en gammal Gameboy-favorit – det mästerliga pysselpusselspelet Mario’s Picross.
Picross DS överträffar Mario’s Picross på alla plan, och även Brain Training-sudokun ligger kraftigt i lä. Det är länge sedan ett spel har haft ett sådant sugande beroende som den lilla Picross-kasetten i min blanka, svarta DS. För de som inte spelat Picross förut kan det beskrivas som ett sifferpussel med pixelgrafik där man skall pixla fram en bild med hjälp av sifferledtrådar. Det är svårt att förklara i ord, men det tar cirka två sekunder in i första pusslet innan man förstår hur det hela fungerar.
Nintendo vet verkligen hur man utnyttjar formatets fördelar och bjuder på ett späckat online-läge som inget annat spel på formatet kan matcha. Med Tetris DS visade de var skåpet skall stå när det kommer till onlinepusslande, och med Picross DS visar Nintendo var så många skåp skall stå att de kan börja inreda arkivrum. Tycker man att de medföljande pusslen tar slut för fort, ja då är det bara att gå ut på Nintendo WiFi och antingen spela ett pussel mot en motspelare eller kanske ladda ner ett helt paket med nya pussel. Alla pussel från Mario’s Picross finns tillgängliga, och även Super Nintendo-uppföljarens alla pussel ligger och väntar tillsammans med ett gäng helt nya klurigheter.
Allt borde därmed vara frid och fröjd i Picross-land, men så är inte fallet. Den stylusbaserade kontrollen som borde fungera så väldigt, väldigt bra fungerar inte alls på det trevliga sätt som jag drömt om. När pusslen består av tio gånger tio rutor är stulyskontrollen acceptabel, men när det kommer till större pussel blir det genast sämre. För att kunna se hela spelplanen måste man zooma in och ut vilket gör att man tappar helhetsuppfattningen över pusselplanen. Som tur är går det med ett enkelt handgrepp att byta bort styluskontrollen mot det klockrena traditionella styrkorsditot.
Det är härligt med ett riktigt bra pusselspel, jag känner mig som en mormor när jag tar fram min DS och öppnar Picross. Det är inte så att jag är särskilt gammal, inte heller kvinna, men mormor har alltid hundratusentals korsord och liknande att lösa, oftast samtidigt. Med Picross har jag en till synes oändlig källa klurigheter och jag behöver inte ens förnya prenumerationen på Allers.
