Diskussionsforum

Bronenosets Potyomkin

En delvis verklighetsbaserad händelse från 1905 då matroser på ett tsarryskt fartyg gjorde myteri på politiska grunder. De gjorde uppror och ställde sig på den ryska revolutionens sida.

Det är rätt lätt att se varför den här rullen är en av världens mest inflytelserika filmer. Filmhistoria som är ett måste att se. Att själva filmen är indelad i delar tycker jag blir nyttigt, det är ju en montagefilm. På något sätt hindrar det bilderna till att bli tröttsamma och det passar bra när man byter lite fokus efter varje del. Klippningen är riktigt välgjord (och ofta snabb), något som brukar ses som banbrytande för sin tid. Det medgav många positiva saker för filmens utförande, ett exempel är när Eisenstein först filmar trappan i Odessa och sedan går över till den berömda scenen med just den och alla människor. Det blir effektfullt när han skiftar snabbt från soldaterna och alla andra. Men ja, hela trappscenen är kraftig! Jag gillade också början på skeppet när alla matroserna börjar göra uppror. Där har vi många snygga närbilder på ansikten, det återkommer också senare.

Budskapet kan ju ifrågasättas, fast det är ju trots allt en propagandafilm. Men sådant behöver man ej lägga så stor vikt på egentligen (kan man tänka), men det blir ju lite svårt å andra sidan. Samtidigt kan det vara lite trist att den mest går ut på det. Snyggt och kompetent utfört är det på alla möjliga sätt i alla fall.

4/5

Prénom Carmen

Carmen är med i ett terroristgäng som planerar att råna en bank för att finansiera hennes dokumentärfilm. Under rånet faller Carmen för vakten Joseph och flyr tillsammans med honom.

"All you need for a movie is a gun and a girl.", det sa Godard en gång. Här använder han det, fast det är ju mycket mer därtill. Det är extra kul att Godard spelar sig själv i filmen, en regissör som är inlagd och påstår sig vara sjuk. Men egentligen vill han bara inte ha med världen att göra och konsekvenserna man får när man gör en film. Så det blir som en liten satir eller karikatyr. På grund av det är filmen delvis en komedi. Och kolla bara på bankscenen! Han är också morbror till Maruschka Detmers som spelar Carmen och hjälper henne med rånet utan att han riktigt vet om det. Under filmens gång får man se ett gäng som spelar Beethoven tillsammans ett flertal gånger, där har vi Claire som har den centrala rollen av musikerna. Musiken ändras hela tiden efter hur filmen ändras, en annan sak som också hör till är att det är fyra stycken där och fyra stycken i Carmens gäng. Så det finns många samband med allt annat och den lilla orkestern, det gillade jag. Godard använder också musik av Tom Waits!

Kärlekssagan mellan vakten och Carmen blir ett porträtt av besatthet, hat och kärlek. Jag hade tyvärr inte läst om operan Carmen som filmen baseras på, men det ska väl vara en sorts fragmentarisk berättelse grundad på verket. Nu är filmen tydligen mest löst baserad på operan, men jag känner ändå att jag måste kolla upp den lite närmare, mest för att få lite mer kött på benen till det jag nyss såg. Prénom Carmen är från tidigt 80-tal och jag har ju mest kollat på Godards 60-tal, men jag uppskattar detta väldigt mycket också. Det är lite som att han har kvar sin lekfullhet och nya vågen-stil på ett sätt och ändå utvecklar sig (kärlekspar på rymmen exempelvis). Godard leker verkligen med film, filosofi, känslor, livet, konsten och mycket mer.

Fan, vad bra han är. Några minnesvärda citat är bland annat när Carmen anklagar världen för att vara skit i jämförelse med hennes rumpa eller när Godard själv kritiserar kapitalismen och hur man idag massproducerar produkter som ingen behöver. Hans senare period verkar tilltala mig och det ska bli spännande att se mer!

4/5

Odinokiy golos cheloveka

Baserad på Andrei Platonovs bok Reka Potudan'. Ensamma människor på den ryska landsbygden i början av 1900-talet står i fokus, precis i slutet av det ryska inbördeskriget.

Amatörskådespelare, rysk landsbygd, ensamma människor, blekt foto, stillsamt, döden, döden och döden. Det varvas med bilder på folk runt 20-talet. Det är som bäst när två människor sitter i en båt och pratar, en av dessa påstår sig vilja uppleva döden och en diskussion uppstår. Runtomkring känns världen nästan helt stilla. Total ensamhet. Ryskt och filosofiskt. Några av filmens ensamma människor är ett par som har gift sig. Men relationen går inte som en dans på rosor. Extra fint att filmen är en dedikation till mästaren Andrei Tarkovsky. Den har också en speciell historia, då tänker jag på att den blev bannad osv. Jag älskar hur Sokurov använder färger. Bleka färger, svartvitt, monokrom och sepia, han kör nog fan med det mesta. En sak är saker, jag och herr Sokurov kommer att tillbringa många fler timmar tillsammans. Och nu ser man fram emot hans kommande film Faust (på tyska) med Fassbinder-pärlan Hanna Schygulla som kommer ut snart.

4/5

Mat i syn

En döende mor vårdas av sin son.

Åh, detta var då fint som tusan. Det finns bara två personer med i filmen och det är just mamman och sonen. Det hela är en fin liten berättelse om deras kärlek, en högst personlig och intim skildring. Fotot är väldigt fint och nästan på ett sätt spirituellt, just färgerna och bilderna av alla landskap och naturen runtomkring som fastnar i huvudet. Sokurov låter gärna kameran vara kvar ibland så att man kan njuta av dessa bilder och själva tystnaden. Man får intrycket av att bilderna är lite som målningar, ganska så hypnotiskt. Musiken är mjuk och minimalistisk, den passar perfekt till hur sonen varsamt tar hand om modern och håller om henne.

Döden är återigen ett ämne som tas upp, precis som i den föregående filmen jag såg av Sokurov (Odinokiy golos cheloveka). Effekten blir bara hjärtskärande, speciellt när sonen går iväg själv utan mamman och han får syn på ett tåg i fjärran som åker iväg och även en båt som långsamt gungar fram på vattnet, det slutar med att han brister ut i gråt och omfamnar ett träd som om trädet vore hans mor, han vet att döden är nära för henne. Filmen hade gärna fått vara längre, men det gör egentligen inte så mycket. Helt klart en av de allra finaste filmerna jag har sett.

4/5

Otets i syn

En far och en son bor i en taklägenhet och har gjort det i flera år. Sonen följer pappans fotspår och går i militärskolan. Sonens flickvän är också svartsjuk på hans speciella relation till sin far.

Andra delen i Sokurovs trilogi. Han verkar gilla att använda speciella filter till kameran, här är det något som lutar lite åt gult och guldfärgat. Snyggt i all ära. Otets i syn känns också mycket mer dialogbaserad än Mat i syn. Det är fint hur Sokurov har en slängt in en granne som har tappat bort sin far i filmen, en uppenbar kontrast till huvudkaraktärerna. Narrativet är rätt okonventionellt och hela filmen är lite drömlik.

I all ära är det en fin relationsskildring som behandlar kärleken mellan en far och hans son, jag hänförs dock mer av Mat i syn och del två i trilogin fångar mig inte alls på samma sätt. Ämnet eller relationsskildringen fick mig att relatera till Chichi ariki från 1942 av Ozu. Här är det mer kärleksfullt (på ett annat sätt) och intimt, i Ozus film handlar det nog lite mer om stolthet, men där finns det också mycket värme. I slutändan föredrar jag nog Ozu, dock så går inte filmerna i exakt samma riktning och kanske inte bör jämföras heller. Sedan föredrar jag ju som sagt Mat i syn framför Otets i syn. Jag ser fram emot nästa del av trilogin som tusan, den ska ju handla om två bröder och en syster.

3/5

Epidemic

En regissör och en manusförfattare tvingas skriva ett nytt manus på fem dagar på grund av att det egentliga manuset blev raderat. De skriver ett manus om en pestsmitta som drabbar världen. På samma gång håller Europa också på att bli drabbat.

Detta var den enda filmen i Lars von Triers Europa-trilogi som jag inte hade sett, därför passade jag på att beta av den. Jag gillar att det blir metafilm av det och pesten är ju också något jag finner intressant. Det är även trevligt att se två olika "historier" eller delar i en och samma film, då menar jag att man får se filmen Trier och Vørsel spelar in och på samma gång hur de går tillväga med manuset. Metafilm alltså! Men när gubbarna håller på med manuset blir det aldrig riktigt engagerande för mig att följa dem. Inte ens när Udo Kier gör entré heller.

När filmen börjar dala mot slutet, då lyfter det en liten smula. Vid middagen alltså. Men inte tillräckligt för att det ska bli en jämn nivå. Forbrydelsens element och Europa är minst dubbelt så mycket bättre än Epidemic om man ska snacka om trilogin. Kul med en referens till just Forbrydelsens element i Epidemic i alla fall, en liten detalj.

2/5

2019 - Dopo la caduta di New York

Samhället har splittrats i två grupper efter ett kärnvapenkrig. De onda eurakerna och rebellfederationen. Prisjägaren Parsifal anlitas för att infiltrera New York och rädda den sista fertila kvinnan som finns kvar på jorden.

Sergio Martino är en regissör som har gjort ganska blandade filmer. Giallo, spaghettiwestern, kannibalfilm och bland annat detta. Det lånas friskt från andra filmer, det är dvärgar, rymden, Manhattan, synthmusik, laserljud, oneliners och postapokalyps. Resultatet blir mer töntigt än tufft. Man kan få sig några skratt, men i slutändan blir det egentligen bedrövligt. Martino borde hålla sig till att göra gialli, det kan han i alla fall.

1/5

L'âge d'or

Surrealistiskt. Bland annat om en man och en kvinna som är kära och försöker visa passion till varandra. De blir dock avbrutna.

Ja, surrealistiskt och tokigt är det. Buñuel hade ett öga för det. Men det var inte så surrealistiskt som jag hade hoppats på. Borgarna och kyrkan är såklart med. Vissa scener är underbara och roliga (kon i sängen, fiolsparkandet, giraffen osv.) och vissa är lite dryga. Alla tokigheter vinner över det dåliga i alla fall. Man vet aldrig vad som ska hända.

3/5

Body and Soul

En lömsk präst är elak och visar inte sitt riktiga ansikte. Han pressar en man på pengar och förråder en hederlig flicka.

Storyn är egentligen bra och engagerande, skådespelet likaså, men det faller platt på att det blir så stereotypiskt. Men man får väl tänka på att det är en film av svarta gjorda för svarta. Sedan är jag väldigt tveksam till det omotiverade slutet. Jag ska dock inte avslöja det. Delvis handlade det om en ekonomisk fråga, fast att man ändå valde att släppa filmen på detta sättet får mig att ifrågasätta allt. Å andra sidan är det ett ganska så intressant tidsdokument av många anledningar. Inte helt fel på riktigt, men lite för många brister. Fortfarande sevärt om man är intresserad i alla fall.

2/5

Csend és kiáltás

Det är 1919 och ett högernationalistiskt styre har införts i Ungern. Många människor lever farligt på landsbygden och vi får följa några.

Mitt första möte med Miklós Jancsó och jag hade faktiskt hoppats på mycket mer. Jag förnekar inte att det är snyggt, flera snygga åkningar, välkomponerade tagningar och fint foto. Miljön ger potential till att skapa mycket. Men nja, det blir ingen upplevelse som jag kommer att komma ihåg speciellt mycket. Högernationalister, forna soldater, kommunism, den ungerska röda armén och landsbygden. Men ingenting hjälper heller. För mig blir det bara en rätt trist och livlös skildring av ämnet. Mannen som måste gömma sig är mest intressant, utöver det tycker jag inte att handlingen kommer till sin fulla rätt. Slutet är ju egentligen rätt bra och klockrent. Något fel på skådespelet är det inte alls. Tyvärr känner jag mig fortfarande bara likgiltig efteråt. Miklós Jancsó får dock fler chanser, det lovar jag.

2/5

Fahrenheit 451

Fahrenheit 451 utspelar sig i framtiden där den totalitära regeringen har förbjudit böcker. I London är Guy Montag brandman, hans uppgift är att bränna böcker som påträffas. Baserad på romanen av Ray Bradbury.

Sci-fi och François Truffaut, går det ihop? Jo, helt fel blir det inte faktiskt! Skildringen av London är väldigt dystopisk och brandmännen har ett ganska stort fokus i filmen. Bra uppbyggnad och det blir som mest intressant när Montag börjar ifrågasätta sitt yrke och allt annat. Det händer på grund av att han träffar och pratar med Clarisse (Julie Christie som också spelar Montags fru Linda). Guy råkar även ut för konflikter med sin fru, något som förstärker filmberättelsen lite.

Filmen kändes rätt enkel och jag kan anta att själva romanen är lite mer komplex. Eller hoppas på det, jag kanske får för mig att läsa den någon gång. Motiven bakom bokförbjudningen kändes faktiskt rätt svaga, fast å andra sidan kanske det bara skulle vara så. Och när man börjar komma till slutet är allt lite förutsägbart. Plus så kan man störa sig på några små visuella detaljer. Fast samhällskritiken är ju fin och så, det hela slutade ändå med en positiv överraskning.

3/5

Black Moon

Ett krig pågår mellan män och kvinnor. En ung flicka försöker undfly kriget och hamnar vid en hemlig gård i skogen. Där träffar hon på en familj och massor av djur.

Minst sagt surrealistiskt och drömskt. Denna idé fick Louis Malle när han drömde. Någon adekvat handling eller röd tråd finns inte direkt. Men det är faktiskt bäst i början när flickan håller på att fly undan kriget, då byggs den mystiska stämningen upp. Efter ett tag slutar jag nästan bry mig om vad som händer, det finns ju inte så mycket att följa. Inte den största nackdelen heller. Alice in Wonderland måste förresten vara något gemene man tänker på när de ser Black Moon.

Filmen är äckligt snyggt fotad. Sven Nykvist kunde det där! En av mina favoriter när det gäller filmfotografer. Så det är häpnadsväckande fina bilder. Vad man kan göra är ju mest att luta sig tillbaka och njuta, det funkar ju rätt bra. Tänka sig att samma regissör har gjort Ascenseur pour l'échafaud! Black Moon är nog en film som hade passat bäst utan betyg. Nu måste jag dock dra till med något. En trea passar bra, man blev faktiskt fast i Malles drömvärld, filmen är mest något man ser för stämningen och bilderna.

3/5

Antoine et Colette

Antoine et Colette är en sorts brygga mellan Les quatre cents coup och Baisers volés. Antoine är nu sjutton år och bor själv i en lägenhet.

Trevlig liten kortfilm och skönt med en sorts fortsättning på den lysande filmen Les quatre cents coup. Åh, Jean-Pierre Léaud är ju guld värd, han är alltid charmig. Antoine et Colette är ju 32 minuter lång, efter slutet hade man ju inte velat ha ett slut så tidigt. Den hade gärna fått vara längre.

3/5

Baisers volés

Antoine blir sparkad från militären. Han provar på en del olika jobb och försöker ta itu med kärleken.

Fortsättning igen! Vi får veta att Antoine hade en ny flickvän nu, Christine Darbon. Men deras förhållande var slut, dock så träffas de igen i början av filmen. Här är det mer komiskt och humorn funkar riktigt bra. Jean-Pierre Léaud är klockren i sin roll och man kan inte låta bli att le på grund av hans charm! Det är kul att se honom när han provar på olika jobb, det går inte alltid jättebra heller. Sidospåret med hans detektivarbete tyckte jag inte var helt klockrent, men det är absolut en trevlig och mysig fortsättning på Antoines liv. I slutändan föredrar jag nog Les quatre cents coups, fast det är som sagt hur intressant som helst att följa Antoine. Och än är det inte slut! Två filmer om honom kvar!

3/5

Sauve qui peut (la vie)

Livet för en tv-regissör, hans flickvän och en ung prostituerad.

Godard, Godard. Här gör han en sorts undersökning av sexuella relationer där alla tre protagonisterna samverkar i olika kombinationer. Filmen är också uppdelad i delar, fast det är fler delar än vad det är protagonister. Vi får följa alla tre när de upplever förändringar och just det hör ihop med filmens små kapitel. Det kan vara rätt svårtillgängligt till en början, men under filmens gång klarnar det mer och mer och man börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. Godard är inte speciellt intresserad av att förklara vad som händer ordagrant, istället kastas vi nästan in i hela narrativet. Samtidigt är det inte så konventionellt och som vanligt experimenterar han gärna med ljud och bild samtidigt som han spottar ut kritik till höger och vänster.

Något som är återkommande är alla slow motion-delarna som framförs väldigt hackigt. Vilket gör att man kan fokusera på karaktärernas reaktioner ganska kraftigt, just detta hade jag redan hört honom berätta om i en intervju sen innan. Mycket intressant metod och väldigt effektfullt. På ett annat plan är Godard egentligen själv med i filmen, karaktären Paul har nämligen samma efternamn, det känns ju lite självklart att Godard har en tanke bakom det, man blir bara lite undrande när man ser hur Paul beter sig.

En av grejerna som lyfter filmen rätt mycket, det är att Isabelle Huppert är med, där har vi en klockren och säker skådespelerska. Att hon har rollen som den prostituerade blev jag inte förvånad över, hon brukar ju alltid passa i roller som har något sexuellt bakom sig. Absurda och bisarra stunder (som blir komiska) finner man med, se bara på orgien med Isabelle eller hotellpojken som springer efter Paul. Satirerna är schyssta och det moderna samhället får många sparkar på ett sätt som lutar åt misantropi. Sauve qui peut (la vie) vill inte visa någon glad sida av ett samhället. Sättet Godard har fått karaktärerna att agera på kan anses vara lite överdrivet, å andra sidan fastnar jag för hans i princip rasande kritik. Hela grejen funkar riktigt bra när han behandlar det specifika ämnet prostitution. Godard har mycket att säga, det händer mycket och det mesta blir bra, intressant och smart. Men det är långt ifrån lättsmält.

4/5

Har sett elva utav tolv avsnitt första säsongen av Deadwood. Riktigt jäkla briljant western som erbjuder så mycket mer skitighet än vad dess genrefränder gör. Att drygt var tredje ord i serien är "cocksucker" gör givetvis sitt till för att spä på den otrevliga atmosfären, men även om man bortser från de konstanta svordomarna finns det så mycket annat att glädjas åt. De flesta människor i serien är antingen kompletta jävla rövhål, eller spritt språngande galna, och givetvis är det omöjligt att inte älska.

Fullständigt lysande...

HBO gör strålande mini-serier =) Säger bara Band of brothers - The Pacific

Christian Håkansson: Säger bara Band of brothers - The Pacific
Jo, de är skitbra, men själv anser jag Rome vara något av det absolut bästa jag sett. Helt lysande serie, som dessutom är sinnessjukt välgjord.

silent_noise: Deadwood
Jävligt bra grejer. Synd bara att de la ner den.

The Laws: Jävligt bra grejer. Synd bara att de la ner den.
Jo, jag fasar inför slutet på säsong tre. Får hoppas att man där får någon form av avslut på åtminstone en del av händelserna, även om de flesta röda trådarna säkert kommer att förbli oknutna. Avslutade första säsongen och såg första avsnitten av andra igår, och de båda asvnitten var i mina ögon de bästa hittills.

Jag läste någonstans att man hade långt gågna planer på en eller två långfilmer som skulle avsluta allt eftersom det inte kom en fjärde säsong, är det något du känner till?

silent_noise: Jo, jag fasar inför slutet på säsong tre. Får hoppas att man där får någon form av avslut på åtminstone en del av händelserna, även om de flesta röda trådarna säkert kommer att förbli oknutna. Avslutade första säsongen och såg första avsnitten av andra igår, och de båda asvnitten var i mina ögon de bästa hittills.
Det var länge se'n jag såg det, men jag har för mig att jag tyckte att det blev väldigt avhugget. "Cocksucker"-snubben, vad han nu heter, växer oerhört som karaktär och efter det är det slut, typ.

silent_noise: Jag läste någonstans att man hade långt gågna planer på en eller två långfilmer som skulle avsluta allt eftersom det inte kom en fjärde säsong, är det något du känner till?
Inget jag hört talas om. Är det planer som fanns eller som finns?

The Laws: "Cocksucker"-snubben,
Ap-tuff karaktär, även om han - åtminstone hittills - mest är ett jävla arsle. Men jo, att det känns avhugget är givetvis ingen höjdare, men å andra sidan, är serien bra i övrigt får man åtminstone god underhållning om inte annat. I värsta fall finns det kanske något halvfärdigt manus liggande på nätet någonstans där man kan få veta vad som skulle hända åtminstone.

The Laws: Är det planer som fanns eller som finns?
Vet faktiskt inte, men efter att ha sett färdigt serien ska jag helt klart kika närmre på det. Håller dig uppdaterad om jag hittar något matnyttigt.

Détective

I Paris på ett hotell undersöker två detektiver ett mord som är två år gammalt. En boxningstränare som har en skuld till två personer blir också pressad. Men tränaren har också en annan skuld som har med maffian att göra.

Godard verkar ofta inte vara speciellt intresserad av att göra mer traditionella filmer med enkla narrativ, det visar han verkligen här. Han kan behärska det, tyvärr blir det mest rörigt och luddigt i Détective. Jag gillar i alla fall hans sätt att forma om en detektivhistoria på sitt egna lilla sätt. Man får följa flera olika personer på hotellet, det jag fann mest intressant var faktiskt paret som hade äktenskapsproblem. Det är oerhört svårt att följa det mesta i filmen, just på grund av hur Godard bygger upp det. Jag tycker inte att det funkar till hundra procent här och jag blir inte tillräckligt engagerad. Godard har gjort det bättre i andra filmer. Dock så finns det en hel del fördelar, exempelvis Jean-Pierre Léaud bland skådisarna, lekfullheten och en hel del kul samt absurda moment. Ljudet lyckas också vara galant (Godard är bra och intressant när det gäller ljud). Kameran rör sig inte alls, det passar filmens form och jag själv gillar ju ofta när det är statiskt med tillhörande bra klippning. Hittills är det nog den sämsta filmen av Godard som jag har sett, men då är det inte speciellt dåligt heller. Möjligtvis kanske jag finner den bättre om jag får för mig att se den igen, fast det känns ändå inte som att betyget kommer höjas.

3/5

Rear Window

En tillfälligt rullstolsbunden fotograf spioner på sina grannar från sin lägenhet. Han blir övertygad om att en av grannarna har mördat sin fru.

En given klassiker av Hitchcock. James Stewart är verkligen suverän i huvudrollen. Det är en resa ända fram till den stora spänningen, men innan dess är det riktigt behagligt. Relationen mellan L.B. och Lisa är faktiskt också intressant, den får man en schysst introduktion till i början med deras lilla problem och snack om äktenskap. Ju mer L.B. blir övertygad om ett mord, ju mer spännande blir det. Han blir också väldigt insatt i vad alla som bor nära honom håller på med och det enda han gör om dagarna är i princip att titta på sina grannar. Men mannen sitter ju också i rullstol såklart. Jag älskar hur det inte finns någon musik i filmen (förutom när några karaktärer i filmen spelar musik själva) och att kameran aldrig går in i grannarnas lägenheter, allt perspektiv kommer utifrån lägenheten L.B. bor i. Stark film.

4/5

Terje Vigen

Filmatisering av Henrik Ibsens dikt som handlar om sjömannen Terje Vigen.

Victor Sjöström står för både manus (tillsammans med Gustaf Molander), regi och huvudrollen. Han spelar duktigt och inte speciellt överdrivet. Scenen när den engelska flottan får syn på Terje när han är på väg att hämta mat åt sin familj, den är då stressig! Snyggt är det också. Ibland är storyn engagerande och gripande, men i slutändan lämnar filmen mig lite för oberörd. Det kanske beror på att alla textrutor är citat från Ibsens dikt, jag tycker inte att bilderna får ut sin fulla rätt med att berättandet är uppbyggt på det sättet. Så det drar ner betyget. Men i övrigt är det rätt hyfsat och det är ju egentligen en rätt kraftig film. Och vilka trevliga sjölandskap vi får se!

3/5

Zazie dans le métro

Zazie skickas till sina släktingar i Paris. Dock så flyr hon och utforskar staden på sin egen hand.

Vilken konstant energi alltså. Det jobbiga är att jag har svårt för huvudkaraktären som är rätt påfrestande och jobbig, en liten unge mellan 10-12 år som är ful i mun och gör som hon vill. Resten uppskattar jag helt klart. Speciellt lekfullheten, klippningen, tempot, händelserna, en del av komiken, några av karaktärerna, fotot och surrealismen till exempel. Men Zazie blir till slut väldigt tröttsam. Annars kan man verkligen säga att det är en energirik film full av tokigheter, man vet inte alls vad som ska hända härnäst. Den stora höjdpunkten är middagen i slutet, då spårar allting ur totalt och folk tar sönder allt möjligt, kastar saker på varandra och är högljudda samtidigt som Malle leker loss bakom kameran. Som tur är sover Zazie rätt mycket då.

Filmen hade nog inte heller fått ett högre betyg om Zazie inte var med, hon är ju trots allt grundstommen i det hela. Å andra sidan hade det kanske inte blivit så mycket utan henne. Romanen av Raymond Queneau som filmen baseras på verkar intressant, filmen var ju en stor fest av knasiga händelser. Den funkar också som en satir av det franska samhället.

3/5