Ursprungligen publicerat på min blogg Trazhed Pixels.

Man säger att första intrycket är viktigt, så jag tänkte börja dela med mig av det under mitt retrospelande. Jag har börjat spela Metal Gear Solid till Playstation.

Smygande har aldrig varit riktigt min grej. Jag har alltid varit den som rushat och slaktat mig fram genom spel. I t.ex. Ocarina of Time hade jag väldiga problem att ta mig in till slottet. I Metal Gear Solid är det inte annurlunda.
Så när jag börjar spela är det som att kasta en som inte kan simma ner i en pool. Smygandet börjar direkt och jag får, som väntat, problem att bara ta mig igenom första segmentet. Soldater till höger och vänster samtidigt som jag försöker lära mig kontrollen och hur spelet funkar. Efter ett antal Game Over börjar jag få till det och kunde ta mig vidare. Bara det kändes som en bragd.

I spelets inledande händelser har jag blandade känslor. Ja, Metal Gear Solid är ganska tidig 3D och det märks, men det är väldigt snyggt för sin tid. Av det jag sett är det inget jag stört mig på grafiskt. Men finns andra saker har jag stört mig på. Kontroll och kamera. Kontrollen känns lite jobbig just nu, men blivit bättre och det är väl bara ovana det handlar om mest. Men kameran däremot vet jag inte riktigt hur jag ska känna. På ett sätt känns den kontrollbar och samtidigt inte, kan vara ovana där med. För tidigt att säga än så länge.
Men jag är imponerad hittills. Det är nervkittlande att smyga och gömma sig för soldater. Det blir som kurragömma när man var liten. Sedan när man lyckats att ta sig fram, så kommer en cutscene som taget direkt från hollywood med imponerande röstskådespelare. Det är väldigt skönt att bara släppa kontrollen och bara titta på vad som sker. Det leder till en fin balans mellan action och lugn.

Det var mitt första intyck och nu ska det spelas vidare. Men jag suger på kurragömma, så hur ska det här gå? Det återstår att se.

Ursprungligen publicerat på min blogg Trazhed Pixels.

I lördags stack jag och en kompis till västkusten för Retrospelsmässan och jag var oerhört peppad. Mötte upp en till kompis i Göteborg och vårt sällskap tog oss till mässan. Hade höga förväntningar och det visade sig sen att jag hade helt rätt i det.

Så fort vi kom in så möttes vi upp av Sveriges Samus Aran, Pixelninja, i sin väldigt väldesignade dräkt. Sen begav vi oss in i mässan och rakt in i "spelrummet". Spelrummet bestod av konsoler och datorer från tid och rum. Allt från Atari 2600 till Gamecube. Förstår dock inte vad Gamecube gjorde där, då det inte känns tillräckligt retro. Men vi provade på lite lätt i början med en runda Pong (jag förlorade stort) och gick vidare till det större rummet som var "marknaden". Marknaden var som en loppis med endast spel och spelrelaterade prylar. Perfekta platsen för en samlare. Priserna var väldigt blandade, en del var helt orimliga och andra billigare. Man kunde fynda mycket, vilket jag gjorde. Köpte Castlevania och Power Blade till NES och min kompis köpte lite fler kassetter.

Vi gick runt ett par varv och jag njöt bara av synen. Det var så fint att se alla prylar och människor som hade samma intresse som en själv. Men extra kul var att se yngre människor som också besökte mässan. Förmodligen föräldrar som tog med sig sina barn, men intressant att se att intresset fanns även för de. Fanns också en scen där tävlingar för olika spel var igång. Jag ställde aldrig upp själv, men följde Super Mario Bros-tävlingen med spänning. Blev väldigt imponerad när de tävlande gjorde perfekta rundor och jag kände mig väldigt dålig i jämförelse.
När man var på mässan så letade man även upp kändisar från spelsverige och jag kände inte igen så många, mer än de från P3-spel. Men så såg jag Anders Brunlöf från podcasten Retroresan, tog mod till mig och hälsade på honom. Snackade lite lätt, men jag fick inte ut allt som jag hade tänkt prata honom om, som att tacka för det fina arbete han och Samson Wiklund gör. Men det får bli vid ett annat tillfälle.

Vi var där från klockan två till det stängde vid åtta och vi provade på allt som fanns i spelrummet. Alla konsoler som jag varit nyfiken på och alltid velat testa, fick jag äntligen prova på och är så glad över det. Särskilt Commodore 64, Atari 2600 och japanska NES. Hittade även ett Philips CD-I att sitta vid, som hade ett väldigt intressant spel igång.. Zelda - Wand of Gamelon, spelet som inte är en officiell del av spelserien och som det kräkts på av bl.a. min idol Angry Video Game Nerd (James Rolfe). Ville skapa en egen uppfattning av spelet och det skiljde sig inte så mycket från vad som redan sagts. Det är skit helt enkelt.

Efter mässan så skulle det bli spelning 30 meter därifrån med bl.a. Fantomen K. Men tyvärr så var tiderna lite missförstådda, så det visa sig att när det väl börjat så var det inte långt tills vi skulle åka. Med besvikna miner gick vi ut i regnet i Göteborg och väntade på bussen. Det blev en stund reflekterande av dagens äventyr och jag var nöjd. Alla som inte var där, missade verkligen något och måste ta sig dit nästa år.
Är något man verkligen inte får missa.

Ursprungligen publicerat på min blogg Trazhed Pixels.

Yes, nu är det klart efter lite planerande och sådär. På lördag ska jag och en polare bege oss mot kusten för Retrospelsmässan 2011! Sett fram emot det sedan jag hörde om mässan förra året och är väldigt taggad på det. Får se om det är någon man känner igen och vågar hälsa på. Kommer inte bli några spelköp, men ska göra så mycket jag kan på mässan ändå och skriva om det i ett senare inlägg.
Och inte nog med det, så blir det härlig efterrätt på kvällen då Revenge of the Commodore 64 kommer vara precis bredvid, där man får se bl.a. en av mina favorit chip-musiker FantomenK!

Känns som det kommer bli en perfekt dag och om någon råkar se mig, så hälsa gärna (jag är killen med glasögonen)!

Ursprungligen publicerat på min blogg Trazhed Pixels.

Alla har något kärt som de är rädda för att förlora. Det kan vara småsaker eller något djupare. Om det är något jag är rädd för att förlora så är det synen. Det låter kanske dramatiskt, men att inte att få kunna se sin omgivning, tolka bilder eller se sina nära och kära är något jag inte skulle klara av. Jag "lider" av närsynthet där mina ögon blir lite svagare varje gång jag är hos optikern (vartannat år ungefär) och det gör inte saken bättre för rädslan. Det är egentligen inget att gå och tänka på för att det är ingen fara, men det händer att man gör det ändå. Något annat som jag verkligen inte vill förlora att se på är ju spel förstås. Alla sprites, animationer och snyggt uppmålade världar som man kan ta del av och njuta av att se på.
Häromdagen så hittade jag ett videoklipp på en forumtråd på Loading som fick mig att häpna. Klippet är om Terry Garrett, en blind kille i ungefär min ålder, som spelade igenom the Legend of Zelda - Ocarina of Time med att endast lyssna på omgivningen. Han spelar med trial and error-teknik, lär sig ljuden, memorerar och kör igenom det. Och så har han förstås lite programhjälpmedel som kan t.ex. läsa kommentarer. Eftersom ljud blir extra viktigt för honom, så blir spelvalet det också.
Här är ett klipp på när han spelar Oddworld: Abe's Exoddus och där han berättar om sitt handikapp och sitt spelande:


Jag blir rörd över hans färdigheter och hur han gör något som han tycker om, trots sitt handikapp. Samtidigt får jag nästan lite skuldkänslor över min rädsla. Han är en inspiration. Likaså alla andra som klarar av saker, trots svårigheter.
Även om man förlorat något så går allt. Bara man vill.

Ursprungligen publicerat på min blogg Trazhed Pixels.

Det ultimata målet i ett spel är att klara det till 100 %. Vad jag förstått är det ett eftertraktat mål bland de flesta gamers och andra nöjer sig med att se sluttexten. Vare sig det gäller att ha plockat alla achivements, hittat alla hemligheter eller låst upp allt, så finns det inget skönare än att av avnjuta det man åstadkommit med. Men sen kommer efterfrågan: Vad gör man sen då?

Nyligen så nötte jag och min bästa vän spelet New Super Mario Bros Wii. och givetvis hade vi som mål att ta allt. Vi kämpade igenom värld efter värld och kollade efter alla starcoins och hemligheter. Det blev en resa av underhållning, samarbete och klurande. Och nästan lite blod, svett och tårar. Som när man t.ex. var riktigt nära en starcoin, men missade en plattform, trillade ner och brast ut "neeeej!!". Men när vi väl istället tog myntet, så flög händerna upp och det high-five'ades vilt. Min hand blev stundtals lite lätt röd.
Men vi fixade det till slut! Vi klarade ut det till 100 % och vad skönt det var!
Det var nästan med en lättnad man andades ut och tänkte tillbaka på resans gång. För det är som podcasten Retroresan säger att "målet är ingenting, resan är allt" och det stämmer ju. Men efteråt var jag såklart tvungen att fråga: "Jaha, vad nu då?"

Det självklara är att man ger sig på nästa spel. Men det är ändå tråkigt på ett sätt när ett spel tar slut, men samtidigt så måste det bli så. Det var därför jag lämnade spelet World of Warcraft och hela mmorpg-genren bakom mig. Ville ha ett slut. Sagor ska ta slut, så man kan få uppleva nästa. Och nej, det behöver inte alltid sluta lyckligt.

En god upplevelse eller saga tåls höras flera gånger. Även om det inte är samma sak som första gången.

Ursprungligen publicerat på min blogg ...

Ursprungligen publicerat på min blogg ...

Ursprungligen publicerat på min blogg ...

Ursprungligen publicerat på min blogg ...

Ursprungligen publicerat på min blogg ...

När jag kollade in hemsidan tv.nu om det är någon intressant film på ...

Ursprungligen publicerat på min blogg ...

Eftersom jag är för lat eller något för att posta här, så vill jag ...