Oräknerliga timmar har jag gått och väntat på twilight princess. Majoras mask fick mig att tappa hakan, och Wind waker gjorde mig förstummad. När jag nu äntligen har njutit av att rida runt på de obeskrivligt vackra och magiska slätterna i hyrule, kan jag inte säga att jag är mindre imponerad den här gången.

Min lilla hemby i den djupa trollskogen kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat. Alla personer där, allt från de busiga småparvlarna till min underbara vän Illa. Min häst Dolce har varit mig evigt trogen. Hon har elegant och hängivet kommit när jag kallat på henne. På morgonen brukar jag gå till den lilla dammen intill mitt hus och svalka av mig. Det är så vackert där, som förtrollat. Ändå var allt tvunget att sluta. Hejsvejs så blev jag kidnappad, mötte massa konstiga varelser och blev förvandlad till en varg. Livet är orättvist ibland.

Twilight princess utspelar sig som alla andra Zeldaspel, i en oberäknerlig tidsålder. Hyrule är dock inte under vatten längre, och nintendo har valt att överge sin oerhört charmanta cellshading-grafik. Istället får vi se en riktigt snygg och levande värld med en Link som är krigslystrare än någonsin. Under de 15 första minuterna med spelet kändes det helt absurt att spela Zelda med Wii-kontrollen. Men så strax som alla övningsmoment led mot sina slut började jag bekanta mig mer och mer med den ovanliga spelkontrollen. Efter lite erfarenhet kan man inte låta bli att älska den, helt genialiskt drag av nintendo. Figurerna i spelet är mer älskvärda än någonsin, och de klassiska underliga ljuden som dessa släpper iväg från sina munnar är som alltid skrattretande och höjer humöret ett snäpp. Min favoritkaraktär är utan tvekan Midna, en varelse som följer med en hela spelet. Handlingen är mer genomarbetad än någonsin och tar en verkligen med storm. Många moment och roliga men knepiga tempel är det som gör Zelda-spel så fantastiska. Dessutom erbjuds man riktig utmaning för hjärnmanicken i många situationer. Spelet är också riktigt snyggt, vilket man imponeras av nästan hela tiden. Smådetaljerna sprudlar och soluppgången är älskvärd.



Tyvärr finns det också faktorer som är mindre bra i spelet. Spelet har ett otroligt varierande tempo, vilket i och för sig är spännande men som kan bli ganska så irriterande i längden. De olika templen ligger på tok för tätt inpå i vissa delar av spelet och de klassiska minispelen får vi inte se mycket av.

I stora drag är i alla fall Twilight princess ett minst sagt magiskt spel, för att inte säga säga verk. Att få möta Link är alltid ett underbart möte. Spelet får en att tänka, och att beundras. Nintendo har lyckats stoppa in sin underbara charm och magi i ännu ett mästerspel!