Sonisphere

Det hela började bra. Jag mötte vänner jag inte sett på flera månader. Vi missade Anthrax som tydligen skulle ha varit sevärda. Däremot kom jag långt fram på det band jag gick dit för att se; Slayer. De var bra! Riktigt bra! Men de band som briljerade var ändå Alice Cooper och Iron Maiden som jag sett förut. Det regnade hela tiden och de konfiskerade mitt paraflax vid ingången. Eftersom jag stod allra längst fram (dock vid sidan av) scenen kunde jag inte springa iväg för att köpa en poncho.

Efter att Maiden spelat färdigt skulle ca 50 000 personer röra sig hemåt. Efter ett par timmar av genomblöta kläder hade mina ben "frusit fast". Jag kunde inte röra mig en cm och smärtan var olidlig. Men en snäll vän bar mig till utgången där jag kunde träna upp musklerna. Där var även då den allra värsta skuren satte igång, och hemfärden över ängarna var hemsk. Det var lerigt, det var mörkt, det spöregnade och jag hade fortfarande ingen poncho... och att gå på ett öppet fält när man ser blixten slå ner längre bort känns inte så kul. Dessutom tappade vi bort varandra titt som tätt.

Inte kom man hem heller. Tusentals människor på tunnelbanan = fail. Vid ett tillfälle satt jag i spöregnet utanför och visste inte vad jag skulle göra. Tillslut hittade vi alla, och kom även på tunnelbanan. Dagen avslutades med en vattenskadad kamera, mobil m. hörlurar och en upptining i badkaret.

Det är en dag jag sent kommer glömma. På många sätt och vis!