Tio spel som förtjänar att brinna

Det är en kall och bister tid. Aldo har flytt till Japan i hopp om värme, Salle har rakat av sig sitt hår för att kunna sticka sig en tröja. Peter har stått hela dagar och tittat drömskt in i Molten Core och mer än någonsin tidigare önskat att han fick vandra i sin hunters läderstövlar.

På redaktionen börjar vi bli desperata. Vi har redan eldat oss igenom hela möblemanget och halva Malins samling TV-spelskonst för att få upp värmen. Med sorg i blicken tvingas vi nu höja våra ögon mot den sista källan till bränsle vi har: våra väl tilltagna spelsamlingar.

Men vilka spel skulle vi kunna avvara? Vilka spel skulle vi rent av hellre elda med än spela? Tillsammans har vi satt oss ner och spekulerat.

Spel: Spyro: Enter the Dragonfly
Konsol: Playstation 2
Spyro, vad hände? En gång i tiden förgyllde du min barndom. Sedan blev det bara bajs. Enter The Dragonfly har en bandesign vars förvirrande idiotiska upplägg endast överskuggades av dess tråkighet. Man hade kunnat gäspa sig igenom hela upplevelsen, om det inte vore för att spelet är till bredden fyllt med buggar. Så till den milda grad att det uppenbarligen tog laddningstider som var nära nog tio minuter långa att få fram. Och inte kände man för att ha överseende med buggarna och laddningstiderna heller, för att spela spelet var ungefär lika roligt som att… att vara en stol. Och inte i närheten av lika roligt som att sätta eld på skiten.

Spel:Fist of the North Star: Ken’s Rage
Konsol: Xbox 360
Fist of the North Star hade varit skiten om det gets ut under tidigt 00-tal. Ett beat-em-up med massor av fiender, massvis med våld och härligt flashiga specialattacker. Fast nu kom det 2010 istället, och uselhetskavalkaden var ett faktum. Miljön är ful. Fienderna är fulare. Och Ken är fanimej fulast av de alla. Nä, förresten, fulast av allt är nog animationsarbetet, som skulle kunna ha gjorts bättre av en sinnesslö sjuåring. I slutändan är det ungefär lika njutbart att springa upp och ned genom ultralinjära och östtyskt gråbruna skitmiljöer och sömnigt knapphamra sig igenom våg efter våg av generiska skurkar, som att faktiskt bli fistad i nordstjärnan. Hade världen varit en bättre plats hade vi, förutom spelet, också fått använda hela utvecklarteamet som bränsle till elden.

Spel: Superman 64
Konsol: Nintendo 64
När Titus Software fick i uppgift att göra ett spel till Nintendo 64 baserat på den oerhört populära tecknade stålmannenserien kändes det som att vi kanske skulle få det första riktigt vettiga spelet med Jor-els son. Nånting gick snett. Väldigt snett. Våta drömmar om ett Metropolis realiserat i full 3D där man var fri att flyga kors och tvärs bland skyskrapor gick i kras med det urusla genomförandet. Över hela stan låg kryptonitdimma som begränsade ytan man kunde vistas på och spelet var extremt linjärt och gick mestadels ut på att flyga genom ringar med våldsamt dålig kontroll och bångstyrig kamerakontroll. Superman (som egentligen bara heter så, men får suffixet "64" av de flesta) kallas ibland för det sämsta spelet någonsin och frågan är om det kanske är rätt. Bränn skiten.

Spel:Strider
Konsol: Sega Mega Drive
Vad hände egentligen? Det skulle vara så bra. Capcom låg bakom produktionen. Fanboys har hyllat det som ett av de bästa spelen som någonsin släppts till Sega Mega Drive. När jag spelade Strider var det som att jag var med i ett dolda-kameran-program. Urusel kontroll. Töntig story (hjälten heter "Hirrejööööö", det låter som ö i den göteborska skärgården). Inkonsekvent fysik. Urtrista banor där barnsligt enkla delar följs av snudd på omöjliga dödsfällor och hela tiden surrar soundtracket som låter som nedsamplad eurodiscojazz. Fyfan. Frågan är om det ens är värt att elda upp. Jag vill helst spränga det.

Spel: Top Gun
Konsol: Nintendo Entertainment System
Om man, som jag, är född under det tidiga 80-talet är man väl bekant med både Top Gun och Iron Eagle-filmerna. Stridsflygplan var sinnebilden av awesome under uppväxten och vad kunde bli bättre än att äntligen få flyga själv, när Top Gun släpptes till NES? Jag kan föreslå många saker som är bättre än det spelet. Hundbajs som tandkräm är ett. Spelet var vackert och hade en häftig vy inifrån cockpitten, men svårigheterna med att landa planet och tanka det i luften fick en hel generation av gamers att kollektivt slita sitt hår. Jag skulle nog klara av det nu med min vuxna hjärna och finmotorik, men för all ilska och besvikelse spelet gav mig som barn så förtjänar det att brinna.

Spel: Fester's Quest
Konsol: Nintendo Entertainment System
Ni vet de där spelen som kryper fram ur skuggorna bara för att rida på vågen skapat av ett populärt namn? Väsande och snuskiga asätare som inte tjänar något syfte på marknaden förutom att lura folk att köpa? Ett perfekt exempel, inte bara i hur värdelöst det är, utan tack vare huvudkaraktärens mentala tillstånd, är Fester's Quest till NES. Ett helt omotiverat nonsens-spel där en blekfet psykopat ger sig ut på gatorna för att döda utomjordingar. Det är hutlöst krångligt och svårt och om man dör måste man i princip börja om från början. Det är fult, omotiverat, buggigt och har spelhistoriens mest värdelösa förstapersons-moment som ännu en anledning att kasta det i elden. Dö! Brinn!

Spel: Sonic Free Riders
Konsol: Xbox Kinect
Det finns en ny kontrollmetod, som skulle revolutionera spel för all framtid. Givetvis hoppar allas vår barndomshjälte Sonic på flugan och skapar det ultimata spelet där din kropp och din röst är kontrollen. Problemet är bara att ingenting funkar. Förutom röstkommandot "two in the pink, one in the stink" som av någon anledning väljer Xbox Live-ikonen. Det enda med kontrollmetoden som är revolutionerande är hur effektivt den frambringar en blandning mellan ilska och hysteriska skratt. Vår barndomshjälte har förvandlats till ett kaxigt tonårsmonster och kvinnosynen i spelet tar oss tillbaka några hundra år i utvecklingen. Sonic Free Riders är utan tvekan det sämsta spelet som släppts till Kinect. Det är kanske till och med det sämsta spelet som släpptes 2010. Det utger sig för att vara ett barnspel, men vad du än gör, låt inte dina barn komma nära det!

Spel: E.T. the Extra-Terrestrial
Konsol: Atari 2600
Det finns egentligen bara tre saker som är dåliga med spelversionen av E.T. the Extra-Terrestrial. Tyvärr är de tre sakerna spelbarheten, handlingen och grafiken. Spelet hade en enorm reklamkampanj. Dessutom en enormt lyckad sådan. Spelet lyckades bli den mest eftertraktade julklappen 1982 och blev i slutändan ett av de mest sålda spelet till Atari 2600. 1.5 miljoner sålda spel. 1.5 miljoner stackare som fick livslusten sugen ur sig. Och det är för deras skull vi nu dränkar det här spelet i tändvätska.

Spel: Tintin i Tibet
Konsol: Sega Mega Drive
Bakom ytan på spelen vi spelar och älskar finns det en massa magi. Osynliga mekaniker som vi bara antar ska vara där och se till att spelet fungerar sådär fantastiskt bra. Hitbox, alltså det som avgör huruvida ett objekt nuddar ett annat eller inte, är en sådan sak. Vi ser det inte, men det är livsnödvändigt för ett spel. Tycker alla utom Infrogames, folket bakom Tintin i Tibet till Sega Mega Drive och SNES. De tyckte att det skulle vara roligare ifall spelarna fick gissa sig till hur nära man fick vara ett objekt innan det dödade en, och slängde därför in helt slumpmässiga hitboxar. Och slumpmässigheten gick igenom i hela spelet. För när i originalserien får vi se Tintins enorma svårigheter att ta sig förbi ett kafé utan att bli ihjälslagen av hektiska servitörer? Nä, det blir tunnan på den. Eldtunnan.

Spel: Draktränaren
Konsol: Xbox 360
Tanken bakom ett licensspel för barn är alltid densamma: Barn är korkade och saknar kvalitetskänsla. Så måste tänket ha gått på kontoret när man satte ihop spelet som skulle gå ihop med den fantastiskt mysiga filmen Draktränaren. “Barn tycker blinkande bilder är häftigt och kommer bli helt förtrollade när de ser att det faktiskt är de som styr gubben på skärmen.” “Barn struntar blankt i att det är fullständig smörja de spelar.“ “Barn tycker att det är roligt att göra samma monotont meningslösa saker om och om igen. För det är så barn är. Korkade.” Vill ni tända på, eller ska jag?