Spel är kultur men ändå inteFör några år sedan var det en stor nyhet att Malmö stadsbibliotek, som första bibliotek i vårt land, skulle satsa på uthyrning av tv- och datorspel. Allehanda medier rapporterade om ämnet och de tre bibliotekarierna som stod bakom projektet cirkulerade flitigt som intervjuobjekt i artiklar på ett flertal nättidningar och dagstidningar, samt medverkade i nyhetsinslag på tv. Jag vill minnas att personer som på ett eller annat sätt var involverade i branschen, i dataspelsindustrin, såg det som ett bevis för att tv- och datorspel som medium slutligen hade nått samma kulturella status som mer accepterade uttrycksformer.
Själv intervjuade jag också bibliotekarierna och skrev en artikel för Kongs räkning. Jag måste ha blivit smittad av den optimistiska, snarare naiva, stämning som rådde, då artikeln avslutas med följande klyschiga rader:
"… visst är det skönt att tv-spel äntligen behandlas för vad de är.
Ett nytt kulturfenomen."
| | Ico ses ofta som ett spel med hög kulturell status. |
Så här i efterhand, tre år senare, är det bara att konstatera att tv- och datorspel fortfarande inte är lika kulturellt accepterat som film, musik, litteratur, konst – you name it. Trots att alltfler dagstidningar (som länge agerat måttstock för vad som är av större eller mindre vikt) börjat ge utrymme åt det medium som växt snabbast av alla sedan dess begynnelse är det fortfarande en lång väg att vandra innan kulturredaktörerna öppnar dörren för utrymme på kultursidorna. Tv- och datorspel må få hyfsad exponering på nöjessidorna i våra dagstidningar, men än så länge dominerar fortfarande film, musik och tv-serier – trots att hälften av alla svenskar spelar det som i folkmun kallas för dataspel.
Frågan jag ställer mig är vad Sveriges befolkning helst tar del av, vad vi är mest intresserade av: senaste Super Mario-spelet eller en operett från förra sekelskiftet? Och vad får mest utrymme i dagstidningarna - och på vilken plats?
Bibliotekarien Mats Nordström var en av initiativtagarna till Malmö stadsbiblioteks satsning. Jag har aldrig glömt bort att han påstod att tv- och datorspel var utsatt för medierasism, alltid varit det, och att det inte var det första medium som varit föremål för kulturkritikernas gevärsmynning. Jag visste det inte då, men den medierasism som tv- och datorspel dagligen utsätts för härstammar från 1920-talet och Frankfurtskolans uppkomst.
| | "Nattvakten" (1642) av den holländske konstnären Rembrandt - äkta kultur? |
Populärkulturen definieras av fyra drag: den produceras ofta av världsomspännande företag och konsumeras av privatpersoner; den når fram till många personer genom olika kommunikativa kanaler; den produceras i stor omfattning för att intäkterna ska vara så stora som möjligt; dess innehåll är universellt gångbart. Tv- och datorspel är med andra ord kommersiella, skapade av företag i syftet att tjäna pengar, och ur detta perspektiv anser Frankfurtskolan att produktionen av tv- och datorspel kan likställas med personbilsproduktionen enligt "löpande band-principen". Båda massproduceras, är industrialiserade och mekaniserade, reproducerade - masskonsumerade. Den italienska marxisten Antonio Gramsci myntade begreppet fordism för ovanstående kulturproduktion på 1930-talet. Redan då var ordet negativt laddat och användes av Frankfurtskolans akademiker för att kritisera masskulturen (populärkulturen) som de ansåg fördummade, vilseledde folket. Det skapade en okreativitet hos "massan". Ledordet för fordism är marknadsekonomi - utan ett behov hade aldrig ordet populärkultur myntats och dataspelsindustrin aldrig tillkommit.
Nyligen släppta Fifa 09 är, till exempel, den senaste inkarnationen i en spelserie som funnits sedan 1993. Årets upplaga är den 16:e sedan dess uppkomst. Electronic Arts, som producerar Fifa-spelen och andra sportrelaterade tv- och datorspel, förbättrar sällan innehållet i sina produkter nämnvärt. Hårddraget är det enbart klubbyten, nya stjärnor och bedömning av spelarnas förmågor samt egenskaper som uppdateras i varje års upplaga av tv- och datorspelen. Trots detta säljs Fifa-spelen i miljontals exemplar varje år och toppar ständigt försäljningstopplistorna i flera månader efter att produktionerna släppts.
Ur detta perspektiv är det därför svårt att under några som helst omständigheter ogiltigförklara Frankfurtskolans påstående om att populärkultur är massproducerad, reproducerad och masskonsumerad - samt det faktum att folkmassan gapar, tuggar och sväljer men fortsätter att sukta efter fler likartade upplevelser trots att den redan borde vara mättad.
| | Sagan om Ringen är en av världens mest kända böcker och åtnjuter mer acceptans än exempelvis Ico. Rätt eller fel? |
Samtidigt tycker jag att är det motsägelsefullt att påstå att tv- och datorspel som medium skulle vara likställt med fordism då dess ursprung och uppkomst kan likställas med Leonardo da Vincis revolutionerande målningar och projekt. Den amerikanske MIT-studenten (Massachusetts Institute of Technology) Steve Russell skapade nämligen världens första interaktiva tv- och datorspel 1961 i syftet att åstadkomma det till synes omöjliga. Han lyckades och planterade ett frö som skulle växa till en industri - som numera omsätter mer pengar än musikindustrin. Men mediumet skapades inte med syftet att tjäna pengar, vara kommersiellt, utan istället var det Steve Russells kreativitet och nyfikenhet för det okända, ouppnåeliga som gav uppkomsten till tv- och datorspel.
Ur den synvinkeln framstår kritikernas skottsalva som väldigt missriktad. Och frågan är om de har någon djupare kunskap om vad de i blindo siktar mot? Är det korrekt att påstå att tv- och datorspel, och indirekt all populärkultur, skulle vara synonymt med fordism? Jag må vara färgad, partisk och denna text kan ses som ett försvarstal - en spark riktad mot övermäktiga och ouppnåeliga motståndare - men jag tycker att aspekterna är ogreppbara, faktorerna så mångsidiga, att Frankfurtskolans förespråkare inte med all säkerhet kan fastställa stadgar för att det är skillnad mellan kultur och masskultur. Finkultur och fulkultur. Klassisk musik och tv- och datorspel. Det är omöjligt att dra allmänna riktlinjer för vad som har störst kulturellt värde.
Skeptism inför nya medium är dock inte något nytt. Och det är just därför tv- och datorspel utsätts för medierasism. En gemensam nämnare för de medium som det skrivs mest om på kultursidorna i Sveriges dagstidningar är att deras ursprung är väldokumenterat och gammalt. Teatern härstammar från det antika Grekland och klassisk musik skapades framför allt under 1700- och 1800-talet. Därav klassas de som traditionella, fina - de åtnjuter kulturell acceptans. Frågan är inte om utan när tv- och datorspel kommer uppnå samma kulturella status som teater och klassisk musik. För det är - om vi ska förlita oss på historian - ett (om än i mitt tycke försenat) oundvikligt faktum.
+ Jonny Knutsson | 3 dec 2008 09:42
|
| Kommentarer |
|
Bra skrivet, väldigt bra. :)
Själv tycker jag det är dumt att inte anse spel som kultur.
Visst, det finns spel som bara skapas för att säljas och håva in pengar, men sedan finns det spel som bara skapas för att de tycker om att göra spel. (Se alla gratis spel)
Böcker, exempelvis Sagan om ringen, klassas som en kulturbok som du nämner, och den mass produceras och håvar in miljoner varje år i princip. Så varför får sådana böcker vara kulturella men inte spel?
|
|
|
Fast all musik, all film och all litteratur osv är inte ansedd att vara finkultur. De allra flesta är nog överens om att det mesta som produceras inom dessa branscher är massproducerad "fulkultur".
Skillnaden är dock att det titt som tätt produceras en skiva, en bok eller film som verkligen, verkligen vill säga något av en djupare innebörd.
Det produceras sällan tv-spel med någon form av djupare eller vidare syfte. Det har givetvis hänt, men det sker allt för sällan. I det hänseendet är det allt för mycket trams och våld i tv-spel.
Det kommer aldrig att bli finkultur att springa runt i Gears of War eller laga mat med en plastpinne.
Detta kan givetvis dels vara ett målgruppsproblem.
/Henke
|
|
|
Då ställer jag motfrågan, måste det vara "finkultur" för att bli accepterad kultur?
|
|
|
En av de mest välskrivna artiklar jag läst på GP hittills. Speluthyrning/lån finns på fler bibliotek runt om i landet nu, och dagstidningar lämnar allt större utrymme för spel. Jag är nöjd med hur synen på spel utvecklas. Mediet är fortfarande mycket ungt. Hur lång tid tog det innan film accepterades som kultur? Foto är kanske ett ännu bättre expempel som endast de senaste åren börjat bli accepterat i finsalongerna. Ge det tid. Vi gamers vet ju i alla fall vilken fantastisk kultur det är vi tar del av.
|
|
|
Det fina med spelkulturen är ju att spel skapas som underhållning, för att underhålla.
Detsamma med böcker, film och musik. Bara för att de har ett djupt meddelande eller får 10/10 på imdb gör det inte till mer kultur än det andra.
Tavlor anses ju vara kultur, men det är väl fan inte så underhållande att titta på nattvarden t.ex?
|
|
|
Jag tycker att tv och dataspel kan vara kultur ibland. Spel som tex Fifa,Need for Speed eller World of Warcraft tycker jag inte är kultur medan tex Metal Gear Solid,Final fantasy IX och Shadow of the Collosus är det. Om spelet har en handling som framförs på ett bra sätt så tycker jag att det är kultur. Men om det bara handlar om våld utan bakgrund eller tex ett fotbollsspel så är det verkligen inte kultur.
|
|
 |
Fotboll är inte en sport utan en religion.
|
|
|
Grymt skrivet Jonny.
Och tja, media "skäms" väl för att acceptera spel som kultur. På något konstigt sätt.
Jag måste säga att spel har i viss mån har gjort mig till den människa jag är. Spel är som sagt här för att stanna.
|
|
|
Allt skapat av mänsklig hand eller sinne är kultur. Sedan lägger vi in värderingar i efterhand och sorterar in saker i bra kultur och dålig kultur, och försöker någonstans hävda att det vi tycker är dålig kultur inte är kultur. Fullständigt subjektivt.
Jag avskyr till exempel Britney Spears, men inte skulle jag förneka att det är musik trots att jag på ett emotionellt plan skulle vilja kalla det något annat. Men musik är det likväl.
|
|
|
Att kalla spel för kultur är en knepig sak. Visst borde vissa spel helt klart klassas som kultur då de innehåller en fantastisk historia och välkomponerade musikslingor men man kan knappast säga att alla TV- och datorspel är kultur. Att kalla ett shoot 'em up-spel likt Ikaruga för kultur är inte mer rätt än att kalla Yatzi för kultur eller vad sägs om att lägga patiens?
Precis som GameManiac säger så tycker jag också att det krävs att ett spel ska ha någon typ av handling att förmedla för att kunna klassas som kultur. Att helt enkelt kalla helga spel-mediet för kultur känns därför fel då helt plötsligt all typ av underhållning skulle kunna kallas kultur.
|
|
|
Fast Yatzi om någonting är ju kultur. På samma sätt som bridge och schack är det. Ett välkänt brädspel med anor och välkänt världen över.
Som sagt, läs det jag skrev innan. Förstår ni inte, sök på "kultur" på wikipedia. Sätt sen på Die Hard. Så kanske poletten trillar ner.
|
|
|
Ja Final Fantasy IX är djupt.
Vivi - How do you prove that you exist? Maybe we don't exist......
|
|
|
Johan jag håller nästan med dig om att allt som är skapat av mänsklig hand eller sinne är kultur.
Men är det inte så att kultur är dom ej livsnödvändiga sakerna som endast är till för att underhålla oss eller imponera på oss. En hammare är skapad av mänsklig hand men den tillhör inte kulturen. Men visst. Om hammaren är fint utsmyckad eller har en rolig finess då kan den ses som kultur. Men då ör det ju inte själva hammaren i sig som är kulturen, utan hammarens utsmyckning.
Har jag rätt eller vet jag inte nog mycket om kultur? :)
|
|
|
Ge spelbranchen hundra år till på nacken så kommer spel säkert ses som någonting fint. Teater på Shakespeares tid ansågs ju inte som något högkulturellt fenomen, dom flesta såg det som simpel underhållning precis som många ser på spel idag.
|
|
|
Spel är precis som film en kulturform. Om man ska dra en jämförelse; båda dessa medier blandar estetiska former och kunskaper som både kräver intelligens och kreativitet på väldigt många plan. Det är kanske inte lika accepterat hos medelmänniskan, men vi är på god väg. Väldigt nära skulle jag vilja säga då utvecklingen på bara 10 år varit enorm. Nintendo har haft ett väldigt stort inflytande på det hela, det ska dom ha cred. för. Även om dom förvandlats till pengahungriga rövhål som spottar leksaker.
|
|
 |
Om böcker, musik och film är kultur, så är väl spel mer och mer på väg dit. Även om det inte riktigt har samma status och acceptans än.
Att kalla spel för konst är däremot det värsta jag vet. Vissa spel kan vara artsy som fan, men det är aldrig ren och skär konst.
|
|
|
För mig är väl något som är kulturellt, något som jag kan anförknippa med en kultur, folkslag, språk eller något annat historiskt.
Precis som när byggnader och annat blir K-märkta.
Lite så jag tänker.
Konst har jag nog svårare att tänka mej över. Allt skulle väl kunna vara konst egentligen, bara beskådaren drar nöje av att beskåda verket?
|
|
|
Intressant läsning Jonny!
Min tanke är att spel, precis som alla andra underhållningsformer, självklart är kultur. Men precis som med böcker eller filmer måste inte *alla* spel vara populärkultur.
För visst kan man hitta genrer inom såväl litteratur som film som är populärkulturella så det bara stänker om det! Men man kan också hitta de där unika verken som verkligen utnyttjar sitt mediums alla styrkor och bygger upp något fantastiskt.
Jag är övertygad om att samma sak gäller för spel, men tyvärr produceras det oerhört mycket populärkultur inom spelbranschen idag. Utvecklare verkar kopiera tidigare koncept och göra några kosmetiska förändringar, för att sedan släppa samma spel igen. Och igen. Men så kommer det ett Portal. Ett Braid. Eller något helt annat, som tar spelmediets alla styrkor och gör något helt unikt. Och det är då dataspelen verkligen gör skäl för något mer än populärkulturstämpeln.
Jag tror att när mediet har stadgat sig och blivit lika vanligt som tv eller radio, så kommer vi se fler spel som bryter de gängse mönstren och klättrar upp ur den populärkulturella soppan - som förvisso kan vara god, men som lätt blir enformig i längden.
|
 |
|
8) sammanfattning(en) av de förhållanden gm vilka människan l. ett visst folk l. en viss folkgrupp o. d. i sitt allmänna levnadssätt l. på ngt visst(livs)område höjer sig över djurstadiet (l. primitiva förhållanden); (andlig l. materiell) odling; gm dylika strävanden uppnått (högre) utvecklingsstadium; (på olika sätt karakteriserad) art l. typ av kultur (i här angivna bem.); utan närmare bestämning numera särsk. med tanke på den andliga odlingon (vetenskap, religion, konst, litteratur o. d.);
Ur Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
|
|
|
|
|
;){kind=link}
;){kind=link}
;){kind=link}