Längst stamträdets grenar När jag skriver den här krönikan är det snart julafton och jag försöker febrilt att knyta ihop alla lösa trådar så att jag kan njuta av lite ledighet. Under de senaste månaderna har jag grävt mig djupare ner i spelhistorien än någonsin tidigare, men lustigt nog ständigt hamnat i nuet oavsett hur djupt jag än grävt. Det finns oerhört starka band mellan retro och dagens spel, inte enbart genom nedladdningstjänsterna och remakes, utan även genom att gamla trender blir moderna vilket vi sett exempel på i årets spelskörd. Det är ingen ny upptäckt direkt, men jag blev ändå förvånad över hur allting sluts, likt en rund, trigonometrisk figur vars namn jag glömt. Men så är det ju med musik, mode, filmer, ja allt egentligen, så varför trodde jag att det skulle vara annorlunda med spel?
| | Kommer någon att minnas Fairchilds Channel F om tjugo år? |
Men det är ändå genom nedladdningstjänsterna och återutgivningarna som det är tydligast när gammalt återigen förs fram, men frågan är då vad som händer med spelhistorien när den upprepar sig på detta sätt. Vad har det för inverkan på vår syn om spel och dessas ursprung? Frågan förbryllade mig när den först dök upp i huvudet. ”Spelar det någon roll?”, tänkte jag och försökte släppa den, men frågan höll sig envist kvar. Kanske spelar det roll, för om dåtiden definierar nutiden, kanske nutiden definierar dåtiden, precis på samma sätt som nutiden definierar framtiden. Det må låta rörigt, men tänk efter själv.
Dagens spel kommer ju att klassas som retro om ett par år – om hur många ligger i betraktarens ögon. Samtidigt definieras retro, spelhistorien, lika mycket av dagens spel. Det som återupplivas är i ett syfte att tjäna pengar men samtidigt blir effekten att dessa spel ger oss en bild av dåtiden– hur spelen var och spelades förr. Problemet med detta är att spelhistorien då blir definierad av enstaka format och av enstaka företag vilket gör att den allmänna uppfattningen om spelhistorien blir skev, förvrängd och på många sätt felaktig. Man kan säga att det blir vinnaren som får definiera historien, precis som det alltid varit.
Det vi får ta del av spelhistoriskt har fått många evolutionssteg bortklippta och kvar finns ett mer eller mindre rakt led i spelhistoriens stamträd, istället för en månggrenat som är sanningen. Och denna fejkade bild påtvingas oss alla, även om vi inte tror att det är så. Fram till för ett år sedan trodde jag mig ha en bra bild av spelens utveckling, men nu inser jag hur plastig och skapad den var.
| | Eller Colecovision, som introducerade expansionsmöjligheter för hårdvara. |
Även om det finns många som vältrar sig i retro och spelhistorien är det nog ändå så att den generella bilden kretsar kring ett fåtal företag. Som det är nu har alla hört talas om Nintendo, Sega, Sony och nu på senare år Microsoft och även ett fåtal företag och konsoler som har fått spel lanserade på nedladdningstjänsterna. Samtidigt kretsar det en big bang-lik teori om spelhistorien där det verkar som att det hela började när Nintendo lanserade sin NES och Mario-brödrarna hoppade sin väg till framgång. Att allt utvecklas ifrån inget. Så är det såklart inte och även om många innerst inne inser det verkar de inte riktigt ha tagit det till sig. Eller kanske bryr de sig helt enkelt inte.
Idag är det många som inte ens hört talas om Fairchild, konsolen som lanserade spel-carten, eller ColecoVision, som introducerade expansionsmöjligheter för hårdvara, samt skapade den första adaptern för att spela andra konsolspel på samma maskin. De konsoltillverkare och datorföretag som inte klarade sig under 70- och 80-talet har ingen röst, åtminstone ingen som är stark nog att skära genom mediebruset från jättarna. Deras framgångar och framsteg har glömts av de flesta, och kommer att glömmas av ännu fler, för att istället ersättas av ett gap fram till 1985. Skulle samma sak hända med en av dagens stora spelföretag hade vårt spelarv vi lämnat efter oss varit ofullständigt och saknat viktiga pusselbitar som skapat vår spelidentitet. Nedladdningstjänsterna kommer att fyllas av fler konsolers titlar, men frågan är om det är tillräckligt för att bilden av spelhistorien ska bli mer månggrenad. Jag hoppas det, men de konsoler som inte lämpar sig för tjänsterna kommer att hos de flesta sakta förpassas till glömskans salar. Det är oundvikligt. Det är evolution?
+ Lars Jensen | 1 dec 2008 12:01
|
| Kommentarer |
|
Nedladdningstjänsterna är viktiga. Men det som också skulle kunna förhindra att spel glöms bort är om bakåtkompabiliteten på dagens och framtida konsoler vore bättre. Givetvis svårt med spel-cart och så, men när det gäller cd och dvd tycker jag t ex det är märkligt att inte PS3:an har bättre förutsättningar att emulera PS2-spel. Kan hoppas att konsoltillverkarna tar rätt på det här, att kunna spela sina redan inhandlade spel skulle ge nästa generations konsoler ytterligare användbarhet.
|
|
|
Bra skrivet, jag håller med dig i det du säger. Med Spela roll (http://spelaroll.itceum.se) har vi ju lyft fram delar av den svenska spelhistoria som finns, men det är ju ett internationellt problem att spel inte tas på allvar och därför inte bevaras för framtiden. Det finns t.ex. inga förteckningar över spel som givits ut i Sverige före mitten av 90-talet. Då får man gå till speltidningarna & försöka läsa sig till vad som gavs ut, men de täcker ju som bekant inte alla aspekter av spel & spelande, ens idag. Spel är ett viktigt kulturarv för en hel generation och det vore synd och skam om den tidiga historien får gå i graven innan den blir skriven (Ja Lars, det kommer en krönika om detta!).
|
|
 |
Mmm, för egen del inleddes mitt spelande med en Intellivion och det är faan knappt någon i min egen generation som kommer ihåg den. Saknar den gör jag också men inte mycket hopp om att de spelen ska dyka upp som nedladdningsbara versioner på någon av de tre konsolerna.
|
|
|
 |
|
;){kind=link}
;){kind=link}