Diskussionsforum

Pina

Wim Wenders hyllning till den tyska dansösen Pina Bausch som gick bort 2009.

Jag förväntade mig både mycket dans och något av en sorts dokumentär, det var det som verkade stå på menyn när jag läste om Wim Wenders senaste film. Filmen består av väldigt mycket dans, det är snyggt fotat i flera snygga miljöer och kameratekniken går ej att klaga på. Men efteråt kände jag mig totalt likgiltig, det är ingenting här som berör mig nämnvärt. Som dokumentär funkar det inte riktigt heller. Människor som jobbade ihop med Pina pratar några gånger under filmens sträcka samtidigt som man får se deras huvuden. De pratar om Pina och deras erfarenheter med henne. Men det blir inte speciellt matnyttigt alls, bara några få meningar per person. Dansen står helt klart i fokus och alla nummer är väldigt skickligt genomförda. Dock så hjälper det inte. Man får inte direkt en stor eller minnesvärd bild av Pina om man tänker informationsmässigt, även om dansen talar för sig själv räcker det ej. Förvisso kanske det är en film som uppskattas mer av folk som är intresserade av kontemporär dans, men andra verkar gilla det också. Tyvärr inte jag.

2/5

Strangers on a Train

En man vid namn Bruno träffar tennisspelaren Guy på ett tåg. Guy hatar sin hustru och Bruno hatar sin far. På grund av detta får Bruno en idé om det perfekta mordet.

Trevlig film av Hitchcock som doftar noir på ett bra sätt. Det är riktigt spännande nästan hela tiden, Hitchcock kunde verkligen bygga upp spänning och stämning. Dock så tycker jag att filmen tappar lite i slutet med tennismatchen och dessutom är slutet lite förutsägbart. Man kan ju också klaga på flera logiska luckor eller rätt så omotiverade handlingar, men överlag är det bra grejer.

3/5

Double Indemnity

Walter säljer försäkringar och träffar Phyllis när han är på väg att förnya hennes makes bilförsäkring. De inleder en relation och planerar att mörda Phyllis make för att få ut hans livsförsäkring.

Klassisk film noir som är riktigt tät. Manuset blir stabilt med hjälp av dialogen och det dröjer inte länge för att filmen ska bli spännande. En spänning som håller på ett bra tag. Planeringen av mordet och själva utförandet är riktigt bra och intressant, antagligen det bästa med filmen. Skådespelet går inte av för hackor och berättarrösten gör verkligen att man sugs in i filmen. Visuellt är det också en fulländad och stilig noir.

4/5

Sunset Blvd.

Joe Gillis är en manusförfattare som har ekonomiska problem tills han träffar den f.d. stumfilmsstjärnan Norma Desmond. Norma tror att hon fortfarande har fans som dyrkar henne. Hon är redo för en comeback och vill att Joe ska hjälpa henne.

1950 kom den viktiga filmen Sunset Blvd. Noir i all ära, men det är inte speciellt mycket korruption i vanlig ordning och sådant som man tänker sig i en vanlig noir. Det är istället en bild av Hollywoodglamouren, kändisskapet och filmindustrin. Filmen handlar också om kärleken och hur Joe konfronteras med den samtidigt som den på något sätt lyfter fram stumfilmen och ger den en nostalgisk blick. Och snyggt är det! Själva jakten på ett bra manus (i filmens story alltså, inte filmens manus i sig) tycker jag inte är så värst intressant, det är istället en liten bit in i filmen (och framåt) det verkligen rycker tag i mig, just när Joe träffar Norma och hur deras relation utvecklas. För det är rätt mycket av ett slumpmässigt möte. Nancy Olsons karaktär Betty finner jag faktiskt inte speciellt stark och hon blir rätt tråkig i jämförelse med filmens andra kvalitéer. Berättarrösten är helmysig och gripande och gör mycket för att förhöja hela upplevelse av noir och mys. Summan av kardemumman är ju att Sunset Blvd. funkar som en rätt bra bild av Hollywood på 50-talet, en bild som drar mer åt en sorts satir. När man ser den förstår man varför den är en av de viktigaste filmerna i den amerikanska filmhistorien.

3/5

The Apartment

En försäkringstjänsteman vid namn Baxter försöker stiga i sitt företag genom att låta sina ledande befattningshavare använda hans lägenhet. Dock så uppstår det komplikationer.

Kanske inte riktigt min typ av film, men det är ändå en charmig komedi (som är lika mycket ett drama, om inte mer) med riktigt vass och kvick dialog. Dock så måste jag säga att hellre föredrar en noir av Billy Wilders än en komedi, i alla fall än så länge. The Apartment är bäst och jämnast i början med Jack Lemmons berättarröst som introducerar sin karaktär, alla lån av lägenheten och Baxters situation på jobbet. När romansen kommer in i bilden tar filmen en lite annan riktning som jag inte fastnar för helt, ändå är det ju dels på grund av den som komplikationerna för Baxter uppstår. Plus för samhällskritiken i alla fall, bilden av ett stort företags lite mer "oanständiga" sida som kommer fram genom folket som jobbar där. Jack Lemmon gör sin roll bra, Baxter är lätt att fastna för, en verkligt virrig man.

3/5

Some Like It Hot

Joe och Jerry är två musikanter från Chicago som bevittnar ett mord som har med maffian att göra. De klär ut sig till kvinnor och hänger på ett tjejband till Florida. Men ytterligare komplikationer uppstår, förälskelse och att maffian fortfarande är ute efter dem.

När det gäller Billy Wilder så har filmen en sak som kännetecknade honom, skarp dialog. Some Like It Hot är ju fortfarande väldigt hyllad, men den funkar inte på mig. Det blir för mycket buskis och det blir mer löjligt än charmigt. En lovande start som tyvärr går över till trams. Lite charm finns det kanske, dock räcker den inte på långa vägar. I övrigt är den ändå sevärd (som den klassiker den är) egentligen, men på tok för överskattad i mina ögon och inte en favorit för mig på tal om Wilder, den lär inte bli det heller. Tony Curtis, Jack Lemmon och Marilyn Monroe gjorde väl ett bra jobb om man ser till det de gjorde. Det föll mig bara inte i smaken. Jag föredrar nog helt klart Wilders mindre komiska filmer.

2/5

Grosse Pointe Blank -7/10

POPCORN!

Drive +7/10

Gick på bio i Fredag, skulle se Drive. För den innehåller den Gosling, den innehöll även musik som passade stämningen. Var ruggigt länge sedan jag såg en film som lyckas återskapa både känslan och bildspråket i musiken. Men nu hände det, när en man bara åker framåt för att köra från mörkret i sig är det enbart musik som den i filmen som kan återspegla den som just berättats.






Årets film - Ja.
Gosling, kung? - Alltid

Kommer med största sannolikhet växa när man ser om den, för den hade många fina moment. Många stunder som man först kunde suga in efteråt.

Dial M for Murder

Tony, ett före detta tennisproffs beslutar sig för att mörda sin otrogna och rika fru. Han bjuder hem en gammal collegekamrat ( och får honom att gå med på att utföra mordet genom utpressning. Men saker och ting går inte enligt Tonys plan.

Hitchcock kunde sin spänning. Uppbyggnaden när Tony förklarar för sin collegekamrat hur mordet ska gå till är riktigt bra och välgjort. Och även när mordet ska utföras och hur polisen försöker reda ut allt. Det blir några små vändningar och hela tiden är det intressant att följa vad som händer, samtidigt är man själv med och tänker på detaljerna. Lite tråkigt att slutet blir rätt så förutsägbart och att filmen tappar lite då. Sedan gillar jag inte direkt användandet av musiken, det känns bara onödigt, lite smått krystat och drar ner spänningen (plus stämningen) istället för att göra tvärtom. Filmen hade klarat sig bättre helt utan musik alls. Trots allt är det en bra thriller som vinner på sin spänning. Ray Milland spelar verkligen sin roll perfekt.

3/5

Casablanca

Casablanca under andra värlskriget. Rick Blaine har flytt USA och håller till i sin klubb som han äger. Plötsligt kommer hans före detta älskare Ilsa dit, hon har också med sin make Laszlo och det skapar krångel.

Fin klassiker. Det känns rätt mycket film noir, fast utan att vara det typiska exemplet. Man hittar i alla fall element av det, passande och trevligt. Kärleksberättelsen är lagom bra, filmen har flera starka karaktärer, kriget pågår och att lämna Casablanca är inte alltid det enklaste. Välskriven dialog och Humphrey Bogart är tuff och svår att ogilla. Hela krigssituationen stärker verkligen berättelsen. I Casablanca finns det motståndsrörelser, affärsmän, kvinnor, tjuvar, högt uppsatta ledare, problem, konflikter och flera olika nationaliteter. Musiken är inte helt fel heller. Citat sätter sig, spänning uppkommer i slutet och det är verkligen en minnesvärd och stabil film.

4/5

The Maltese Falcon

Privatdetektiven Sam Spades partner Miles Archer dör under ett uppdrag. Spades försöker ta reda på hur mordet gått till och hamnar bland tre kriminella, en kvinna som ljuger och deras sökande efter en falkstatyett som är värd mycket pengar.

Så tät och snygg film noir! Den kan vara rätt rörig, så det gäller verkligen att hänga med i handlingen som lätt blir onödigt invecklad, speciellt om man råkar missa minsta lilla grej. Det känns som att allt kunde berättats på ett annat sätt, men det gör inte så mycket när man väl har hakat fast sig bland morden, lögnerna och korruptionen. Dialogen är välskriven och väldigt rapp, det finns inte många lugna stunder. Humphrey Bogart är tuff, skarpsinnig och vass i käften. Självklart innehåller filmen en femme fatale också, det är ju hon som lögnaren. Stilsäkert och har det mesta man behöver i en klassisk amerikansk film noir. Synd att musiken var åt det sämre hållet, lågmäld jazz à la soundtracket till Ascenseur pour l'échafaud av Miles Davis hade ju exempelvis varit det ultimata soundtracket här. Eller ja, sådant hade varit bäst i ungefär varje noir.

4/5

Rope

Två unga män stryper en klasskamrat, gömmer hans kropp i en kista och bjuder över hans familj och vänner för att utmana det fulländade brottet.

Lagom stabil rulle av Hitchcock, men lite för enkelspårig. Dessutom är det lite trist att man vet vad som ska hända ungefär, speciellt när den slutar väldigt snabbt också. Spänningen dyker mest upp i slutet. Motivet för mordet var intressant, att ungkarlarna Brandon och Phillip skulle vara överlägsna människor som har rätt att ta livet av underlägsna, i detta fallet David. Synd att det inte togs till en högre nivå. Då syftar jag på Brandons åsikter som att civilisation skulle vara hyckleri och hans misantropi, filmen tog ju liksom slut så hastigt och jag hade gärna sett en utveckling på hans tänkande. Men jag tyckte om det jag såg. Plus för att den utspelar sig i lägenheten hela tiden.

3/5

12 Angry Men

En man försöker övertyga de andra elva i juryn om att de bör ompröva sina förhastade slutsatser i en mordrättegång.

Absolut en trevlig studie i gruppdynamik som lever ganska mycket på den täta dialogen. Att hela filmen utspelar sig i samma rum i princip hela tiden och lyckas hålla sin spänning är en bedrift. Hur juryn agerar känns dock inte helt verklighetstrogen och filmen är för enkelspårig och förutsägbar för att den ska ha ett högre betyg. Tråkig blir den knappast i alla fall. Henry Fonda är bäst av alla. En lite överhyllad klassiker enligt mig. Men överlag bra och jämn rulle.

3/5

The Killing

Johnny Clay har suttit i fängelse i fem år. När han kommer ut planerar han en kupp mot en kapplöpningsbana tillsammans med några vänner.

Jodå, Kubrick och noir funkade hyfsat bra ihop. Ljussättningen i de mörka rummen är kanon. Ja, det är väldigt stilistiskt. Själva stöten är intressant och spännande. Berättarrösten är jag dock tveksam till, nästan lite tillgjord. Man vänjer sig, men den känns mest onödig för att den inte är så pass dominerande. Annars är ju berättartekniken finfin. Vad gäller skådespel kändes det lite ojämnt på den fronten. Filmen hade gärna fått vara lite längre med. Över godkänt blir det såklart i slutändan!

3/5

silent_noise: Men jo, att det känns avhugget är givetvis ingen höjdare, men å andra sidan, är serien bra i övrigt får man åtminstone god underhållning om inte annat.
Jafan, den är ju trots allt klart sevärd.

The Seven Year Itch

Richards fru och son åker till landet över sommaren och han är kvar hemma själv. Han har alltid varit trogen, men det blir svårt när en ny kvinna flyttar in ovanpå och fantasierna brakar loss.

The Seven Year Itch är väldigt lätt att komma in i, huvudkaraktären pratar med sig själv lite för mycket bara, det är många monologer och jag vet inte riktigt om det passar på film när det är av detta slaget. Den är ju dock baserad på en pjäs. Skiftandet mellan verklighet och fantasi gillade jag, att det inte var för övertydligt gjort heller. Och Rachmaninoff! Annars känns filmen lite för löjlig, kryddad med dumma fördomar och Marilyn Monroe är mest där av en orsak. Det flyter också ut till dålig buskis. Billy Wilder var (som jag har sagt förut) bättre när han var seriös.

2/5

Ingen film men,

Har nu sett klart alla säsonger med It's always sunny in Philadelphia sjukt härlig serie!

10/10

The Big Heat

Dave Bannion är polis och undersöker ett självmord. Det medför att hans fru också dör och nu är Bannion ute efter hämnd.

Regisserad av Fritz Lang. Glenn Ford är hård. Hämnd och korruption för fulla rullar. Tempot går rätt snabbt, men jag tycker att den saknar lite spänning, det hade gjort susen. Sedan spelar den inte riktigt i samma liga som andra liknande filmer, den känns lite ordinär. Men storyn är fortfarande intressant, skådespelet håller en jämn nivå och det är snyggt. Fritz Lang var ju utan tvekan duktig på det han gjorde.

3/5

Limitless

En författare upptäcker den topphemliga drogen NZT som får honom att använda sin hjärna många gånger bättre. Han börjar tjäna stora pengar och får uppmärksamhet, men drogen har också bieffekter.

Till att börja med är denna idé inte så dum och rätt intressant egentligen, men när man har gjort något så tamt som Limitless av den blir det ju mest dumt. Inte direkt en pekoral om man ser det som film, men det är inte så långt ifrån heller. Faktiskt blev det aldrig så pass tråkigt att jag imminent ville stänga av, för immerfort funkade faktiskt handlingen att drivas fram jämnt. Men å andra sidan var det ju knappast något kvalitativt man hade gjort av det banala manuset. Det luktar högmod i alla ära och filmen vill vara smart, men den lyckas inte åvägabringa något särskilt av värde och blir istället full av tillkortakommanden.

Effekterna för att visa drogens påverkan ser mest ut som något ur en motbjudande reklamfilm eller en modern musikvideo från MTV, detta förlänar mig inte någon som helst upphetsning. Detta är fjärde filmen jag ser med Bradley Cooper, han är inte någon hit och han verkar mest vara med sopiga filmer, men det passar väl honom. Och Robert De Niro är en skådespelare som har gått ner sig ofantligt mycket, han verkar inte vara med i ens acceptabla filmer längre. Så skådespelet överlag var verkligen inte ens nära på att imponera. Trist att man nästan blev antererad över ett speciellt klichéfyllt scenario som kändes galet evident någonstans i slutet också. Väldigt svag tvåa.

2/5

Horrible Bosses

Tre vänner kommer på en idé, att döda sina chefer. Självklart går inte denna idé som de hade tänkt sig.

Själva idéen är ju fyndig och går att göra mycket med, men Horrible Bosses stannar ungefär vid noll på skalan noll till hundra. Det gör ingenting att den möjligtvis bjuder på några milda överraskningar i handlingen, det räcker tyvärr inte långt alls och är bara en diminutiv fördel. Eljest är för många moment fortfarande förutsägbara.

Till att börja med är ju karaktärerna uppbyggda på sjukligt tråkiga stereotyper. Jennifer Aniston spelar chef till Dale, den kvinnliga rollen som har störst plats i hela filmen, hennes karaktär är galen i sex, ska vara "sexig", ha lite kläder och säga snuskiga saker för att det tydligen är obscent. Med andra ord är hon endast med i filmen av en anledning. Lika fantasifullt som ett tomt papper. Att hon är usel och någon som man helst inte vill se röken av gör ju inte saken bättre. På tal om stereotyper, vi har ju också den kriminella svarta killen som är tatuerad i skallen och ska vara rolig och farlig på samma gång.

Humorn är så krystad att det inte är sant, den består av hjärndött gapande (se Charlie Day som spelar över att det blir tröttsamt), svärord och självfallet torra sexskämt. Om det nu skulle vara en svart komedi har ju regissören cyklat käpprätt åt helvete. Filmen blir alltså chargerad och dum på det usla sättet. Ingenting är ansträngt och det finns ingen finess, det är så trött att cheferna inte ens har några motiv bakom sina beteenden. Eller jo, Jennifer Aniston har ju det, hon är ju allenast kåt.

Stereotypiskt, hjärndött, dumt (på ett pinsamt sätt), fullt av gruvligt trötta fördomar och låg sexhumor, allt utan finess. Nej, tack. Snacka om att chikanera och blamera en god och fyndig idé.

1/5

Stvrmzeit: Horrible Bosses
Jaså var den så dålig? Har sett framemot och sett den, fast mest pga Charlie Day är med i filmen :/

WickedPlayboy: Jaså var den så dålig?
Ja. Ett riktigt bottennapp enligt mig.

Domicile conjugal

Antoine är gift och väntar sitt första barn.

Fjärde filmen om Antoine Doinel och den näst sista. Jean-Pierre Léaud är som han brukar vara! Det är en fin, småkomisk och samtidigt sorglig bild av ett gift par och deras äktenskap. Dock så tycker jag att filmen aldrig lyfter på samma sätt som alla föregående verk i samma "serie". Den blir dessutom mycket bättre i andra halvan när Antoine hamnar i trubbel med både kvinnor och sina egna känslor. Men fortfarande finns det en hel del charm och flera småsaker att gilla, exempelvis blommorna och Monsieur Hulot-typen som dyker upp vid tågstationen mm.

3/5

WickedPlayboy: Jaså var den så dålig? Har sett framemot och sett den, fast mest pga Charlie Day är med i filmen :/
Den går att se, om än på gränsen.
Trodde själv att den skulle vara bra då flera roligare skådisar var med, men tji fick jag :P

Kohayagawa-ke no aki

Vi får följa familjen Kohayagawa och deras problem med kärleken och livet. Varje familjemedlem vill göra rätt och gynna familjen.

Ännu ett familjedrama av Ozu. Färgfullt och fint i alla ära med genomtänkta kompositioner. Men jag tycker inte att filmen håller riktigt samma klass som många av hans andra verk. Porträtten känns inte lika starka, även om de är på sätt och viss intressanta. Vi har ju till exempel fadern i familjen som smyger iväg lite för ofta för att träffa någon. Samtidigt försöker han driva familjeföretaget. Sedan kommer ju också giftermål in i bilden när det gäller döttrarnas fokus. Problemen är ju också intressanta, men just döttrarnas delar verkar inte gå så långt på djupet heller. Kanske blir det lite spretigt när det ska fokuseras på flera karaktärer och att alla inte får lika mycket utrymme.

Ozu är ju ändå Ozu och det är en fin skildring av vardagen med ett mycket vackert och fridfullt slut. Setsuko Hara skiner ju i sin roll, hon brukar ju alltid vara kanon.

3/5

Sôshun

En gift tjänsteman inleder en affär med en kvinna i 50-talets Japan.

Detta ska vara Ozus längsta film, den klockar in på 144 minuter. Och det är 144 väl fyllda minuter. Otroligt jämn film med ett bra och ömt flöde. Det mest intressanta med Sôshun är att det kretsar rätt mycket runt en affär. På samma gång handlar det mycket om förändringarna i det japanska samhället, lite om hur den äldre generationen jämför nutid och dåtid med kriget som barriär och hur kyligt och hårt jobbet kan vara för en kontorsanställd.

Det är inte direkt en positiv bild av arbetslivet som Ozu har målat upp här, inte heller är förhållandet mellan tjänstemannen Shoji och hans fru speciellt passionerat. Det är mest kallt och livlöst. När jag säger det, då menar jag det som något bra för det filmen vill skildra och inte något som är skildrat på ett dåligt sätt. Shoji och hans fru har inte heller några barn, man får dock veta att de har förlorat en son. Så det handlar inte om något lätt förhållande. Härligt att se Chishû Ryû också, min Ozu-favorit. Även om det var i en lite mindre roll denna gången. Lågmält och samhällskritiskt med kompetenta människoporträtt.

4/5