Det var aldrig en fråga om de vill följa med mig eller ej. Jag agerade, de följde.

För att jag har något ingen annan har. Jag har glöden som gör andra villiga att följa mig rakt ner i helvetet själv!

Alltid i underläge, i varje situation i underläge i antal och koordination. Trots detta räds de mig, de vet vad jag uträttat. De ser vad jag kommer med, den ilska och stridslust jag frambringar i varje andetag. Jag samlar manskap. Jag samlar styrka. Sakta men säkert bygger jag mig en helvetesarmé som skall kasta sig ut i döden.

De följer, de har inget val. Polis, åklagare, domare och bödel i alla situationer. Moral är en färgad mätare. Jag gör det som passar mig . Färg eller liv kunde kvitta mindre.

Den armé som obesegrat, oberört har härskat universum i kosmologiska dekader börjar frukta. Tar mina vänner slår på de svagaste. Jag ser allt, blinkar aldrig. Tar in smärtan och fokucerar mitt hat emot denna omöjliga kamp.

De vet att vi kommer, de vet att vi är redo att dö. De vet att vi kommer att förlora, det är den enda utången.

Trots detta fruktar de mig. Nej, de fruktar oss.