Som liten knatte lirade jag det första Castlevania, men det var inget jag föll pladask för då, och min inställning till 'goth'-kulturen (eller vad det nu kallas) är allmänt ganska kylig. Vad som gör vampyrer så faschinerande kan jag helt enkelt inte riktigt se. Vlad Tepes pålar upp människor som middagsunderhållning och helt plötsligt någonstans kommer Dracula in i bilden, som om historien inte är tillräckligt makaber redan...

Hursomhelst, det första som slog mig när jag lirkat in kortet i kortöppningen och pillat på knappen på högersidan, var den grymma graffen - underbart vackra bakgrunder, vissa i 3D och med effekter som ger ett härligt djup. Att utvecklare envisas med att ens försöka skapa spel helt i 3D till en så begränsad konsol är tragiskt, när vi istället kunde få avancerad skitsnygg 2D.

Musiken är minst lika välgjord som grafiken, några riktigt fina stycken som passar som laxen i tofflan. Inga röstskådespel dock, men det ska vi antagligen vara mest glada över att slippa.

Nyttjandet av skärmarna är dessutom exemplariskt, den övre kan antingen innehålla kartan, vilket är oerhört praktiskt, eller en statusskärm där diverse nördinformation befinner sig. Men för de som gillar att använda pekskärmen är det en besvikelse då det inte ens finns minispel som tar tillvara på den.

Spelmässigt är det precis som jag minns det, piskan, bossarna, prylarna. Kanske ingen revolution, ett old-school hack n slash, men Portrait of Ruin är likväl en enormt engagerande spelupplevelse som jag kommer gråta en tår över när jag mot bättre vetande byter in mot en ny.