Diskussionsforum

Kronjuvelerna. Ganska dålig tyvärr, men snygg. 2

Vlees

Ett charkuteri, en slaktare, en utredare och två kvinnor. Ungefär. Samt kött!

Rätt dugligt ändå, filmens stora fokus ligger på just kött (som titeln säger). Den nakna människokroppen och slakteriet. Med andra ord får man en hel del naket, en hel del sex och en hel del kött.

Det hela utvecklas till en sorts deckar/mordhistoria som leker med verkligheten och fantasin. Tyvärr är hela den biten lite för svag, otillräcklig och tunn.

Ibland är det rätt schysst foto och trevliga färger, ibland är det lite sepiatoner och experimentellt. Sedan filmar också en av karaktärerna handhållet och det integreras i själva filmen.

Inte alls pjåkigt för en rätt låg budget. Måste se resten av filmerna Victor Nieuwenhuijs och Maartje Seyferth har gjort.

3/5

Brighton Rock- 1/5

Untinkable-2/5

Source Code -2/5

500 days of summer- 1/5

Unstoppable ½/5

Verklighetsinspirerad historia om ett förarlöst tåg med giftig last som skenar okontrollerat.

Den verkliga historien (kallad "Crazy Eights" efter lokets nummer, 8888) utspelade sig i Ohio år 2001, där en lokförare på en bangård hoppade ut ur ett sakta rullande lok för att manuellt ställa om en felställd växel. Innan han hoppade ut gjorde han ett manövermisstag, så att loket istället för att frånkoppla dieselmotorn och "motorbromsa" genom elmotorerna och sin moståndsbank istället gick upp på högvarv och började skena.

Ett par andra lokförare körde sedan ikapp tåget med ett annat lok och hakade fast det, varefter de kunde bromsa tåget i en uppförsbacke till tillräckligt låg hastighet (20 km/h) för att en tredje lokförare skulle kunna hoppa ombord på det skenande loket och stoppa tåget.

Och det var det. Det hade kunnat gå illa, men det gjorde det inte. Vid det laget att media fick reda på händelsen var den redan över.

20th Century Fox och den ständigt cigarrökande actionfantasten Tony Scott förflyttade handlingen till Pennsylvania, lät tåget uppnå mer än dubbla den verkliga hastigheten, fyrdubblade antalet vagnar med kemikalier (fenol) och placerade en fiktiv stad ivägen med ett oljelager strategiskt utplacerat nedanför en starkt kurvad bro. Lite mer osannolikt, lite mer spännande.

Denzel Washington spelar samma påfrestande sluga och tappra karaktär som i de andra filmer han gjort med Tony Scott. Gammal är äldst och får läxa upp Chris Pines karaktär, en kaxig nykomlig med familjeproblem i både hur man sköter ett lok och hur man handskas med livet. Jaja. Denzels karaktär är förstås den som kommer underfund med vad som ska göras när det skenande tåget dundrar förbi.

Rosario Dawson spelar trafikledaren som via telefon bråkar med den sedvanligt dumcyniske chefen för tågbolaget, vilken sätter pengar före säkerhet i hanteringen av situationen. Och tur är väl det, eftersom det resulterar i några krascher, välta lok och explosioner. Det gjorde inte den verkliga incidenten.

Men i slutänden har Tony Scotts eminente storebror Ridley avesvärt mer talang för äkta spänning. Det här är typisk popcornaction som gör sig bäst att hyra en regnig dag. Har man sett Déjà Vu och nyinspelningen av The Taking of Pelham 123, vet man i princip vad man får även här. Varken mer eller mindre.

iokioc: 500 days of summer- 1/5
whaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat?

Fan en av dom bästa romantiska filmerna den här sidan 2000 talet!

Harry Potter and the Deathly Hallows part 2 - 4/5

Underbart avslut på en episk historia. Många skratt, glädjetjut, applåder, gråt och sorgevrål fyllde midnattspremiären av sista filmen. Helt galet vilka fans det finns, 20 minuter efter slutet på filmen satt folk fortfarande och grät....

OBS: Jag har inte läst böckerna, men mina vänner som läst böckerna uppskattade även de filmen!

Ore wa matteru ze

En före detta boxare hjälper en nattklubssångerska att fly från sin chef som är en gangster. Boxaren driver också en restaurang och väntar på svar från sin bror som är i Brasilien.

Tredje filmen i Nikkatsu Noir-boxen jag tittar på nu. Speciellt början är väldigt stämningsfull. Natten, lyktorna i hamnen och känslan av noir tillsammans med den snygga cinematografin. Trevligt foto med rätt låga kontraster och mysig ljussättning i ett Japan under senare delen av 50-talet.

Huvudkaraktärernas öden börjar snart ha med varandra att göra, trovärdigheten går ju egentligen att diskutera där och det hela känns möjligtvis lite pressat.

Man slängs in i tillbakablickar, slagsmål och sångnummer. Titellåten till filmen är för övrigt väldigt tilltalande.

Allt som allt, det är en hyfsad kriminalare/noir-film från Japan med angenäm stämning.

3/5

Christoffer Sahlin: whaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat?
kanske va lite hård mot den då, 3/5

iokioc: kanske va lite hård mot den då, 3/5
Du ändrar väl inte betyg från 1/5 till 3/5 för att någon annan inte höll med dig?

Sabita naifu

Två före detta gangsters försöker lämna brottens värld, men deras förflutna kommer upp när båda blir uppsökta som vittnen till ett mord.

Det blev ännu en japansk noir/kriminalare från sent 50-tal. Till en början är det väldigt rörigt och man får inte någon riktig sorts introduktion till alla karaktärer, men det mesta börjar klarna upp under andra halvan av filmen. Då blir det mer action för övrigt.

Oerhört snyggt för att vara en debut. Härligt svartvitt foto, rockar, hårda gangsters, hattar, mysiga barer och annat som passar bra här.

Allt i sig känns fortfarande rörigt tyvärr, man hinner med rätt mycket på speltiden som är runt 90 minuter. Slagsmålen var väl inte mästerligt koreograferade och ljudmässigt hittar man nog en del små brister. Men för en debut är det inte illa pinkat.

Behållningen ligger mest i hela stilen och huvudkaraktärens tänkande vilja till exempel. Japansk noir runt den här perioden har jag ändå en speciell grej för. Nu är det bara Kenju zankoku monogatari kvar av Nikkatsu Noir-filmerna! Vi får se om den höjer sig över Koruto wa ore no pasupoto som är favorit av alla hittills.

3/5

Julias ögon..
Förustägbar skräckthriller som bjöd på ett fåtal "Chris-skriker-högt-i-biomörket"-tillfällen.

3/5

Blind kvinna hänger sig. Hennes syster undrar varför och börjar undersöka saken. Systern led av samma ögonsjukdom men skulle snart opereras, varför skulle hon då ta livet av sig? Systern börjar undersöka saken och kommer närmare och närmare en mörk sanning som kan komma att kosta henne synen och livet.

Kenju zankoku monogatari

Togawa blir frisläppt från fängelset, mycket tidigare än han tror. Det visar sig att en maffiaboss vill att han ordnar en stöt mot en värdetransportbil med pengar.

Den startar riktigt härligt med en lång sorts planering av det stora rånet, sådant tycker jag alltid är intressant. Självklart ballar ju saker och ting ur när det börjar gå framåt. Pengar, osäkerhet och hämnd centreras runt karaktärerna tillsammans med action och spänning i en fin liten förpackning.

Shishido som spelar Togawa spottar ut cigaretter till höger och vänster, tuffhetsfaktorn höjs mycket just på grund av det.

Snygg japansk kriminalare/action/noir från 1964 som har ungefär alla elementen av en sådan film man vill ha. Fast här fokuserar man inte så mycket med ljussättning och skuggor som många av sina likasinnade, så det blir väl inte alltför mycket noir av det hela. Storyn känner man väl igen egentligen, det har gjorts förr. Och såklart efter.

Antagligen den bästa filmen i Nikkatsu Noir-boxen nu när jag har sett alla. Slutet var ju lite väl hastigt med, men det har väl sin sak att säga.

4/5

Inte så mkt film, men ändå. Precis kollat igenom Basilisk: Kôga ninpô chô, riktigt underhållande serie måste jag säga. Klart värt de 99 kronorna jag la på den.

Rashômon

En kvinna blir våldtagen och hennes man blir mördad. Hela historien berättas av fyra olika personer. Men den stora frågan är vad som är sant och inte.

Akira Kurosawa berättar en intressant historia (tagen från två noveller) på ett riktigt fint sätt. Stabil uppbyggnad. Man får liksom se alla olika versioner utspela sig av det alla berättar. Och inte på ett repetitivt eller tröttsamt sätt. Inte ens rörigt blir det.

Just scenerna med regnet som öser ner vid porten tycker jag nästan bäst om. När personerna i början av filmen talar om själva händelsen. Oerhört stämningsfullt och snyggt fotomässigt.

Synd bara att Toshirô Mifunes skådespel känns lite för tramsigt och överdrivet, mannen som spelar boven alltså.

Man ställer sig i alla fall en del frågor om hur man kan lita på människor. Ärlighet tas upp och mycket får en att tänka över hur man ska tolka saker och ting själv. Filmen slutar med en njutbar slutscen som sätter en bra punkt på allting. Bra skit!

4/5

Banshun

En dotter till en professor vill inte gifta sig och inte lämna sin far ensam. Fadern låtsas gifta om sig för att hon ska släppa taget om honom och gifta sig.

Min första film av Ozu jag ser. Och oj! Det här tog mig med storm! En långsam och mycket vacker film som handlar främst om relationen mellan en dotter och en far som är änkling.

Allting är bara så naturligt, mänskligt och trovärdigt. Ingenting är överdrivet. Det var just det jag fastnade mest för. Samtidigt fick man en sorts överblick över hur familjerelationerna såg ut i dåtidens Japan. Samma med kulturen. Vilket gjorde det mer intressant. En till sak som är värd att tänka på är att filmen kom 1949, perioden efter kriget. Här målar Ozu upp väldigt mänskliga porträtt.

Filmen rör sig sakta framåt, men det blir bara bättre och bättre. Väldigt fint slut. Något speciellt jag också fastnade för var den statiska kameran, det passar en film som den här perfekt. Varje scen (speciellt inomhus) är luftig och det ges lagom med utrymme för att avnjuta det man ser med ögonen. Fint foto med!

Jag ville se mer! Nu har jag laddat upp med mer filmer av Ozu, det ska bli trevligt. Jag hoppas att jag har mycket att förvänta mig! Det finns ingenting att klaga på här.

5/5

Bakushû

I efterkrigets Tokyo väljer en familj en man åt deras 28-åriga dotter Noriko, men hon väljer en annan man själv.

Ännu ett fullkomligt lysande familjeporträtt av Ozu! Andra filmen i hans trilogi. Återigen handlar det om giftermål och familj, på samma gång är det alltid är en dam vid namn Noriko som det sätts fokus på.

Den är rätt lik sin föregångare alltså. Här är det en lite större familj och det är riktigt fint och naturligt skildrat. Jag har väl inte så mycket mer att säga då den är så pass lik Banshun, men Banshun engagerade mig lite mer. Femman är nära (och kanske kommer efter en omtitt till exempel). Dock vill jag se mer av mannen först. Men även detta är rätt lysande.

Det blir inte heller tråkigt. Man intresserar sig verkligen för karaktärerna, Ozu forcerar inte fram något här. Utan tar det lugnt och stilla. Fortfarande är allting rätt vardagligt och som vanligt är det ju mysigt att ta del av den japanska kulturen under den här tiden. Att familjen är intim och viktig framgår rätt starkt. Samtidigt får man ta del av hur giftermål påverkar alla. Det är verkligen genomtänkt hur alla karaktärer agerar med varandra osv.

Jag blir verkligen helt uppslukad av Ozus familjeporträtt, dags att se mer.

4/5

Ohayô

Om ett grannskap med skvaller och två pojkar som vill ha en TV.

Ett riktigt mysigt grannskap faktiskt. Till att börja med älskar jag arkitekturen, färgerna och alla mysiga hemmamiljöer. Min första Ozu i färg och det var ju rätt trevligt. Filmen flörtar rätt mycket med västerländska ting tillsammans i den japanska kulturen.

Det är fortfarande vardagligt, här går man igenom vardagens problem, moderniteter, relationen mellan barn och föräldrar, samt grannskapet och grannsämjan.

En oerhört lättsam (och komisk) Ozu, tyvärr är det lite för fjantigt för min smak på något sätt. Till exempel den dramatiska musiken som känns ibland tagen ur en tecknad film. Humorn gick inte hem för min del heller, man blev ju förvånad över att det var Ozu liksom.

Den har sin charm, men är inte speciellt nära den nivå som det andra materialet av Ozu jag har sett. Nu är jag rätt säker på att jag har bättre grejer som väntar av mannen.

3/5

Sanma no aji

En åldrande änkling planerar att gifta bort sig sin dotter.

Nu blir jag galet imponerad. Man får följa änklingen Shuhei och ser hur han tar sig fram i livet och vardagen, man tar del av hans möten med vänner och hur han handskas med sin familj. Och det dricks mycket! Tillsammans med drickandet kommer saker som andra världskriget och gamla minnen upp. Med det får man marschmusik ibland, resten av musiken är charmant och behaglig.

Fotot är mästerligt snyggt! Jag gillar Ozu i färg mer än i svartvitt. I alla fall här. Nästan hypnotiserande och väldigt fina nyanser. Som vanligt är kameran statisk (och är placerad rätt lågt), vad jag såg fanns det inte en enda kamerarörelse eller inzoomning heller. Självklart passar det perfekt. Sedan att miljöerna är hur mysiga som helst är ett stort plus.

Ämnet filmen behandlar känner man igen när det gäller Ozu, fortfarande är det lika intressant. Tyngden ligger ju mest på Shuhei och det är en bra skildring av hur en far inte riktigt vill släppa taget om sin dotter, men fortfarande på ett sätt måste. Chishû Ryû spelar sin roll galant, väldigt öppet och sympatiskt.

Man får även följa lite andra personer i det hela (Shuheis ena son till exempel), det ger en bra variation och ger filmen ett bra flyt. Dessutom blev jag glad när Kyôko Kishida (som spelar i bland annat Tanin no kao och Suna no onna) dök upp! Det kom lite som en överraskning, jag hade ju inte läst om vilka som skulle vara med.

Att japanska traditioner och familjekulturer i vardagen kan vara så intresssant! Ozu är ju en mästare på det här. Speciellt kvinnosynen intresserar mig (även om jag kanske inte riktigt håller med den), att dottern på något vis tar över den döda moderns roll i huset, hur det är att vara ogift kvinna osv.

Jag dras verkligen in i det här. Varmt, stillsamt, ärligt, vardagligt, rörande, mänskligt, naturligt och helt fantastiskt. Verkade vara ett riktigt fint avslut på Ozus karriär. Ett mästerverk.

5/5

Akibiyori

En änka försöker gifta bort sin dotter med hjälp av sin avlidne makes tre vänner.

Den här godbiten av Ozu är en sorts variation på Banshun ungefär. Kan man säga. Med en liknande handling. Fast allt på ett annat sätt. Visuellt är den som Sanma no aji ungefär. Också en dos av komik. Även fast jag inte riktigt märkte av den alltför mycket, vilket var rätt skönt. Den kändes som en typisk Ozu.

Rätt så enkelt och utan för mycket överflödig dramatik. Det är charmigt och snyggt. Och det är Ozu!

4/5

Onna ga kaidan wo agaru toki

En änka kämpar för att klara sig som värdinna för en bar i Tokyos nöjesdistrikt Ginza. Hon drömmer om att kunna öppna en egen bar, men det är inte lika lätt som man tror.

Åh, här är det några ansikten man känner igen från filmer av Ozu, Kurosawa och Teshigahara. Så det är rätt bra folk till skådespelare. Mikio Naruse skapar här ett trevligt drama om en kvinnas kamp och överlevnad. Keiko måste också stå ut med sin mor som behöver försörjas, en bror som är på väg att hamna i fängelse, en brorson med polio som behöver pengar till en operation, överklassmän som är redo att skämma bort henne och andra typer inom barvärlden.

Hela berättelsen varvas då och då med att Keiko själv pratar med en berättarröst. Likt Ozus filmer kommer giftermål också upp som ett tema, dock är det inte alls lika centralt här. Utan fokus läggs helt enkelt på Keikos överlevnad, val i livet och hennes framtidsdröm.

Ginzas härliga barmiljöer passar kanonbra till det svartvita och trevliga fotot som ackompanjeras av ett smått jazzigt soundtrack. I helhet känns filmen lite ojämn ibland. Sedan hade jag gärna sett att man jobbade på något annat sätt med karaktärerna, att man drog ner på antalet och fokuserade mer på vissa. Det blir ju ett antal möten, vissa intresserar man sig mer av. Speciellt rörigt blir det inte som tur är. I övrigt är jag rätt nöjd!

4/5

Zacabeb: Unsto
Så fruktansvärt bra avatar!

Onna no naka ni iru tanin

En familj med en man, hustru, två barn och mannens mor lever ett rätt så ordinärt liv. Men situationen förändras när familjens bästa väns hustru hittas strypt i en lånad lägenhet.

Det här ska tydligen vara en riktigt mörk Naruse vad jag har hört, har bara sett en film av honom innan. Så detta är min andra. Det är dock inte han som ligger bakom storyn.

Snyggt fotat, välspelat och spännande. Scenerna med regn är ruskigt stämningsfulla. Keiju Kobayashis spelar protagonisten, det är något speciellt med hans bittra karaktär och utstrålning som jag verkligen fastnar för. Självklart har karaktären all sin rätt att vara som han är. Familjesituation, skuld, erkännande, hämnd och att bära på en hemlighet framför Naruse väldigt realistiskt. Han berättar också saker med hjälp av tillbakablickar. En bit in i filmen blev det olidligt spännande.

Slutet gör ju sin rätt, men jag tycker att det kom lite hastigt. Som att Naruse ville att filmen skulle ta slut bums. Jag hade gärna föredragit mer tillbakablickar, just kopplat till mordet. Eller att man började filmen innan mordet och bytte ut det mot tillbakablickarna, det hade varit intressant också. Men en stabil fyra blir det!

4/5

The Kids Are All Right

Jules och Nic är ett lesbiskt par som har två barn tillsammans, Joni och Laser. Båda barnen har blivit till genom konstgjord befruktning. Innan Joni flyttar för att börja på college spårar Joni och Laser upp sin spermadonator.

Och så får man se hur det går. Självklart inte så som alla hade tänkt sig. Det blir en del komplikationer och det skildras i filmen. Ämnet i sig kunde varit intressant, men här är det rätt ljummet, inte speciellt dynamiskt, klyschigt, normativt tråkigt och förutsägbart framfört med nästan för andefattig dialog. Och det gav tyvärr inte mycket.

2/5

The Brave One - Svag 7/10

Jodie Foster gör filmen. Den startar rejält segt, är inte mycket att ha första 30. Sedan tar det fart. Visst att den är överdriven och ostig, men ibland är det fantastiskt att komma in i en sådan film. Ååå sedan är det ju med Jodie Foster.

The Brave One - Svag 7/10

Jodie Foster gör filmen. Den startar rejält segt, är inte mycket att ha första 30. Sedan tar det fart. Visst att den är överdriven och ostig, men ibland är det fantastiskt att komma in i en sådan film. Ååå sedan är det ju med Jodie Foster.