På senare tid har jag stalkat Gameplayer mer än vanligt. Anledningen är lika enkel som självklar; jag saknar sajten och alla som hänger här. Ska jag vara helt ärlig för mig själv är anledningen till att jag har varit frånvarande att jag kände mig lite förrådd. De goda minnena från min tid här svärtats av det abrupta slutet.

Men tid ger chans till reflektion och bättre perspektiv, och det var på tiden att jag insåg att folket som arbetar med att göra Gameplayer till en av Sveriges klart skönaste spelsajter inte är att skylla. Och att de enda som kanske förlorar, om någon, på min totala frånvaro är de som jag respekterar och älskar mest på sajten. Utöver jag själv då såklart.

Nu sitter jag vid datorn och avslutar det sista innan jag försvinner till Thailand. Sex veckor ska avnjutas borta från snö och elände och det ska bli fantastiskt. Så jag försvinner ett tag igen, men jag känner ändå ett mindre behov av att skriva av mig lite här, mest för min egen skull, men även för alla som är inblandade på sajten. Såväl redaktion som medlemmar.

Kanske blir det så att den förlorade sonen återvänder, i alla fall som entusiastisk besökare som syns mer än bara hänger runt i skuggorna. För er som bryr er det minsta om min Thailand-resa eller vill ta del av det jag bloggat och bloggar om finns jag fortfarande på http://ettglasjuice.wordpress.com eller http://www.ettglasjuice.se eller http://www.ettglasjuice.com om man så vill ^^ Där bloggar jag om allt möjligt, men mest spel, och det inkluderar även poster från Thailands-vistelsen. Orkar man inte besöka bloggar och vänta på uppdateringar finns jag på facebook och twitter också, där länkar till uppdateringar i bloggen även dyker upp.

Nu är det dags att packa det sista, avsluta vad som avslutas bör och sedan ge sig av till tåget och Lund. Imorgon bär det av till Kastrup för flyg till Thailand och min första vistelse utanför Europa i längre än några timmar. Spännande, skrämmande och snorkul. Tills vi ses igen!

Vissa av er har säkert redan sett att jag inte längre ingår i Gameplayer-redaktionen (och med tanke på min inaktivitet här sedan jag var tvungen att lämna Umit och Gameplayer TV bakom mig lär det inte komma som någon överraskning för de flesta) men jag tänkte göra det lite officiellt genom att notera här att jag inte planerar att återvända till Gameplayer i någon större utsträckning.

Jag har under tiden jag varit borta härifrån arbetat med ett större projekt som förhoppningsvis får se dagens ljus inom en inte alltför avlägsen framtid. Detaljerna kring det projektet får vänta dock, vad som däremot finns här och nu är jag själv bloggandes på eget håll.

Ett glas juice heter bloggen och ni kan hitta den genom att knappa in http://www.ettglasjuice.com eller http://www.ettglasjuice.se i er webbläsare. Vill man går det även att hoppa direkt till bloggen på adressen http://ettglasjucie.wordpress.com ^^

Jag hoppas att få se några av alla härliga människor som jag kommit i kontakt med på Gameplayer även där, och alla som är intresserade av kommande påhitt från min sida bör kika in där, när något händer blir det första stället ni kan höra om det på ;)

Nu var det slut på detta okontrollerade promotandet av mig själv, tills vi ses igen!

My name is Andreas Berg, and I approve this message.

Någonstans tycker man att folk borde lära sig. Samtidigt förstår jag att det inte är så lätt. Hade det varit lätt skulle jag troligtvis inte fortfarande mumla svordomar medan jag argt stänger av ännu ett plattformspel i 3D.



Daxter till PSP är ett bra spel, och inte på något sätt ett skräckexempel för plattformsfrustration, men de tillfällen då det visar sin fula tredimensionella plattforms-nuna räcker gott för att väcka gamla upprörande minnen. Plattformspel i tre dimensioner lider allt som oftast av en förbannelse, en tendens att vilja slå ner spelaren, peta på den när denne ligger ner och skratta åt misären. Jag syftar på oförlåtliga plattformshopp, omöjliga kameravinklar och att dö om och om och om igen. På samma ställe. Flera gånger. Tills man inte orkar längre. Det här är några av dödssynderna som nästan alla tredimensionella plattformspel gör sig skyldiga till.

Säg hej till väggen!
Kameran. Detta dödligt viktiga element som avgör vad du ser på skärmen. I ett plattformspel vill man primärt se två saker; var du ska ta vägen härnäst och vad som kan vara skadligt för dig. Men vad är det vanligaste man faktiskt ser på skärmen? En stor fet fin vägg som täcker hela synfältet. Jag vet inte hur många gånger som man hamnar i en situation där man står och ska göra sig redo för nästa dödsföraktande plattformshopp och istället för att se nästa plattform att hoppa till får se sin karaktär tätt intill en vägg. Man är blind för omvärlden och kommer en fiende eller annan fara inflygande i vad som BORDE vara ens synfält så finns ingen möjlighet att undvika eller förhindra den kommande döden. I en perfekt värld skulle kameravinkeln vara riktad mot det man faktiskt behöver se, men i verkligheten får vi granska hundratals väggar in i sömmarna.



Pixelperfekta hopp
Även om vi primärt talar om polygoner i dessa sammanhang, eftersom tvådimensionella plattformspel sällan tenderar att vara lika oförlåtande, så är det från pixlarnas värld som det välkända uttrycket först uppkommit. Vi talar alltså om hopp mellan två plattformar som måste utföras så perfekt att om man hoppar ens en millisekund för sent så kommer man inte klara det. Finns möjligheten att dubbelhoppa i spelet måste detta också utföras vid precis rätt tidpunkt för att maximera hopplängden. Resultatet brukar ofta bli att man antingen gör sitt första hopp för sent, och ramlar pinsamt ner från den första plattformen i ett tafatt försök som i andras ögon ser ut som att man inte försökt alls. Alternativt missar man högsta punkten för sitt dubbelhopp, eller inser i sista sekund att man är en enda rutten pixel ifrån att faktiskt nå nästa plattform. Man dör. Får försöka igen. Och om historien upprepar sig, vilket den ofta gör, följer frustrationen kort därpå.

Vem? Vad? Hur? Jag ser inte.
Det är inte bara kameran som sätter käppar i hjulen för ens framgång. Ibland kan man, även om kameravinkeln för ovanlighetens skull samarbetar, ha stora svårigheter att veta var man egentligen ska ta vägen. Problemet återfinns i andra spel också men när man står där, ofta vid mängder av bottenlösa avgrunder, och ska hoppa vidare utan att spelet ger några tydliga indikationer på var man faktiskt ska ta vägen börjar en gissningslek med dödlig utkomst. Det blir som rysk roulette där man tvingas gissa vilken av flera möjliga vägar som faktiskt är den rätta. Ofta kan den färdrutt man beslutar sig att göra ett dösföraktande hopp mot bestå av en osynlig vägg, för långt avstånd eller helt enkelt bara kulisser som för vilken spelare som helst framstår vara faktiska plattformar som man enligt all logik borde kunna landa på.



Sliriga underlag och svårnavigerad terräng
Nu talar vi inte om de tillfällen då det faktiskt används som ett genomtänkt inslag för att försvåra spelandet genom att göra en yta hal, tänk isunderlag i Mario-spelen, utan där man utan någon form av förvarning tvingas landa på en yta som är nästintill omöjlig att hålla sig kvar på. Vanligast handlar det om lite knögliga ytor, där om man landar fel glider, ibland sådär retsamt sakta, mot kanten bara för att förr eller senare ramla av. Ibland har spelkaraktären dessutom grova problem att faktiskt göra något åt saken, oavsett hur man springer, hetstrycker på hopp-knappen eller gör annat för att förhindra att glida ner så fungerar ingenting. Istället ser man retsamt hur figuren är som dragen mot sitt slut och när man väl ramlar ner är det sällan till ens förvåning, men likväl förbannat irriterande.

Jag tryckte ju för F-N på hoppknappen!
Plattformspel är kanske inte riktigt lika beroende av knivskarp precision som fighting-genren, men i övrigt är det få spelgenrer som kan orsaka så stor huvudvärk om kontrollen inte reagerar som man tänkt sig. Genom åren har vi fått lida av allt från slirig och oprecis manövrering till dubbelhopp som måste tajmas med utsökt precision för att ens kunna genomföras. Oavsett vad det handlar om finns det alltför många tillfällen då kontrollen helt enkelt inte ger det gensvar som den borde, och földerna är nästan alltid digra. Och det känns ju så enkelt att åtgärda. Tillåt mig dubbelhoppa var som helst under själva hoppet, oavsett om det är tidigt, precis i mitten eller väldigt sent. Ändra aldrig riktning på styrningen när kameran flyttar sig mitt i ett hopp. Och ge för guds skull inte karaktären en medfödd slöhet som kan liknas vid att manövrera en flodhäst genom sirap.

Daxter gjorde sig skyldigt till alla av dess synder minst en gång under min genomspelning. Men den stora skillnaden, och anledningen till att jag lämnar spelet med för genren ytterst få frustrationsutbrott, är att spelet inte gör sig skyldig till den värsta synden av de alla.



Död? Var så god att spela om det hääääääär långa partiet
Checkpoints, och mer intressant avståndet mellan dem, känns som en så enkel sak att göra rätt. Frekvent placerande av checkpoints må göra spelen något kortare (man behöver inte spela om långa partier) men det vägs upp med råge av det faktum att man faktiskt inte behöver slita sitt hår flera gånger under spelsessionen. Det finns inget, och jag menar INGET, mer frustrerande än att efter att ha framgångsrikt navigerat flera svåra partier stupa på ett ställe (som ibland kan vara ett sådant där retsamt enkelt tillfälle som man egentligen aldrig borde ha dött på) och få göra om allt från början. Då spelar det ingen roll hur snyggt du lyckades med dödsvåra pixelperfekta hopp, hur väl du lyckades motverka din bångstyriga kamera eller övermanna den sliriga kontrollen. Oavsett vad som dödar dig har alla dina framgångar från den senaste checkpointen varit förgäves. Är det då väldigt långt mellan checkpoints, kanske till och med hela banan, innebär det att de små nesliga problemet som jag tidigare nämnt blir så otroligt mycket mer enerverande.

Daxter räddar sig själv genom att motverka den värsta synden av dem alla och kan på så sätt framstå som en ängel i sammanhanget. Troligtvis är anledningen till det frekventa användandet av checkpoints mycket för att tillåta spelaren att avsluta sin spelsession titt som tätt om man spelar på resande fot. Men det finns i mitt tycke absolut ingen väsentlig anledning till att inte göra detsamma även på alla plattformspel till stationära format. I en perfekt värld skulle alla spel vara lika fria från dessa synder som till exempel Super Mario Galaxy, men så länge vi får dras med alla små irritationsmoment som plattformsspel kryllar med kan vi väl åtminstone få tillgång till lika tätt placerade checkpoints som i Daxter. Det är väl inte för mycket att begära?

Suget att skriva är för stort och därför är jag tillbaka, i alla fall i bloggform.

- Hej igen allihopa!

Mest för att få diverse skrivuppslag att rinna av mig, att få lite utlopp och låta hjärnan vila några sekunder mellan varven. Det känns både kul och behövligt.

Så har jag ju saknat Gameplayer också.

Och nej. Alla blogg-inlägg kommer inte handla om WoW. Snarare tvärtom ;)

Det finns tid för att vara lite dramatisk, även om detta kanske egentligen inte är en sådan stor grej. Detta är något av ett avskedsbrev från mig, till er besökare som gjort min tid på Gameplayer de senaste åren till en ren fröjd och den kanske bästa tiden i hela mitt liv. För det vill jag tacka för, för alla kommentarer, för all respons och för allt som gjort att både jag och Gameplayer kunnat växa under åren vi har verkat.

Jag vill passa på tidigt att klarlägga att jag inte lämnar Gameplayer helt. Jag tar en paus, på obestämd framtid, med obestämd utkomst. Om jag återvänder i framtiden vet jag inte helt säkert, men det är utan tvekan något som jag har i tankarna när jag planerar min egen framtid. Kanske blir det i samband med nylanseringen av Gameplayer TV, kanske blir det i samband med något annat, men klart är att jag från och med nu inte kommer att synas så mycket på sajten på ett längre tag. Det innebär troligtvis väldigt få (om några) texter, enstaka inhopp i videosammanhang (kanske jag våldsgästar ett Spelfredag framöver) och den aktivitet som kommer bestå blir i sådant fall i form av blogg och forum. Ni har säkert många märkt att jag varit lite frånvarande lite den senaste tiden redan, och det finns en ganska enkel anledning varför det varit så som också är grunden till varför jag väljer att ta en paus från sajten helt.

Vissa vet redan ungefär vad som gäller, andra vet säkert inte mycket alls, men det är egentligen inga konstigheter. Umit, företaget som ligger bakom Gameplayer med flera sajter, gjorde ett ekonomiskt beslut i somras att flytta fokus från videoproduktion till andra delar av sajtutvecklingen och som följd minskades resurserna som tidigare lagts på video. Som följd fick jag och Sebastian lämna företaget eftersom vår primära arbetsuppgift var just inom videoproduktion. Det är inget konstigt med det, ingen på redaktionen hade något att säga till om utan det handlade om ett enkelt ekonomiskt beslut som med siffror i hand var ett positivt sådant. Viktigt att poängtera är att jag verkligen inte hyser något agg mot vare sig Umits ledning eller redaktionen på Gameplayer (som i sig inte har haft någon inverkan i beslutet).

Resultatet blev dock att jag som direkt verkan inte kunde lägga ner lika mycket tid på Gameplayer eftersom jag måste spendera tid på annat håll för att erhålla en inkomst, som i mitt fall blev en plats som säljare på Game här i Skövde (som de flesta redan känner till). Vi som varit inblandade i video-produktionen har dock sedan dess letat efter lösningar på att kunna fortsätta producera även Gameplayer TV och video-recensioner i större utsträckning utöver Spelfredag (som är det minst resurskrävande och därmed det som Umit valt att fortsätta satsa på, något som inte kommer förändras). Efter många turer fram och tillbaka blev vi dock tvungna att konstatera att det inte finns möjlighet i dagsläget att producera det Gameplayer TV som vi vill göra med resurserna som finns tillgängliga, och som följd valde vi att utannonsera en ”på is”-läggning tills vi har möjligheten att faktiskt göra ett program igen som vi känner oss nöjda med.

Och här kommer min roll in. Följden av detta har fått mig att tappa suget något, med både tidsbrist och andra förutsättningar känner jag inte att jag kan prestera på den nivå som jag skulle önska i dagsläget, och väljer att istället för att tuta på i halvfart att ta ett avbrott. En tid för reflektion och analys om man så vill. För att på ett säkrare sätt veta var jag vill hamna i framtiden.

Och så är det. Gears of War 2 blev min sista recension här på Gameplayer på vad som troligtvis blir ett ganska bra tag. Vad som händer sen får framtiden utvisa. Troligtvis återvänder jag här när jag har samlat nya krafter och med nyfunnen motivation kan göra något av en comeback och att tillsammans med världens skönaste redaktion fortsätta göra Gameplayer till en fantastiskt bra spelsajt. Eller så återvänder jag på annan plats, kanske i annan form, eller på ett annat område. Det återstår att se.

Jag försvinner dock som sagt inte. Jag kommer att finnas kvar och synas på forum, i blogg och kanske genom någon text framöver också. Och jag finns alltid tillgänglig och svarar på så många PM och liknande som jag hinner med.

Men eftersom det blir något av ett avsked, eller åtminstone ett ”tills vi ses igen” vill jag passa på att tacka alla sköna människor som jag kommit i kontakt med under tiden på sajten. Alla ni som gjort det här till en underbar tid. Och då menar jag långt många fler än redaktionens medlemmar. Det är ni besökare som framförallt gjort min tid på Gameplayer till en fröjd. Jag skulle kunna börja nämna namn men alla ni som jag varit i kontakt med på något sätt ska känna er träffade, för med tanke på hur många härliga användare vi har här på sajten skulle listan bli alldeles för lång. Och förhoppningsvis så får vi tillfälle att träffas igen (eller för första gången) på en framtida Gameplayer-träff. Men tills vi hörs igen ska ni alla ha ett stort jävla tack, för att ni är underbara, och för att ni kommer fortsätta göra Gameplayer till Sveriges bästa spelsajt att vistas på även i min frånvaro.

Tack som fan, som Sebastian skulle säga.

Sju jävla noll. Ok, för vissa kanske det är obetydligt, skåpmat, ...

En level kvar. Idag händer det. Full rapport efter dingen.

Ge aldrig guld till personer som ogenerat tigger om pengar. Och lita ...

Glitchar kan vara ganska kul. Renodlade buggar likaså. Under en ...

Jag har varit lite frånvarande på sistone, vilket har sin förklaring ...

Fly från utrotningen! Den oundvikliga undergången närmar sig med ...

För er som inte sett ...

Det finns spelmusik och så finns det musik gjord med hjälp av spel. ...

Eller ännu ett tecken på att jag är störd i huvudet. Vissa av er ...

This is not just a TV-show, this is an experience! It's Starcade, a ...

...så håll käften och gå och dö, för din existens är inte värd ...

På senare tid har jag snubblat över ett gäng indie-spel. Ni vet, ...

Ok, jag brukar inte skriva så mycket om musik i min blogg rent ...

[url=http://gameplayer.se/user_info.php?user_id=8621]Världens mest ...

Nu finns det ingen mening att hålla det hemligt längre. De senaste ...

Att vara utan ...

En bild säger mer än tusen ord, även om det är en kryptisk sådan. ^^

Vissa säger att längtan är halva nöjet. Och jag måste erkänna att när ...

Var uppe i Stockholm i onsdags. Spelgalan var tillställningen och på ...

Ibland känns allting rätt. Ikväll, är en sådan kväll. Då allting ...