En dvärg som blir förhörd av The Chantry är början och berättar om en hjälte/hjältinna som med sitt ena syskon tar sig an våg efter våg av Darkspawn. Men riktigt så är det inte.

Dvärgen som heter Varric berättar om hur allting började, när den som senare blir kallad för "Champion of Kirkwall" började sin resa mot ett oförglömligt äventyr.
Tillsammans med din mor och dina två syskon, krigaren Carver och magikern Bethany så flyr du ditt hem utanför Lothering. Efter att ha stött på krigerskan Aveline som varit i Ostagar och hennes make, Ser Wesley som är en tempelriddare, så stöter ni på en drake som förvandlas till en kvinna, alldeles för vacker för att vara så gammal som hon egentligen är...

Resan tar dig över ett stort hav och du anländer till en stad som stängt sina portar för alla dessa invånare från Ferelden som strömmar in för att undkomma Darkspawn. Med hjälp av morbror Gamlen så lyckas du komma in och spenderar ett år i staden innan äventyret börjar på riktigt.

Det går egentligen inte att jämföra Dragon Age: Origins och Dragon Age 2 då de skiljer sig någorlunda, även om Origins karaktärer kommer in titt som tätt. Men jag kan ändå inte låta bli att göra det.
Jag älskade Origins och jag gillar Dragon Age 2.
DA2 är riktigt grymt och har en hel del fina stunder, men för ofta tänker jag på att miljöerna jag hamnar i är så lika varandra. Storyn känns som att den hoppar, men där får jag nog skylla mig själv då jag gör uppdragen i lite olika ordning, börjar på ett, börjar på ett annat och ännu ett innan de andra är färdiga osv. Dock har storyn sina härliga stunder den med.

När man vet att de stora stygga Qunari förr eller senare kommer göra något. När man vet att det inte är slutet då man bara spelat...11h då?
Vad mer kan egentligen hända??

Magikerna (mage) och tempelriddarna (Templars) bråkar med varandra. Allra mest känns det som att tempelriddarna söker bråk då de jagar magikerna för att de tror att de använder blodmagi (blood magic). Till slut händer det som man (kanske, kanske inte) försöker hindra.

Grafiken i spelet är inget att hurra över direkt. Det ser okej ut, inget jag imponeras av direkt. Ser ingen direkt skillnad från DA: Origins och detta. Jag önskar det var mer öppet och man kunde utforska mer, hoppa, klättra m.m.

Striderna är enkla, om man kör på enklaste nivån i alla fall. Ha med en helare, en som är på avstånd och skadar och två som slashar igenom fienden så klarar du ganska enkelt av motståndet, vare sig det är en enkel låglivad sate eller en boss som tror sig vara starkare än den är.
Då man kan pausa spelet så kan man enkelt se hur striderna ser ut och försöka lista ut hur man bäst löser situationen.

Karaktärerna i spelet gjorde mig grymt nyfiken. Man fick inte veta allt om alla och det man får veta kan ta en bra stund innan man får veta det. Bioware har gjort det intressant och bra på den delen tycker jag.

Efter lite drygt 23h spelande har jag nu klarat av grundstoryn och tycker helt klart att jag är glad att jag köpte spelet trots att jag läst och hört att det inte ska vara så mycket att hänga i granen.
Gillade du DA: Origins så borde du tycka om DA2!