Det fick jag höra av min handläggare för ekonomiskt bistånd när hon ringde och väckte mig imorse för att höra sig för om en insättning på 104 kronor som jag inte deklarerat som inkomst i min ansökan.

Efter en stund, vill säga. Först hade hon något annat på hjärtat.

"Jag ser att du har en insättning på [x.xxx] kronor. Vad är det för några pengar?"

"Det är det ekonomiska bistånd ni betalade ut för förra måndaden", yppade jag ilsket.

"Jaha", sa hon. "Sedan ser jag att du har en annan insättning på 104 kronor. Vad är det för något?"

Jag förklarade att det var habiliteringsersättning från den verksamhet jag tidigare gått på för att hitta en sysselsättning. "Det brukar bli ungefär 20 kronor per tillfälle", sa jag.

"20+20+20+20+20 blir aldrig 104" sa hon.

Jag blev helt ställd. Är hon helt jävla blåst? Jag sa ungefär 20 kronor, inte helt jävla fucking så in i helvete exakt 20 kronor. Habiliteringsersättningen är så försvinnande liten att jag glömmer bort den. Jag vet för fan inte vad normen ligger på in i minsta öre.

"Jag vet inte exakt hur stor ersättningen är", sa jag. "Ibland så kommer det klumpsummor och ibland bara för enstaka tillfällen."

"Det måste du redovisa som inkomst", sa hon.

"Jaha", sa jag. "Räknas habiliteringsersättning som inkomst?"

"Ja", sa hon. "Varför skulle den inte göra det?"

Igår fick jag 20 kronor till insatt på kontot. Det måste jag redovisa vid nästa ansökan så att de kan räkna av det från risknormen. Annars blir jag väl polisanmäld för bidragsfusk.

Vad kan då dessa 20 kronor vara?

* Bytet från Västbergarånet?
* Knarkpengar?
* Dö kä$ch fråmm maj bittschis?
* Delbetalning för ett styckmord?

Nej, habiliteringsersättning. Riktigt allvarliga saker, med andra ord. Allvarliga saker som måste redovisas vid ansökan om ekonomiskt bistånd. För man kan ju köpa stora grejer med de pengarna. En liten hamburgare och en liten läsk på McDonalds, exempelvis. Mycket, mycket allvarligt.

Om någon utomjording läser det här, stråla upp mig ifrån den här jävla idiotplaneten. Dessa nitiska paragrafryttare håller på att fimpa mitt psyke helt och hållet.

När jag satt och sket plockade jag upp Metros Stockholmsupplaga från den 23:e ur tidningskassen, och läste där om hur der Regerung nu har bestämt att det inte längre är behandlande läkare som ska avgöra människors arbetsförmåga, utan byråfilerna på Försäkringskassan.

Jag sitter ju redan där jag sitter eftersom jag redan har fått davidsstjärnan inbränd i pannan och blivit utförsäkrad, men den här eskalerade perverteringen av regler gör att jag inte ens vågar ta risken att gå ut på arbetsmarknaden, eftersom jag inte har någon som helst säkerhet om jag går in i väggen. Vilket jag kommer göra, och det är där problematiken ligger.

Och då är det frågan om en arbetsförmåga som i dagsläget är extremt begränsad, ty jag mår inte alls bra. Mitt psyke orkar inte all skit och nu börjar min kropp också säga ifrån. Det känns som den förbereder sig på att helt enkelt lägga av. Det är inte kul.

Vi som inte orkar arbeita 168 timmar i veckan sitter rejält i skiten. Borgarnas skit. Vi ska slicka oss fram igenom den.

Min jul har redan blivit förstörd och nyheten om upptrappningen av fascistreglerna gav mig ett sådant vredesutbrott att hela dagen har varit en tripp till helvetet. Mina nerver ligger nuförtiden i omloppsbana.

Regeringen är ute efter att systematiskt knäcka oss som har begränsad ork. Reinfeldt och c:o är terrorister och borde ställas inför rätta för brott mot de mänskliga rättigheterna. Men folk har ju i sin enfald valt dem att föra Sverige tillbaks till medeltiden. Folk vill bli styrda av psykopater.

Jag tror att det är någon sadomasochistisk fetisch som ligger bakom att folk röstar borgerligt; en undertryckt sexuell upphetsning av att bli förnedrad av makthavare. Det är den enda rimliga förklaringen.

Men hur mycket ska vi tåla innan vi gör revolution? Varför har vi inte lika mycket stake som de greker och irländare som gör våldsamt upplopp när de blir överkörda? Vi svennar är faktiskt väldigt, väldigt mesiga. Så pinsamt.

På den ovan avbildade och av Försäkringskassan utfärdade blanketten FK 9212 med den nedan avbildade titeln



återfunnes följande avbildad sektion



vilken består av nedan avbildad kryssruta



som av den ansökande måste ikryssas för att blanketten om ansökan om förlängd sjukpenning i vissa fall skall vara giltig vid ansökan om förlängd sjukpenning i vissa fall; då ansökan om förlängd sjukpenning i vissa fall annorstädes ej kan behandlas och förlängd sjukpenning i vissa fall då ej utfärdas till den som ansökt om förlängd sjukpenning i vissa fall via ovan avbildad blankett.

Jag fick i onsdags veta att jag har blivit utförsäkrad, vilket sker precis i samband med att min tidigare sjukersättning upphört. Nu ska mitt ärende högtidligt "överlämnas" ifrån Utförsäkringskassan till Arbeitsförnedringen och jag ska överleva julen på nollbudget innan socialbidrag kommer till undsättning.

Egentligen borde jag ha fått reda på det hela för flera månader sedan, men Utförsäkringskassan har en tendens att sitta och peta sig i naveln och länge lukta på fingret istället för att sköta sina uppgifter.

Varför i helvete blev jag då utförsäkrad?

Jag vet faktiskt inte, det har de inte talat om än. Bara att jag har blivit utförsäkrad och ska inställa mig för överlämnande av mitt ärende. En förklaring verkar de inte vara så pigga på att ge. De har nog hittat mer navelsekret vara upptagna med att sniffa på.

Det är dock tydligen så att oavsett hur man mår så måste läkarutlåtanden numer formuleras på ett väldigt specifikt sätt för att kunna godkännas av Utförsäkringskassan. Ingen vet exakt hur de måste formuleras, uppenbarligen inte ens överläkare.

Dessutom är det ju nu vida känt att till och med cancersjuka bara är lata fuskare och döda ska ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Då duger inte petitesser som Aspergers Synrom, insomni, generellt ångestsyndrom och koncentrationssvårigheter. Inte heller den ångest som uppstått just ur oron att bli utförsäkrad.

Svärdet har hängt över mitt huvud i ett drygt år nu och det har inte direkt fått mig att börja må bättre.

Just nu orkar jag inte gå igenom någon arbetslivsintroduktion. Dessutom har helger en tendens att komma ivägen för saker och ting. Myndigheter brukar inte ställa sig till ens förfogande under dessa så viktiga suptillfällen.

Jag jobbar men än gärna i den mån jag orkar och vill känna stoltheten av att bidra. Faktum är att jag sedan länge försöker hitta möjlighet till det, eftersom det inte alls är roligt att vara sjukskriven. Det är ett djävla inferno av rastlöshet och orkeslöshet om vartannat. Men jag tänker inte "ställa mig till [någons] förfogande".
Ingen äger mig.

Nåja. Danke für das julklapp, mein Reinfeldt. Got jul und got neue år på dich und drinken inte für mycket tjugotusenkronorsschkumpen.