Hur mycket ska man tåla?

När jag satt och sket plockade jag upp Metros Stockholmsupplaga från den 23:e ur tidningskassen, och läste där om hur der Regerung nu har bestämt att det inte längre är behandlande läkare som ska avgöra människors arbetsförmåga, utan byråfilerna på Försäkringskassan.

Jag sitter ju redan där jag sitter eftersom jag redan har fått davidsstjärnan inbränd i pannan och blivit utförsäkrad, men den här eskalerade perverteringen av regler gör att jag inte ens vågar ta risken att gå ut på arbetsmarknaden, eftersom jag inte har någon som helst säkerhet om jag går in i väggen. Vilket jag kommer göra, och det är där problematiken ligger.

Och då är det frågan om en arbetsförmåga som i dagsläget är extremt begränsad, ty jag mår inte alls bra. Mitt psyke orkar inte all skit och nu börjar min kropp också säga ifrån. Det känns som den förbereder sig på att helt enkelt lägga av. Det är inte kul.

Vi som inte orkar arbeita 168 timmar i veckan sitter rejält i skiten. Borgarnas skit. Vi ska slicka oss fram igenom den.

Min jul har redan blivit förstörd och nyheten om upptrappningen av fascistreglerna gav mig ett sådant vredesutbrott att hela dagen har varit en tripp till helvetet. Mina nerver ligger nuförtiden i omloppsbana.

Regeringen är ute efter att systematiskt knäcka oss som har begränsad ork. Reinfeldt och c:o är terrorister och borde ställas inför rätta för brott mot de mänskliga rättigheterna. Men folk har ju i sin enfald valt dem att föra Sverige tillbaks till medeltiden. Folk vill bli styrda av psykopater.

Jag tror att det är någon sadomasochistisk fetisch som ligger bakom att folk röstar borgerligt; en undertryckt sexuell upphetsning av att bli förnedrad av makthavare. Det är den enda rimliga förklaringen.

Men hur mycket ska vi tåla innan vi gör revolution? Varför har vi inte lika mycket stake som de greker och irländare som gör våldsamt upplopp när de blir överkörda? Vi svennar är faktiskt väldigt, väldigt mesiga. Så pinsamt.