Halo: Reach Xbox 360

Första gången jag spelade Halo var i en enorm matbutik. Jag var liten, väldigt liten. Medan min mor spatserade runt bland diverse varor drogs jag med en magnetisk kraft mot en magisk liten hörna i den enorma butiken. TV-spelshörnan. Vanligtvis brukade jag finna det roande att bara strosa runt bland alla titlar och beundra omslagen men den här gången låg det en skugga över spelen, och skuggan kastades av en bastant, svart demonstrationskonsol med Halos signaturmelodi flödande ut ur tvn:s högtalare.

Banan jag fick spela på demot var The Silent Cortographer, den som börjar med en oförglömlig landsstigning på en strand. Jag förstod redan då att Halo var något speciellt, något evigt.

Än idag ligger Halo mig närmre hjärtat än många andra spel och jag tvivlar på att jag är ensam om det. Antalet timmar jag har spenderat med serien är fler än vad jag vill erkänna, både ensam och online. Men nu har tiden kommit för Bungie att döda sin älskling och sluta cirkeln. Frågan som återstår är: har Bungie lyckats göra den perfekta cirkeln?

Svaret är ja.

För att sluta en cirkel krävs det att man återgår dit allting började, för att på så sätt bilda ett kretslopp. Halo: Reach utspelar sig dagarna innan första spelet på planeten Reach, samma planet som Cortana och Master Chief flydde från för nio år sedan. Du axlar rollen som Noble 6, den sjätte spartanen i den specialstyrka vars mål är att rädda planeten från dess oundvikliga fall.

Bungie har dock tänkt till mer än så. Det är nämligen inte bara handlingen som binder samman Reach med Halo. Reach är på ett flertal sätt en tillbakagång till allt som gjorde det första spelet till ett odödligt mästerverk. Till att börja med är banorna genialiska i sin utformning. De för ofrivilligt tankarna till Halos öppna, breda slagfält – något som jag har saknat i de övriga spelen i serien. Som följd känns Reach betydligt mindre linjärt och slagfälten mer dynamiska. Covenanterna gör sitt bästa för att täcka så stor del av slagfältet som möjligt och de följer inga tydliga, förutbestämda mönster. Covenanterna känns mer levande och smartare än någonsin.

En av de främsta styrkorna med Halo: Combat Evolved var den opåtvingat episka känslan som spelet ingav. Det var inte filmsekvenser eller scriptade scener som skapade de mest minnesvärda ögonblicken, det var spelaren själv. Detta förändrades inför trilogins följande delar då Bungie drabbades av ett lindrigt fall av hybris och började regissera scener fullspäckade med explosioner och diverse Hollywood-floskler. Reach är en återgång till den minimalistiska spelmekaniken från Halo. Filmsekvenserna är korta, kameran lämnar sällan Nobel 6:s perspektiv och när den väl gör det gör den det rysligt snyggt.

Istället skapar Bungie de minnesvärda ögonblicken med andra medel. Reach är till exempel en starkt visuell upplevelse där Bungies känsla för stilistisk design visas tydligare än någonsin innan. De blålila färgpaletterna från tidigare spel har bytts ut mot en mörkare och mer verklighetstrogen grafisk skildring, men känns ändå inte omoget påtvingad som många spel tenderar att göra när de ska ’’go dark’’. Även planetens miljöer är varierade och sådär gemytligt vykortsvackra. Reach med sina lummiga skogar, snöbeklädda berg och hyperteknologiska storstäder är vackrare än vilken ringvärld som helst. I en gudomlig fusion med soundtracket signerat Martin O’Donnell som höjer stämningen med otaliga steg innehåller Halo: Reach flera ögonblick som du sent kommer glömma.

Man skulle visserligen kunna kritisera Halo: Reach, och då främst kampanjläget, för att det inte finns något nytt under solen. Även om det till viss del stämmer – Halo: Reach är inte revolutionerande på något sätt – så är Reach ett Halo: Combat Evolved redo för det kommande decenniet. Att spelet kommer hålla finns det ingen tvekan om då återspelningsvärdet är skyhögt. Allt från det klassiska co-op läget för upp till fyra personer, den upphottade versionen av Firefight-läget och självklart onlineläget kommer hålla folk fastklistrade framför spelet tills nästa generations konsoler tar över.

Multiplayern är för övrigt lika briljant som i Halo 3, fast briljantare. Jag har avbrutit mitt skrivande X antal gånger i denna recension bara för att ta en match i Rumble Pit. Bland nyheterna har vi till att börja med ett gäng nya spellägen som alla tillför något. Den mest intressanta är Invasion där ena laget spelar som anfallande Covenanter som måste lyckas med tre delmål medan spartanerna försöker försvara målområdet.

Det bästa med multiplayerläget om man jämför med Halo 3 är att många av spelets irritationsmoment är borta. Inga mer situationer uppstår där spelaren dör i närstrid trots att han levererade det sista slaget. Allting har dessutom blivit mer balanserat och de nya power-upsen ökar markant spelets taktiska djup. Lägg till ett dussin nya banor med lika genomtänkt design som serien alltid haft (dessutom har klassikern Blood Gulch gjort comeback!). Det är otroligt hur beroendeframkallande matcherna är och inte blir det sämre i goda vänner sällskap. Om man behöver en annan motivering till att spela Reach online än att det är hejdundrande roligt så kan man alltid samla poäng för att låsa upp nya föremål till sin rustning samt klara de utmaningar som Bungie dagligen byter ut. Detta och en enorm community som tillåter spelare att dela med sig av egna banor, spellägen och filmer bidrar till Halo: Reach:s av mig förutspådda långa liv.

Bungie har med Halo: Reach lyckats sluta cirkel och om den inte är perfekt så är den väldigt nära. Speciellt för alla som ansåg att Bungie tog för stora kliv ifrån det första spelet till uppföljarna, kommer Reach vara som en gåva från ovan då utvecklarna hittat tillbaka till den formel som gjorde Halo till den odödliga klassikern det är än idag. Eller nej förresten, jag tror Halo: Reach kommer vara som en gåva från ovan för alla som tilltalas av genren.

Bungie borde vara stolta.