Eftersom detta inlägg blev lite retard och ingen lyckades läsa det så publicerar jag det på nytt. Håll till godo. Gammalt men nytt.

Människan är en lat jävla, ursäkta, varelse som gärna gör det enkelt för sig oavsett vad det gäller. Går det att ta den enkla vägen så tar vi den gärna. Varför finns det då sådana som gång på gång väljer att späka sig i det helvetiska "hard-mode-träsket" för att gång på gång vråla av ilska och slita handkontrollen i bitar? Jag har inte en aning, ändå gör jag det gång på gång.

Det började för ungefär ett år sedan. Tidigare har jag alltid spelat igenom ett spel på normal, njutit av upplevelsen och sedan gått vidare. Men, för att använda en siten klyscha, slog det mig som en blixt från klar himmel. "Jag har i princip ägt varenda konsol som finns genom tiderna, ändå spelar jag inte på hard." Faktum är att jag vet inte varför jag inte spelade på hard tidigare, eller jo det gör jag; av någon anledning trodde jag inte på mig själv. Att jag helt enkelt inte var "en av dom" som spelar på hard. Men jag gav det en chans och fick blodad tand relativt snart.

Nu har det blivit en drog för mig. Normal är förstört för mig och ibland till och med hard. Finns det en värre svårighetsgrad så väljer jag den. Det kommer bli skrik, gråt och frustration men det ger mig så mycket mer. Spelet räcker längre och tillfredsställelsen när eftertexterna rullar är total. Ploppar den där lilla achivmenten eller trophyn upp som kvittens på din prestation känns det om möjligt ännu bättre. Narcissitsen i mig tittar fram och gottar sig åt prestationen.

Från att aldrig valt hard till att bli irriterad om inte alternativet finns. Det är en resa värd namnet. Så mitt råd till dig i framtiden; tvivlar du på om du klarar det? Prova det. Så länge du inte är inskriven på en anger management-kurs tror jag du kommer finna utmaningen givande.

Varför det finns en svår utväg när vi suktar efter det enkla? Det måste vara människans självdestruktiva sida som talar. Det skulle inte förvåna mig om vi alla innerst inne skulle uppskatta om sambon plockade fram en sjuhövdad läderpiska när det hettar till i sovrummet.

Jag har någonting mot PC:n som spelplattform, det erkänner jag redan nu så har vi den biten avklarad. För den ståndpunkten får jag mothugg och medhåll beroende på var jag befinner mig för stunden. Men vad är det jag stör mig på? Varför hyllar jag ständigt konsolerna som den ultimata spelplattformen medan jag dränker PC:n i dynga? Dags att bena ut bakgrunden bakom Fredriks PC-hat.

Så länge jag kan minnas har jag alltid valt konsolerna framför datorn. De gånger jag faktiskt har valt datorn framför konsolen stavas Warcraft, Sim city, starcraft och Diablo. Men där stannar också min spelglädje i och med de titlarna. Utöver dessa har jag aldrig i hela mitt liv njutit av ett PC-spel på samma vis som ett konsolspel.

Det som jag grundar mitt för andra obefogade hat grundar sig i teknik. Jag är en enkel person som älskar teknik. Utan problem kan jag sätta ihop min egen dator (vilket jag även gör till och från, och då från scratch), jag kan utan problem löda, modifiera och allt vad det heter på konsol såväl som pc. Men när det kommer till spel vill jag ha det enkelt; jag vill plugga in skivan och spela. Thats it. Den komforten får jag inte med en PC.

Vad jag menar med ovanstående påstående är följande, ett inte helt orealistiskt scenario:

Ponera att du köper ett nytt spel till PC. Din dator uppfyller såväl minimikravet som det rekommenderade kravet. Spelet borde enligt utvecklarnas uppsatta krav flyta mer än väl på din dator och spelet ska även enligt utlovat se ut som på de smaskiga bilderna på fodralets exklusivt utformade baksida.

Väl hemma plastar du upp spelet och glad ihågen ploppar du i skivan i din läsare och din kortvariga glädje självdör när du möts av: tyvärr stöds inte installationsprogrammet av den här versionen av windows. Vänligen uppdatera windows och försök igen (eller liknande).

Du uppdaterar ditt befintliga windows eller inser att det kanske trots allt är dags att byta upp dig från XP till windows 7. Du hostar upp ett par tusenlappar och försöker på nytt.

Installationen tar en kvart trots att både processor och minne gott och väl möter dagens standard.

Spelet är väl installerat. Eftersom du inte köpte spelet på releasdagen så måste du patcha till befintlig version (förekommer dock även på konsol men där tar patchning max 1 min). En halvtimme senare är spelet färdigpatchat och du får äntligen trycka igång spelet.

väl inne i spelet möts du av ett inkompatiblitetsfel med din hårdvara. Ditt ljudkorts drivrutiner måste uppdateras för att möta spelets krav.

Sagt och gjort. Du uppdaterar dina drivrutiner och äntligen ska du få spela...trodde du. Du glömde ju att installera senaste versionen av Direct X och även grafikkortets drivrutiner bör uppdateras.

Väl ordnat startar du om spelet, surmulet och irriterad ställer du in inställningarna till max så att du ska få valuta för det där 5000-kronors grafikkortet som utlovade fred på jorden och mat till hela afrikas befolkning.

Efter en halvdryg laddningssekvens får du äntligen styra karaktären i en kvart. Återigen är glädjen kortvarig och du möts av (bortsett från tidigare irriterande småbuggar) en bugg som gör att hela bilden fryser till is och grafikkortets fläkt jobbar på som en skördetröska. Men ingenting händer. Självklart hade du glömt och spara så du spelar om den där kvarten och möts av samma fel igen.

Efter att ha upprepat samma procedur tio gånger ger du upp och letar runt på nätets alla forum för att komma fram till att just det där svindyra grafikkortet som just du har lider av ett kompatiblitetsfel. Ett fel som gör det omöjligt att spela just det spelet.

Som tur är så byter game in PC-spel idag så du lämnar in spelet mot samma titel fast på 360/ps3. Men eftersom PC-marknaden svämmar över av pirater ligger priserna otroligt lågt för att PC-spel överhuvudtaget ska sälja. Du får en hundralapp för spelet du betalade 400 för och får lägga till mellanskillnden på en 500. Totalt kostade spelet dig 800 spänn om du bortser från alla komponenter.

Ett tag övervägde du att köpa ett nytt grafikkort, men insåg att dom där femtusen kronorna du skulle behöva lägga ut på nytt, är värt 2000 om en månad.

Glad igen går du hem och ploppar i spelet i din konsol, startar upp, spelar, är fortfarande lika glad, spelar klart spelet, byter in spelet mot ett nytt konsolspel och behöver bara lägga en hundralapp mellan.

Att jag personligen anser att en handkontroll alltid är så mycket bättre än mus och tangentbord, är bara en bonus.

Varför jag avskyr PC? Det var en retorisk fråga.

När det väl fungerar, är PC: n överlägsen i prestanda...när det väl fungerar var det.

PS! For the record så har jag en dator som klarar av i princip samtliga spel ute på marknaden med max inställningar. Så jag har möjligheten att spela på PC så som det är tänkt

Jag har alltid haft en fascination för att vara först. Oavsett om det gäller den senaste mobilen eller den nya konsolen. Att vara först att spela de senaste spelen hör inte till ovanligheten heller. Bor man tillsammans men någon som uppskattar samma typ av spel som en själv med denna fascination så är det bäddat för fight.

Jag känner mig lyckligt lottad. Jag bor tillsammans med en kvinna jag älskar, som har samma värderingar och samma sjuka humor som mig. Men det slog mig i måndags att speldjävulen i mig surnade till och fräste åt min älskling dagen då Call Of Duty: Black Ops skulle dimpa ned i brevlådan. Länge hade jag, som miljontals andra CoD-fanatiker världen över väntat i en vad som kan kännas som en evighet på detta underverk. Så hade även min flickvän som precis som jag plöjt igenom de flesta CoD på veteran.

Inga problem med det, tills jag fick veta att hon, som arbetar som frisör med ett varierande schema, var ledig just på denna heliga dag. Problemet? Min sambo hade första tjing att spela igenom det. Katastrof! Inte illa nog att min närmaste vän skulle kunna plöja igenom spelet innan mig, nu skulle även min livskamrat få äran att skjuta sig igenom spelet innan mig. Katastrof! som sagt. Katastrof! "prylgalningen" och "speldjävulen" i mig skrek och gnydde men jag ville inte visa riktigt utåt hur mycket det egentligen skavde. Jag bet ihop, gick till jobbet och surade. Man kunde nog nästan se det mörka molnet ovanför mitt huvud.

Som tur var jobbade jag halvdag den dagen. Min sambo som var ledig vaknade elva och jag slutade tolv. Slumpen bar sig även att jag just idag, eftersom hon var ledig, lovat att titta på en diskmaskin nere på mediamarkt i örebro.

Vi åkte dit, tittade, dissade, åkte vidare, köpte kattmat, glögg och pepparkakor. Sedan åkte vi hem och plastade upp spelet.

Jag fick spela först! Speldjävulen var tillfredställd och mitt enda hot var min vän som satt två kilometer bort och röjde satan i spelet. Det kunde jag ta .

Slutet gott allting gott tills nästa spel kommer.

Hur min förhandsbokningslista på kommande spel ser ut? Det vill ni inte veta.

Vi träder strax in i ett nytt decenium. Årtioendet då vi 80-talister fick uppleva våra aknefyllda tonår. Det är då, när vi träder in i en ny tidsålder, brukligt att sammafatta den gånga tiden med det bästa som har inträffat under dessa tio år.

Efter att ha surfat runt på diverse spelrelaterade sidor och läst lista efter lista som samtliga känns som en spark i skrevet mot samtliga mästerverk som vi fått uppleva under åren.

Därför kommer här remags lista på de viktigaste, och kanske mest betydelsefulla titlarna under 00-talet. Brace yourself för du kommer antagligen inte hålla med mig.

Självklart är de INTE rangordnade ;)

Bioshock
Shootergenren hade under en längre tid stagnerat när denna undervattensshooter forcerade sig in på spelmarknaden. Med ett innovativt gameplay utöver det traditionella, med en spännande story och en enorm puls fångade det mångas hjärtan och blev 00-talets absoluta hetaste FPS

The Sims
Inte ens Will Wright kunde ana vilken succé hans livssimulator skulle bli. Med sikte mot en helt ny publik lyckades Maxis (nu uppköpt av EA) fånga miljoner nya spelare och samtidigt skapa en helt ny genre som fortfarande saknar motstycke. The sims är kanske 00-talets största succé. Många gamers avskyr serien, men det bore en lögn att bortse från det geniala konceptet.

Super Mario Galaxy
Mario har under åren misshandlats brutalt och förekommit i den ena dyngan efter den andra (med ett fåtal undantag), men en dag så kom titeln som vi väntat så länge på; Super mario galaxy. Med unika kontroller och ett helt oemotståndligt gameplay lyckades man blåsa liv i en serie som många gav upp hoppet för. Super mario galaxy är kanske tidernas bästa plattformsspel.

Resident evil 4
Resident evil 5 må vara bättre, men det var Resident evil 4 som väckte en stagnerad genre ur dess dvala och förvandlade den till någonting nytt, hett och adrenalinstint. Resident evil 4 tog serien till en helt ny nivå och införde någonting helt nytt i serien; tempo.

HALO
Många PC-spelare världen över vrålade ut sin ångest när PC-titeln HALO blev Xbox exklusivt. Microsoft gjorde sitt inträde på konsolmarknaden och med sig hade dom det kanske mest trendsättande, underhållande och för den tiden mest nyskapande shooter. Tillsammans med master chief vann microsoft spelarnas förtroende.

Half life 2
Löst baserat på orwells roman 1984 blev Half life 2 den perfekta shootern. Smarta pussel, ett skönt gameplay, flytande story och med skjutmoment som inte kan liknas vid någonting annat. Gordon Freemans andra äventyr gjorde det omöjliga och överträffade det första.

Gears of war
Från ingenstans kom en serie som fick alla att tappa hakan. Först för den otroligt vackra grafiken som vid dåtiden inte kunde jämföras med någonting annat men det som berättigade spelet att skrivas in med stora bokstäver var den unika, finslipade och nästintill perfekta spelmekaniken. Aldrig förr hade det varit så tillfredställande att dra iväg ett headshot. Gears of war 2 kompletterade ettan, bigger and more bad-ass, men det var ettan som startade det hela.

Batman Arkham Asylum
Det här spelet är vad alla superhjältespel borde vara. Spelet satte en helt ny standard allt vad superhjältespel heter. Aldrig förr har det varit så häftigt att smyga omkring i svart läder. Finslipade kontroller, skön story, underbara karaktärer och ruskigt kul bossfighter. Så nära perfekt ett spel kan bli.

Devil may Cry
Devil may cry blev de ”hjärndöda” actionspelens reinkarnation. Äntligen fick vi på 00-talet spela någonting som inte gick ut på att samla saker och lösa pussel. Röj, tung musik, feta pistoler och en jävla massa nötande på kontrollerna i värsta track & field-tempo. Mer än så behövs inte sägas om denna serie. Spelet fick en ruskigt dålig uppföljare, men med trean och fyran i åtanke, är detta lätt att förbise.

Call of duty: modern warfare
En lista utan denna title vore rent brottsligt. Efter att ha nästan drunknat i andra världskriget spel kom denna nyskapande titel. Med samma intensiva gameplay som tidigare men placerade i modern tid med en fänglsande story fick vi nu uppleva krigets fasor när de är som värst (bäst?). Behöver jag ens nämna det fantastiska onlineläget som hyllats världen över?

World of warcraft
Få spel har definierat en genre så bra som WoW. Faktum är att till och med urfadern Everquest fick duka under tack vare denna titel. Flera miljoner spelar kan inte ha fel; World of warcraft är den kanske bästa onlinetiteln någonsin. Med en ständigt växande värld och en uppenbarligen permanent inbränd plats på topplistan står kungen av MMORPG fortfarande orubblig. Det återstår att se om Aion kan rå på denna titel.

Max Payne
Bullet-time var ett okänt begrepp innan den skitnödiga (läs ansiktsuttryck) detektiven Max Payne gjorde sin debut. Att slänga sig som en galning och samtidigt avlossa två ett avsågat hagelgevär i slow-motion är precis så kul som det låter om inte roligare.

Warcraft 3: Reign of Chaos
Det kanske inte är det mest revolutionerande strategispelen. Men få spel har lyckats mixa elementen rollspel och strategi så bra som denna titel. Få spel har gett så mycket mervärde som denna titel och få spel har varit så älskat. En ansenlig mängd banor i den ursprungliga kampanjen utan att aldrig bli enformiga, det är en stor bedrift. Nämnde jag förresten den grymma storyn?

Metal gear solid 4: Guns of the patriots
De tidigare metal gear spleen I alla ära, men det var med del 4 som Kojima verkligen lyckades göra det spel han längtat efter att få göra. Och det märks. Varje minut av metal gear är en njutning, alltifrån gameplayet till den fänglsande storyn. Sällan har den gamle ormen, med betoning på gammal, framstått som så underbar.

Silent Hill 2
Då resident evil fortfarande stod och trampade vatten tog Silent hill ett jättesprång och gjorde den kanske snabbaste evolutionen någonsin. Med sin krypande, pyskologiska skräck och kanske tidernas starkaste karaktärsgalleri och soundtrack blev det snabbt framröstat som en klassiker och är enligt många fortfarande det absolut bästa i serien någonsin. 00-talets kanske viktigaste skräcktitel.

Grand theft auto IV
Det var GTA III som tog serien till 3D, men det var del IV som utvecklade serien till det mästerverk det är idag. Med ett enormt omspelsvärde, massa extrauppdrag en intressant story och mängder med fordon blev det snabbt en modern klassiker som är svår att överträffa.

Brütal Legend
Tim Shacfer må vara en legend, men det var först i och med Brütal Legend som hans idéer på allvar fick blomma upp. Spelets absoluta råstyrka ligger inte i dess gameplay eller undersköna grafik utan i humorn. Humorn är spelets absoluta trifumfkort vilket gör det unikt och även en trendsättare. Någonting som många vill se mer av i framtida spel.

Final Fantasy XII
Final Fantasy-serien hade precis som Resident evil stagnerat i sin utveckling, då kom del tolv. Borta var de störiga random-striderna och ett mer strategibetonat upplägg introducerades. Final Fantasy XII var sig likt men ändå var allting nytt. Magin fanns där som alltid förr, den hade bara utvecklats.

New super Mario bros
Vad hände med de klassiska plattformsspelen? Där allt gick ut på fingerfärdighet och perfekt timade hopp? De försvann spårlöst, sedan kom new Super mario bros. Allt det vi älskat i Super mario world och super mario bros 3 var nu sammanslaget i en perfekt titel, i 2d/3d-blandad grafik. En perfekt titel hade fått en återfödelse.

Guitar Hero
En mycket omtvistad titel. Är det ett spel eller en partypryl? Med kanske världen häftigaste kontroll slog titeln världen med häpnad. Med Guitar hero kan alla var en rockstar. Ingen är för bra eller för dålig för att spela, det fungerar lika bra som tidsfördriv och partyräddare. Det perfekta spelet helt enkelt.

Alla har vi någon gång stött på den där helt galet svåra delen i ett spel. Du vet, den där delen som får dig att vilja slita ditt hår och kasta ut handkontrollen genom fönstret och hoppas att den knockar grannen enbart för att dämpa din frustration. Känns det då inte helt fantastiskt underbart att utvecklarna placerat en obligatorisk, in-game cut-scene som du tvingas genomlida inför varje desperata försök?

Semestertider, uppehåll i studier och ebb i kassan. Vad göra? Som den achievmentstörstande ärkenörd jag är fick jag för mig att plocka samtliga achievments i den superba Xbox 360 titeln Gears of War 2. För varje achievments jag plockade började jag känna mig alltmer manad och ge mig på den stora utmaningen; Insane, Gears of war 2 galet svårt, precis som utvecklarna avsett från början. Sagt och gjort, min resa var påbörjad.

Uppbunkrad med tilltugg och öl flyter spelande på i ett nästan alltför hastigt tempo....tills jag stöter på ett hinder som tar död på mig om och om igen (jag vill undvika att avslöja för mycket av spelets story men för er som spelat GOW2 känner nog igen sig när jag säger inledningen till Rollin Thunder)

Hur som helst; efter att ha misslyckats vid den aktuella etappen ett pinsamt antal gånger börjar jag metaforiskt känna hur mitt hår ändrar färg och hur mitt ansikte får en något rödaktig ton. Att gång på gång behöva få den blodröda objective failed-bilden uppkörd i nyllet svider, men det är knappast den som får mig förbannad; det som går mig på nerverna är den enormt enerverande in-game mellansekvensen på ca 2 min som jag tvingas genomlida inför varje försök. Som om det inte vore nog med att behöva stå ut med förnedringen och den utdragna laddningstiden.

Det spelar ingen roll hur välreggiserat klippet är, hur hårda fraser som uttalas, hur pompös musiken än är, efter att ha sett den...tjae, för många gånger är det inte kul längre. Jag går iväg och kokar kaffe, går på muggen läser skvallerpressen eller surfar in på gameplayer under tiden.

När det väl är dags att greppa kontrollen igen har jag tappat all fokus, allt intresse, en total brist på allt vad koncentration heter råder men jag är fortfarande lika envis och fast besluten att slutföra det hela, hur motsägelsefullt det än må låta.

Självklart går det som det går, jag är tillbaka på ruta ett igen. Mellansekvensen rullar och kaffet kokas på nytt. Det enda jag uppnår är koffeinförgiftning.

Detta är ett praktexempel på ren och skär idioti från spelutvecklarna. Är det ett omedvetet drag eller bor det en liten sadist i varje utvecklare som njuter av att göra spelarna arga?

Varför placera en cut-scene som inte går att trycka bort framför ett svårt moment som med stor sannolikhet kommer att kräva flertalet försök? Varför? Varför? Varför? Det är allt jag har att säga...Varför?

Eller återigen varför; varför inte låta spelare själva avgöra om hon eller han vill se mellansekvenserna? Varför detta ständigt omyndigförklarande av spelaren? Klarar vi gamers inte av att slutföra spelet om vi inte tvångsmatas med filmsekvenser? Filmsekvenser kan vara underhållande, så länge det är frivilliga!

Jag älskar en schysst story, men att tvingas se valda partier till osmaklighetens gräns är bara frustrerande. Det är inte kul att se samma film flera gånger, om och om igen oavsett vad reklamrösten i Disneys gamla VHS-rullar hypnotiserande uppmanade vår generation att göra eller ej.

Skip Sequence...någon?

Blizzard revolutionerade strategi-genren med Warcraft. Succén ...

Jag äger en Playstation 3, jag älskar den, jag äger en Nintendo ...

Varje år har sina storfilmer och 2008 är absolut inget undantag, ...

Återigen har en ny generation kickat igång på allvar och de ...

Mario har tidigare varit försvunnen i en inte alltför ...

De flesta gamers har någon gång stött på detta scenario;Du och din ...

Ja, ni läste rätt; en legend har gått ur tiden och jag talar inte ...

Alla goda ting är tre, tredje gången gilt och på det tredje ska ...

B-skräckfilmer, det är någonting visst med dessa. De flesta tycker ...

Ibland förlorar man gnistan. Oavset vad det gäller, skolan, ...