Så var den äntligen här, Manson's sjunde album. Titeln är The High End of Low, ifall det nu inte framgick. Bland det mest intressanta med THEoL är väl på förhand att Twiggy Ramirez är tillbaka i uppställningen för första gången på sju år. Sen Twiggy stack har Marilyn Manson varit en enda stor enmansmaskin, och en ganska tråkig sådan. Manson behöver nog en lekkamrat som är lika störd som honom själv för att få ut sitt yttersta. Jag är nog inte ensam om att tycka att Manson har mer och mer blivit som en parodi på den firestarter han var en gång i tiden (1994-1996). Då höll han världens föräldrar i ständig fasa när han kom till stan, nu finns det ju tusen gånger värre saker som deras tonåringar kan hitta bara genom att surfa på internet.
Förra albumet Eat Me, Drink Me var en klart enformig och ganska tråkig historia, även om jag gillade gitarrsoundet som fanken. O andra sidan har jag inte gillat en enda Manson-skiva som kommit ut efter det totala mästerverket Mechanical Animals...som kom 1998. Hoppet på denna nya platta är inte allt för stort med andra ord, men real love die hard som dom säger. Jag blir alltid nyfiken när Mr. Manson släpper nytt. Vill även så klart påpeka att hur man uppfattar en skiva efter 100 genomlyssningar är i alla fall för min egen del brutalt annorlunda än efter 1-2 genomlyssningar. Det tar tid för alla låtarna att sätta sig i hjärnbarken. Så ta vad jag skriver med en nypa salt, då det är enbart vad jag tycker i ett oerhört tidigt stadium efter en ynka lyssning! Men anledningen att jag gärna skriver ner tankarna så här snabbt är att det är rysligt kul att göra en uppföljning efter några månader, och häpnas över hur man kan ändra uppfattning. Det är ju även kul att jämföra med vad andra tycker, så delge hemskt gärna era åsikter om plattan när ni hör den. Nåväl, nog med snicksnack!
1. Devour Suggestiv, krypande inledning. Plinkande gitarr till en Manson som försiktigt förkunnar "I will blow your heart to pieces...". 2:30 in i låten så exploderar den dock i en riktig glamrock-rökare. Riktigt fräsch inledning, I like!
2. Pretty as a ($) Kort och riktigt tungt industri-rockigt ála Fight Song. Inget som fastnar direkt, men finns kanske fler dimensioner som kommer fram med fler lyssningar. "When I see you in the sun you're as pretty as a swastika" sjunger Manson och kanske åtminstone någon förälder sätter morgonkaffet i halsen.
3. Leave a Scar Poppigt värre, hade inte blivit förvånad över att höra till exempel Katy Perry skvala det här i radion. "Are you aware I'm a danger to others?" fnittrar Manson. Väldigt catchy hur som helst! Underbar gitarr också.
4. Four Rusted Horses En slappt stämd country-gitarr som skulle kunnat tillhöra självaste Johnny Cash inleder den här låten. Kommer lite industrivibbar allteftersom och Manson sjunger "Forbidden in heaven and useless in hell". Bra låt känns det som i alla fall, tiden får utvisa om den är minnesvärd. Kan bli ruggigt bra live om inte annat.
5. Arma-Goddamn-Motherfuckin-Geddon Den givna förstasingeln. Har nog hört den tio gånger eller så nu och måste säga att den sätter sig direkt. Han visar att han älskar att driva med sig själv med refrängen "FUCK! EAT! KILL! ETCETERA!". Finns galna mängder humor och massor av glimten i ögat i den här låten. Full pott helt enkelt! 6. Blank and White Midtempo/upptempo om vartannat, mysiga basslingor och gitarrgångar som får en att vilja hoppa upp och ner i takt. En Manson-låt i gammal god stil, en gladlynt blandning av Glamrock, överdrivna användningar av ordet "Fuck" och lite lagom mycket "stupid teenage girls". En given hit med andra ord!
7. Running to the Edge of the World Ett ackustiskt gitarrintro som direkt leder tankarna till The Thin White Duke, det vill säga mästaren själv, David Bowie. Låter lite som en låt som skulle kunnat legat mot slutet av Mechanical Animals. En närmast episk sing-along-refräng som kan bli helt galen live. "Runnin', runnin' away, we're runnin' to the edge of the world...". Det här är den mest genuina låten Manson gjort på över tio år.
8. I Want to Kill You Like They Do in the Movies Drönande, på gränsen till segt, nio minuter långt hypnotisk goth-soundtrack. Låter som två separata basslingor på varandra samtidigt, allt till en kort loopande synthslinga. Många samplingar och overdubs. Kan bli en låt man ständigt skippar förbi.
9. WOW En hatfylld låt om hur någon missade att heala Manson's lvl 74 Deathknight, och om hur han sedan mailade Blizzard och fick ungen avstängd för förargelseväckande beteende. Nej nu skojade jag minsann allt höhö! WOW är däremot en lustiger låt med lite toner som luktar Iggy Pop's The Idiot, extremt märkliga ljud genomsyrar stora delar av låten. Någon sorts industridisco ála Kraftwerk kanske. Nej, kan inte påstå att det här är något jag tilltalas av direkt.
10. Wight Spider Inget som står ut med den här låten, midtempo. Tveklöst Manson, men inga av de mer intressanta ingredienserna finns med här. 11. Unkillable Monster Apskön vers, melankolisk gitarr och en serenadande Manson. Skrikig refräng. Ändå bra, låter inte som någon annan Manson-låt som jag kan komma på i alla fall. Nästan, ja, tänk Coldplay's 'The Scientist' eller 'Fix You', fast med en refräng där Manson skriker halsen av sig...
12. We're from America Mäktigt upptempo, svajjiga gitarrer och ett grymt skönt trumkomp ligger som grund. Versen går "We're from America, where we eat our young, where Jesus was born, where they let you come in their faces! We have no credibility but we're fuckin' incredible..." Helt klockren låt faktiskt. Manson återigen på sitt mest humoristiska humör!
13. I Have to Look Up Just to See Hell Ännu en ganska anonym låt, midtempo blästrande. Refrängen "Fallin! Fallin! Fallin!" är catchy, men ingen höjdarlåt känns det som.
14. Into the Fire Pianot hittar in, gött mos. Har alltid gillat Manson's röst tillsammans med piano eller ackustisk gitarr. Dock ingen melodi som omedelbart fastnar. Fast nu kom ett helt episkt distat gitarrsolo, det första på den här plattan. Det här skulle jag tro är en låt som blir bättre och bättre ju mer man får lyssna på den.
15. 15 Väldigt otippat intro som låter väldigt mycket som The Beatles! Avskalad låt, inte många instrument hörs, egentligen bara en synth. Väldigt svårdefinerad låt, men klart intressant. Passande outro-låt.
Jahopp, ska man våga sig på en sammanfattning? Tveksamt. Men det kan i alla fall sägas att det känns som att The High End of Low inte har samma röda tråd som Manson's tidigare album haft. Inget genomsyrande tema i såväl text som melodi finns direkt här. Man kan kanske i och för sig säga att jordens undergång är ett tema här, men ändå inte i samma totala centrala utsträckning som de tidigare skivornas teman har haft. Inget negativt med detta, men klart värt att nämnas då alla Manson's skivor närmast är konceptalbum.
De låtar som jag direkt föll för är 'Devour', 'Arma-Goddamn Motherfuckin-Geddon', 'Running to the Edge of the World' och 'We're from America'. Det är dock på tok för tidigt att ranka skivan, men jag har goda förhoppningar om att det här är en liten revival. Kanske man kan delvis tacka en hungrig Twiggy för detta? Inte vet jag. Dock vet jag i all fall att jag nu blev sugen på att se Manson live för tredje gången för första gången på väldigt, väldigt länge!
20 maj 2009 00:55 | Visningar: 209 | Kommentera (1)
Första semin borta i Ryssland klarade hon av iaf, hon kom bland de tio som gick vidare till finalen på lördag. Gött gött, även om konkurrensen var...bristande
Lite ändringar i numret var bl.a. att kören hörs galet mycket mer underrefrängen, liksom i stämmor nästan.
13 maj 2009 00:47 | Visningar: 219 | Kommentera (1)
Bio ikväll, Star Trek. Hade inte några egentliga förväntningar, är inte direkt någon inbiten Trekkie/Trekker. Men älskar generellt sett sci-fi-action OCH jag älskar även de flesta av J.J. Abrams tidigare projekt, så en liten titt vart ju bara tvungen! Jag blev väldigt positivt överraskad, speciellt av mängden humor, hade inte förväntat mig att sitta och garva hela filmen igenom. Hur som helst, rekommenderar VARMT alla sci-fi-nördar såsom jag själv att bege sig till en närliggande bra biograf och dega upp, för det förtjänar Star Trek.
10 maj 2009 00:41 | Visningar: 252 | Kommentera (4)
![[bigsmile]](gfx/smilies/bigsmile.gif){kind=small}
