Diskussionsforum

Jules et Jim

En kärlekshistoria som utspelar sig under två decennier. Jules och Jim är bästa vänner. När de träffar Catherine blir det en kärlekstriangel.

Jag hade nog för höga förhoppningar här. Karaktärerna är egentligen rätt välskrivna och så, men det är bara Jeanne Moreaus karaktär Catherine som jag fastnar för. I början går filmen väldigt snabbt fram, det blir rörigt som tusan och jag får svårt att engagera mig i storyn. Men under andra halvan blir allt bättre, fast där har jag nästan tappat intresset. Dock inte helt.

Tur att Jeanne Moreau är med, annars hade det blivit ett lägre betyg. När Boris Bassiak börjar plinka på gitarren och Jeanne Moreau sjunger "Le tourbillon", då är det fan helt mästerligt fantastiskt. Speciellt när Jeanne gör något fel med texten och indikerar det med sina händer, Truffaut tog ju just den tagningen. Charmigt till tusen. Precis som Jeanne och hennes röst! Man smälter ju ungefär. Bästa delen i hela filmen. Som helhet lär nog Jules et Jim inte bli min favorit med Truffaut. Eller någon av mina stora favoriter när det gäller franska nya vågen-filmer.

3/5

La double vie de Véronique

Veronika bor i Polen och Veronique i Paris. De känner ej varandra. Båda har en passion för exempelvis musik. Veronika kollapsar och dör, samtidigt fortsätter Veronique att leva sitt liv.

Äntligen var det dags att utforska Krzysztof Kieslowski och öppna upp min Kieslowski-box på riktigt. Och vilket bra första intryck! Både jag och min flickvän gillade filmen starkt. Fotot är hur snyggt som helst tillsammans med färgerna och ljussättningen är makalöst vacker! Jag gillar hela idéen med båda huvudkaraktärerna, dubbellivet så att säga. Mycket fin, behaglig och tankeväckande film som berör. Irène Jacob gör en grym insats som Veronika/Veronique. Musiken var fin också, den satte sig verkligen. Måste nog säga att jag fann delen med Veronique mer intressant än Veronika i alla fall.

4/5

Tobenai chinmoku

En pojke fångar en ovanlig fjäril i norra Japan, men ingen tror på honom. Vi får hänga med fjärilen på en stor resa genom Japan.

Jag har haft ögonen på den här filmen ett bra tag, japanska nya vågen-filmerna från just 60-talet brukar ju vara något extra! Och det här var fint! En otroligt varierande film som utspelar sig i flera olika städer i Japan. Det är rätt okonventionellt och man kan lätt bli lite förvirrad ibland, därför lär man nog ge den här filmen minst en till titt. Den känns också rätt abstrakt, experimentell och avant-garde, inget ovanligt för en film som den här alltså.

I början slås man av ett fantastiskt stycke musik, något som helt enkelt blir temalåten. Just där får man bevittna när den lilla pojken jagar fjärilen i en skog. Så vacker scen! Fotot här är ju äckligt snyggt, precis som i många andra nya vågen-filmer från Japan. Alla olika städer har sin historia. Hela tiden blir det nya vändningar med mycket symbolik, allt ifrån yakuza/gangster-film, klubbar med svängig musik till krigsskadade människor (Nagasaki). Någon gång under andra halvan börjar filmen leka lite med ljudet. Åh, allt är så fint gjort! En film jag kommer att tänka på länge och en film som har chansen att bli en femma.

4/5

Le bagman - Profession: Meurtrier

En kille med en papperspåse på huvudet dödar några alla som säger hans namn tre gånger. Han möter ett gäng gangsters och får slåss mot dessa.

Det är riktigt fult, amatörmässigt och man känner att det är medvetet att det ska vara som det är, att man ser hur effekterna är uppenbart fejkade osv. Flera makalösa oneliners och dumma karaktärer. Den får faktiskt en tvåa för att den fick mig att garva lite. Fast mest av trailern. Man behöver liksom inte ens koncentrera sig på "handlingen". Lär väl ändå vara bra att dricka till eller så.

2/5

Star Wars

Luke Skywalker lämnar sin hemplanet och teamar upp med andra rebeller, samtidigt försöker han också rädda prinsessan Leia från den onda Darth Vader.

Det vankades Star Wars-maraton med flickvännen, riktigt mysigt. Tyvärr hann vi inte se precis alla filmerna, men det blev en del. Ja, detta är ju en klassiker till max. Jag har alltid älskat miljöerna i Star Wars-filmerna. Fullt av sköna karaktärer också! R2-D2, C-3PO och Chewbacca är favoriterna, just dessa tre tillbringar en speciell humor för mig. Det är något speciellt med Star Wars. Långt ifrån det bästa jag har sett, men bra och mysig skit.

3/5

Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back

Luke får avancerad Jedi-träning av Yoda och Lukes vänner får problem med Darth Vader som vill fånga Luke.

Faktiskt snäppet bättre än den första filmen. Engagerande hela tiden nästan, början hör väl inte till en favoritdel, men det tar sig efter ett tag. Återigen är flera av favoritkaraktärerna tillbaka. R2-D2 har ett vackert skrik.

3/5

Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi

Han Solo blir räddad och rebellerna kämpar med att förgöra den andra dödsstjärnan. Luke försöker få hans pappa att ändra sida.

En schysst avslutning på det hela. Ewoks! Man måste ju älska dem. Kanske lite dryga strider och annat fjanteri, men det håller sig på en jämn trea. Jag gillar ändå fjanterierna. Endor är mysigt.

3/5

Star Wars: Episode I - The Phantom Menace

Två Jedis avslöjar en större konflikt när de skickas som sändebud till den blockerade planeten Naboo.

Här gick det fan utför. Jag såg den här filmen på bio för minst 10 år sedan ungefär. Lika bra att se om den när det vankas maraton. Det är mycket mer tillrättalagt och anpassat på ett dåligt sätt, Jar Jar Binks är svinjobbig och irriterande och många av skådespelarna vill man skjuta (speciellt Liam Neeson, Jake Lloyd och Pernilla August). Jag får såklart inte glömma Ahmed Best som gör rösten till Jar Jar Binks. Så fort han öppnar truten vill man stänga av allt. Dessutom är det för mycket jobbig och ful CGI, speciellt trist är det när flera av karaktärerna är datoriserade också. Tidsfördrivet på Tatooine är på något sätt mysigt, men annars var filmen mycket sämre den här gången än för många år sedan.

2/5

Jag kollade också om på Satansbraten av Rainer Werner Fassbinder, dagen efter jag såg den första gången. Bra skit!

Le cercle rouge

Corey är en frisläppt tjuv som tillsammans med en förrymd mördare och en före detta polis planerar ett stort rån. Samtidigt är en kattälskande polis dem på spåren.

Åh, Melville kunde verkligen det där med atmosfärer och stämningar. Hantverksmässigt blir man serverad ett nedtonat och dovt foto med kyliga färger, precis som i Le samouraï och Un flic! Även här är Alain Delon med. Han går runt i sin trenchcoat, bär mustasch och hatt, röker och är allmänt häftig bara. Precis som filmen. Det är en pastisch på noir, det är stilrent och snyggt. Inbrottsscenen gör att man verkligen tänker på Du rififi chez les hommes, den är också runt 20 minuter och helt utan dialog. Överlag har Le cercle rouge inte speciellt mycket dialog och ingen avancerad story, men Melville jämnar ut det på sitt speciella sätt med närbilder, spänning och en riktigt tät atmosfär. Inte bara det, utan det finns också andra saker som tillför filmens teman på flera olika sätt. Mot slutet tappar filmen en gnutta fart, men resan dit är ju bara positiv och det vänder i det riktiga slutet. Skådespelet är säkert och rakt på sak, Alain Delon är bara så cool som man kan bli.

4/5

The Nines - 2/5

Wild Target -3/5

Back To The Future Part II - 2/5

Det som väger upp betyget är att det var roligt att se hur det kommer se ut 2015. Annars rätt dålig film enligt mig.

The Tree of Life

Om Jacks uppväxt med hans två andra bröder, far och mor i 50-talets USA.

I början av filmen händer en tragedi inom familjen. Någon gång efter det blir får man se universums uppkomst, rymden, dinosaurier mm. Senare skiftar filmen tillbaka till familjen och då Jacks uppväxt. Fotot är verkligen hur vackert som helst. Men nästan allt annat är inte riktigt en fullträff. Det blir för mycket av musiken och jag gillar inte riktigt sättet den används på. Stråkar, körer och pianoplinkande, men lite för mycket och påtvingat i detta utförande. Något annat som jag inte uppskattade var alla viskande berättarröster, det blev mest tröttsamt när de sa det ena efter det andra, inget blev subtilt och speciellt intressant.

Skildringen av barndomen och uppväxten gillade jag. Även hur naturen visas upp, kanske lite uppenbart budskapsmässigt nu när filmen är utformad som den är. Samma med föräldrarnas personligheter. Den okonventionella och fragmentariska dramaturgin var trevlig som tusan dock, jag hade nog inte alls uppskattat filmen om man hade gjort motsatsen där. Skådespelet lutar mer mot ett plus än ett minus med. Brad Pitt är inte helt dum här och resten av gänget behöver jag inte heller klaga på. Vissa saker är härliga och vissa är mindre härliga. Å andra sidan har bilderna härifrån verkligen fastnat i huvudet.

3/5

The Searchers

Ethan är tillbaka från ett krig, det som snarast händer är att hans släktingar blir dödade av indianer. Han och Martin vill hämnas. Indianerna tar dock med sig Ethans systerdotter, hon är också syster till Martin.

En mer eller mindre trevlig western av John Ford med John Wayne i huvudrollen. Det som gör filmen mer intressant är hur motiven ter sig för Ethan och relationen mellan Ethan och Martin, den fungerar inte helt som den ska och det blir gärna intriger. Ethan blir också som en sorts anithjälte på grund av hans åsikter och sätt. Oerhört härligt foto. Vissa saker är väl inte världsbäst. Den töntiga och sliskiga sentimentalitet tillsammans med musiken exempelvis, men tur att det inte blir för mycket sådant.

En gnutta humor, lite indianer, lite slagsmål och lite John Wayne blev det i alla fall. Det duger för en svag trea, men oerhört långt ifrån den bästa western jag har sett. Jag blev ju så sugen på något efter att ha spelat Red Dead Redemption.

3/5

Liverpool

Fartygsarbetaren Farrel tar sig ut på en resa när båten stannar vid en hamn. Han återvänder till sitt hem och det blir en försoning.

Min första film av den argentinska regissören Lisandro Alonso. Visuellt och dialogmässigt är det väldigt sparsmakat och minimalistiskt. Men det finns en del att hämta ändå. Man lär sig att Farrel är isolerad i sitt arbete, därför söker han sig till sina rötter. Man kan verkligen känna att han har tillbringat större delen av sitt liv till sjöss. Under hans vandring dricker han alkohol, vaknar upp i en båt, går på strippklubb och äter mat på en restaurang. Det blir också mest intressant när Farrel når sitt befintliga slut. Jag gillar hela resan, den är väldigt stillsam och alla miljöer i det kalla och sydliga Argentina (Ushuaia) är trevliga att titta på. Men jag känner ändå att det finns regissörer som tillfredsställer mig lite bättre när det handlar om minimalism och lite dialog. Nu är jag laddad för Los muertos som jag tänkte se härnäst av denna regissör.

3/5

Les femmes du 6ème étage

Paris på 60-talet. Jean-Louis och Suzanne lever ett vanligt medelklassliv, men allt förändras när nytt tjänstefolk från Spanien flyttar till den sjätte våningen.

En väldigt lättsam fransk film som lutar åt komedi/drama. Tyvärr är det inte så mycket av intresse här, tjänstefolk/hembiträde-biten och klassskillnader är ju intressant, men här blir det mest platt och torrt. Det bidrar till att det blir oerhört ljummet och meningslöst i längden. Dessutom är det förutsägbart och sliskigt. Det var ju i alla fall några ansikten man kände igen, Lola Dueñas och Natalia Verbeke som spelar i den spanska Volver.

2/5

Le gamin au vélo

Cyril är 12 år och har blivit lämnad på ett barnhem av sin pappa. Pappan har sagt att han ska höra av sig, men gör aldrig det.

Det här var fan inte helt fel. Gripande historia. Cyril vill verkligen vara med sin pappa, men han blir ju förnekad. Dock så träffar han på Samantha, hon bryr sig om honom lite mer och där utvecklas en relation. Det är trevligt att bröderna Dardenne inte använder musik på något överflödigt sätt, om jag minns rätt hör man i princip bara Beethoven några gånger. Jag har inte sett någon annan film av dem innan, men tydligen ska användandet av musik vara ovanligt för deras verk. Inget känns speciellt tillgjort och överdrivet sentimentalt heller. Allt går inte som en dans på rosor för pojken. Filmen har både värme och sorg och pendlar en del. Cyril påminde mig om Jean-Pierre Léauds karaktär Antoine i Les quatre cents coups, fast det finns stora skillnader mellan båda. Lite som att det är samma personligheter med olika mål. Kul att Olivier Gourmet dyker upp i några få sekunder som bartender. Velar mellan en trea och en fyra, det blir en riktigt stark trea just nu. Än så länge en av de bättre filmerna från 2011 jag sett. Möjligt att en höjning kommer i framtiden. Thomas Doret spelar Cyril riktigt trovärdigt, karaktärsporträttet ger jag tummen upp för, bra och dynamiskt.

Jag läste att bröderna Dardenne blev inspirerade av sagor när de gjorde den här filmen, just strukturen och så. När man tittar på Le gamin au vélo ser man att Cyril i princip alltid har på sig röda tröjor, metaforen dit är ju inte så svår att dra. Ännu en uppskattande grej. Synd att filmen inte var lite längre, den hade säkerligen blivit ännu bättre än vad den redan är då. Exempelvis hade jag velat se mer av fadern, hur relationen med Cyril blev som den blev osv. Han är ju inte med så mycket i bild.

3/5

The Horse Soldiers

Ett kavalleri skickas bakom fiendens linjer för att spränga en järnväg och ett förråd. En läkare skickas med. Även en kvinna som råkar höra för mycket om uppdraget.

John Ford och John Wayne, en rätt bra kombo. Och så har vi det amerikanska inbördeskriget. John Wayne är manlig och tuff som sig bör. Jag gillar ändå dispyten mellan läkaren och Waynes karaktär, den kanske inte är speciellt viktig eller nödvändig, men den tillför fortfarande något och gör att jag intresserar mig för filmen mer. Tyvärr blir det absolut inget högre betyg på grund av den töntiga, krystade och otroligt platta kärleksdelen, det blev bara töntigt och sentimentalt. Den var ju så knapp att man kunde skippa den helt. I slutet verkar allting bara knytas ihop som att man hade bråttom med att avsluta allt, alla små sidospår i storyn mynnar bara ut. Men mestadels tyckte jag om den här skildringen av inbördeskriget. Planeringar, skador, dispyter, själva resan/äventyret och inte för mycket fokus på krigsscener. Dock så finns det ju en del krigsscener och dessa är ändå inte dåligt gjorda.

3/5

Schloß Vogelöd

Några aristokrater väntar på att baronessan Safferstätt och hennes make skall anlända till slottet Vogelöd. Greven Oetsch är också med och alla tror att han mördade baronessans första make för tre år sedan. Oetsch säger att det inte är så och ska ta reda på sanningen.

Inte direkt en av F. W. Murnaus främsta och mest kända filmer, men likväl var den inte helt fel att se på. Han var en mästare på ljussättning och stämning, det går inte att förneka. Fast han visade kanske inte så mycket av det här, det märktes nog mest i hans senare filmer. Rykten går, drömmar visas upp och tillbakablickar förklarar några saker. Till slut blir det faktiskt rätt spännande, det hela utvecklas ju till något av en kriminalare/deckare. Men det känns som att själva storyn dras ut onödigt mycket på vissa ställen. Första drömsekvensen är förresten ofantligt stämningsfull och har en ton av skräck, något som Murnau tidigt visade att han behärskade längre in på 20-talet och framåt.

3/5

Tabu: A Story of the South Seas

Matahi är en ung fiskare som blir blir förälskad i Reri. Deras kärlek blir tyvärr tabu, därför flyr båda ön.

F.W. Murnaus sista film från 1931. Oerhört tråkigt att han behövde dö i en olycka, om han inte skulle dö tror jag att han hade påverkat filmen ännu mer och säkerligen börjat avancera till riktig ljudfilm. Titta bara på fotot här, hur fint som helst! Och vad skicklig mannen var med kameran. Lätt före sin tid. En värdig avslutning i alla fall. Egentligen skulle ju Robert J. Flaherty också vara med och regissera, så blev det i alla fall inte.

I grund och botten är det fan en fin (och egentligen enkel) kärlekshistoria. Någonstans vid början känns det nästan dokumentärt, just skildringen av invånarna och deras aktiviteter. Kanske blev lite för mycket dans, allt börjar ta sig efter ett tag. Det är trevligt att nödvändig information skrivs genom brev i filmen. När Reri skriver ut sina känslor för Matahi är det laddat som tusan! Annars griper inte storyn tag i mig så pass mycket som jag hade velat. En stark trea.

3/5

Handling: Charlie Brewster älskar att se på vampyrdödaren Peter Vincent’s filmer och när Charlie ser två män bära in en kista till ett hus där hans nya granne kommer att bo i. Människor börjar försvinna från kvarteret och Charlie vet att hans nya granne har något med detta att göra, när Charlie får reda på att hans granne är en livs levande vampyr så försöker han varna alla men ingen tror på han så han vänder sig till skådespelaren Peter Vincent men även han tror ej på Charlie’s berättelse.
Nu måste Charlie döda vampyren innan vampyren kommer att döda Charlie men frågan är om Charlie verkligen klarar av döda något som är mycket kraftfullare än vad han är.

Bra saker med filmen: 80-tals musiken är bra och de har verkligen fått med den mörka atmosfären. Dimman i filmen är otroligt perfekt och det behövs alltid dimma i vampyrfilmer.

Dåliga saker med filmen: Det är svårt att säga vad som är bra med denna film för jag kunde ärligt talat inte komma på så mycket som var bra med filmen. Den hade dåligt manus och väldigt töntiga kommentarer. Storyn funkar men jag hade önskat att den kunde varit bättre men vad kan man förvänta sig med en vampyrfilm från 80-talet.

Bruden som spelar Marcy i serien våra värsta år (Married With Children) spelar Charlie’s flickvän och är helt klart den sämsta skådespelerskan i hela filmen. Det finns en karaktär i filmen som kallas för ”Evil” och är den som drar irritation hos tittaren för det känns som att han är bara med i filmen för att irritera tittaren.

Omdöme: Det finns så mycket bättre vampyr filmer men Fright Night är ju en kult-klassiker men det finns helt enkelt bättre vampyrfilmer som är idag klassade som kult-klassiker. Detta är mer en komedi film än en skräckfilm och det gör inget om ni har missat denna.

Betyg: 5/10



Den 14 Oktober kommer det faktiskt en remake på Fright Night med Colin Farrel och Anton Yelchin på biograferna i Sverige. Av att döma på trailern så ser remaken ut att vara mycket bättre än originalet och jag kommer garanterat att gå på premiären av den kommande Fright Night.



Ni kan läsa andra recensioner på min blogg!

Sunrise: A Song of Two Humans

En kvinna från staden förför en gift bonde och tycker att han ska mörda sin fru. Han tvekar, men bestämmer sig för att göra det ändå.

Jag blir mäkta imponerad av Sunrise: A Song of Two Humans av F.W. Murnau. Fotot, ljussättningen, miljöerna, oj! När man tittar på filmen blir man inte förvånad över att Murnau var en av världens mest inflytelserika regissörer under stumfilmens tid, dessutom var han ju en stor figur inom den tyska expressionismen, det vet väl dock folk som är filmintresserade. Viktig regissör! En otroligt välgjord pärla är detta. Handlingen är i grund och botten enkel, men Murnau har gjort det tillräckligt gripande när han skildrar filmens teman och händelser. Han använde inte speciellt många textrutor, han lät hellre bilderna och karaktärernas ansikten tala för att få fram deras innersta känslor. Och det gjorde han på ett lyckat sätt tillsammans med otroliga tekniska aspekter för sin tid. Vilken känsla och vilka känslor han får fram!

Vissa scener är jag dock osäker på, i alla fall en. Den där med den lilla grisen, jag vet inte om jag gillar den eller inte, om den tillför något speciellt till filmen eller snarare drar ner den. Men ja, vacker och känslosam filmhistoria är det och ett måste att se om man är intresserad av film. Många fina scener som sitter kvar.

4/5

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens

Greve Orlok är vampyr och träffar en mäklare som säljer honom en fastighet. Orlok reser till sitt nya hem på ett skepp och där kommer döden in med hjälp av honom.

Ja, vad ska man säga? Klassikernas klassiker. Majoriteten som har koll på den här pärlan vet nog hur det ligger till med filmatisering, upphovsrätten, Bram Stokers Dracula osv. Max Schrecks roll som Orlok är i alla fall helt oförglömlig och har verkligen satt sina spår, precis som filmen. Som vanligt var ju F.W. Murnau i en klass för sig på 20-talet gällande ljus, skuggor och stämning. Här har vi stämning. Det blir också mer och mer spännande. Miljöerna är perfekta. Murnau använde ju en del textrutor, här gjorde han det på ett väldigt behagligt sätt som känns lagom, samtidigt gör bilderna sitt. Som någon annan sa om Murnau några inlägg innan detta, han var en fantastisk berättare. Ja, jag behöver väl inte säga speciellt mycket mer. Viktig film som ingår i den tyska expressionismen.

4/5

City Lights

En luffare förälskar sig i en blind blomsterflicka och försöker hjälpa henne att fixa pengar till en ögonoperation. Samtidigt blir han också vän med en full miljonär på gott och ont.

Det är Chaplin, det är slapstick, det är satir, det är romantik och det är samhällskritik i en och samma förpackning. Varmt är det också. Jag själv dyrkar väl inte mannen i fråga, men här visar han ju att han var ett charmtroll och filmen blir rätt charmig, varm och tillfredsställande. Självklart gjorde han en stor inverkan på film. I City Lights stod han också för regin. Fotot är njutbart och filmen är estetiskt tilltalande. Det var ett bra val av Chaplin att göra en stumfilm istället för en med ljud, just för att det blev så pass aktuellt i början av 1930-talet. För övrigt kanske jag inte heller är ett jättestort fan av slapstick, det funkar väl till en viss gräns. Jag är väl rätt petig och kräsen med min humor, därför är detta ingenting jag sitter och garvar helvetet av mig åt, men hur det är iscensatt ger det charm som kan locka fram något fniss här och där. Kort sagt, det är trevligt.

3/5

Lo mejor de mí

Raquel ska flytta in med Tomás. Då måste hon fråga sig vad hon är villig att göra för kärleken.

Ett ganska tamt och ordinärt spanskt drama som inte bjuder på något direkt speciellt. Filmens stora behållning är att Tomás åker in på sjukhuset och Raquels tveksamhet över vad hon verkligen vill, jag var dock inte beredd på att i princip nästan hela filmen skulle handla om just det, att Tomás nästan hela tiden är på sjukhuset. Det var ju nästan ett plus. Tyvärr lyckas filmen vara otillräcklig och slutet var även det tveksamt. Karaktären Raquel lyckas få mitt intresse, men det räcker inte så långt.

2/5

The Rough House

Roscoe, hans fru och hans svärmor driver ett litet hotell. En eld startas och Roscoe får problem med en budbärare. Även polisen blir inblandade.

Här vill man faktiskt hellre se Keaton i fokus. Än Arbuckle. Fast Arbuckle har sina stunder också, i alla fall i början när sängen börjar brinna. Det är slapstick och hysteriskt utan någon som helst riktning, The Rough House har ju inte riktigt någon ordentlig story ens. Håller inte i sina 22 minuter.

2/5

Sherlock Jr.

En projektionist arbetar på en biograf. Under en biovisning somnar han och drömmer om att han är med i filmen där hans karaktär är Sherlock Holmes. Några pärlor har försvunnit och han får i uppdrag att lösa mysteriet.

Detta var betydligt bättre än The Rough House. Inte så konstigt kanske. Tekniskt sett finns det flera detaljer och knep som är härliga och kreativa för sin tid. Scenerna vid biljardbordet är bäst. När de två andra männen verkligen försöker göra det surt för Keaton på diverse sätt. En kul detalj är att Keaton bröt nacken i den här filmen, men det tog ett tag innan han insåg det. Påhittig liten rulle som var före sin tid. Ej att glömma bort.

3/5

Giù la testa

Juan och hans familj som är banditer träffar John. John är sprängämnesexpert och på flykt undan britterna. Juan övertyger John om att samarbeta tillsammans och spränga banken i Mesa Verde.

Här har vi ungefär Sergio Leones alla kända riktlinjer. Snyggt foto, närbilderna (främst på på ögon till exempel), musik av Ennio Morricone, längden/tempot och en rätt episk berättelse. Man fastnar lätt för karaktärerna, Juan och John blir osams då och då, men till slut växer det ändå fram en sorts vänskap som man själv kan uppskatta. Hela filmen varvas också med tillbakablickar ur Johns liv, något som ger mer karaktär till honom. Det finns lite humor och jag uppskattar den i vanlig anda när det gäller Leone. Ändå utvecklas det till en lite allvarligare historia. Tycker att början är bäst när båda precis träffar varandra och man får se hur deras lilla resa startar. I Mexiko är det revolution och det ligger ganska mycket som grund för berättandet.

Musiken är ju som sagt gjord av Morricone, här funkar den inte alls lika bra som i Leones andra filmer, vissa bitar sätter sig på minnet och andra känns rätt torra. Man har väl en del förväntningar på just den biten kanske. Det är inte alls i klass med deras andra samarbeten. Inte heller filmen i helhet, för mig är Giù la testa långt ifrån både C'era una volta il West (min absoluta favorit av Leone) och "Mannen utan namn"-trilogin. Den saknar något ordentligt (trots att den får 157 minuter på sig), men den går verkligen att uppskatta.

3/5

Il mio nome è Nessuno

En ung och skjutglad kille dyrkar en gammal revolverman och följer efter honom.

Inte helt regisserad av Tonino Valerii, Sergio Leone hjälper också till. Henry Fonda är bra och fläckfri som vanligt, men det komiska och Terence Hill förstör lite. Hills karaktär är mest fjantig. Men det är ju tänkt att det ska vara så, meningen med filmen var ju att göra den ultimata "skämtfilmen" i genren. Flera riktigt snygga och bra scener (särskilt scenerna Leone regisserade), Ennio Morricones musik, miljöerna och Henry Fonda räddar allt. Fondas karaktär är så seriös och Hills karaktär är så oseriös (som sagt), det funkar ju som kontraster, men Hill har jag lite svårt att uppskatta till hundra procent. En svag trea blir det just nu.

3/5

Il colosso di Rodi

En grekisk krigshjälte besöker en släkting på Rhodos. Året är 280 f. Kr och Rhodos har just byggt en stor koloss för att skydda staden mot fiender.

Nja, tyvärr Leone! Det här är alltså en av hans mindre kända verk. Jämför man med gubbens andra filmer är detta ingen höjdare alls. Något helt annat. I Il colosso di Rodi är det svärd och sandaler som gäller. Kolossen (främst) och miljöerna imponerar ju lite, men storyn är enkel och lyckas ändå ha svårt att få någon bra riktning, den blir slarvigt framförd och nästan rörig istället. Fotot är förresten inte helt illa! Nåja, filmen saknar ett stabilt berättande som hänför, nu när den ändå verkar vilja vara "episk". När sagan börjar närma sig slutet är det i alla fall höjdpunkten, det blir oerhört apokalyptiskt.

Kul att man känner igen Rory Calhoun och Lea Massari ur Antonionis filmer. Även någon ur Dollartrilogin och en annan från Tutti i colori del buio. Om man ska summera upp det är skådespelet lite ojämnt, men inget som jag direkt stör mig på eller drar ner betyget över. Kanske är Il colosso di Rodi något speciell i sin genre, men den håller inte en hög klass alls för att vara Leone. Jag är glad att han verkligen kom upp i sin topp några år senare.

2/5

Hiroshima mon amour

En fransk kvinna har tillbringat natten med en japansk man i Hiroshima. Hon åkte dit för att göra en film om fred.

Vilken otroligt vacker film i flera avseenden. Fotot, ljussättningen, kameraarbetet, bildspråket, monologerna, manuset, dialogerna och miljöerna! Det känns bara fulländat. Inledningsvis får vi ett galet fint montage över Hiroshima och alla inblandade människoöden. Till det har vi Elles monolog där Lui också klämmer in ett fåtal meningar för att lägga till hans egna ord. En bra start för filmen. En bit in får man se själva karaktärerna också. Och oj, vilka fylliga och rika personporträtt. Städerna Hiroshima och Nevers står båda som en stor grund för respektive karaktär. Vi får ta del av minnen, det förflutna, tillbakablickar, krigets påverkan, kärleken, ödet, Frankrike och Japans roller för båda och såklart deras avsked.

Åh, det finns så mycket att säga. Filmen är väldigt nyanserad, poetisk, rörande och full med känslor. Bra skådespel, speciellt imponerad blir jag av Eiji Okada som inte kunde franska ens, han fick bli coachad för att uttala meningarna och allt. Han är ju annars med i Suna no onna och Tanin no kao, båda två av dessa hör redan till några av mina favoritfilmer liksom. Emmanuelle Riva är också helt charmig i sin roll. Scenen när de är på restaurangen är så otroligt fin, speciellt när de håller i varandras händer. Eller då när Elle brister ut i gråt när hon berättar om sina minnen och det varvas med flashbacks. Musiken är även toppen, lite varierad och passar perfekt. Måste ju säga att filmens icke-linjära narrativ passar som handen i handsken, precis som jag vill ha det! Fan, jag började också tänka på Antonioni ibland, det känns som att han kan ha inspirerats av denna godingen. Kan ej göra något annat än att sätta en femma.

5/5

City Girl

Lem åker till Chicago för att sälja vete som hans familj har odlat på deras gård i Minnesota. Han träffar på Kate där, de blir kära, gifter sig och åker tillbaka till landet. Livet där blir dock inte som Kate hade tänkt sig.

F.W. Murnau kunde det här. Snacka om att filmen skiftar stämning. I början är det fint och rätt glatt, sedan blir tonen mörkare och mörkare. Slutet ska jag väl inte avslöja, men det var en galet trevlig upplevelse allt som allt. Vad som följer med hela tiden, det är att storstaden och landet står som två motpoler till varandra. Som det har sagts, Murnau var en ruskigt bra berättare, här kommer påståendet verkligen till sin rätt. Han gör det galant! Filmen är ju cirka 90 minuter, men känslan blir nästan episk och stor på sättet han berättar allting. Jag blir engagerad. Kate och Lem är båda två starka karaktärer, jag ska inte glömma att nämna pappan heller. Det handlar inte bara om Kate och Lems kärlek, även fadern spelar en stor roll i det hela. Som tittare utvecklar man lätt en sorts sympati till det nykära paret.

Vad sjukt snygg filmen är med! Fotot är bland det bästa jag har sett i en stumfilm, dessutom är det tekniska i högsta klass om vi snackar om Murnau eller den här eran överhuvudtaget. Många fina tagningar, åkrarna och utomhusmiljöerna ser ruggigt fina ut. Sedan att musiken är helt bäst precis när filmen startar gör ju ingenting sämre. City Girl är precis ett lika vasst drama som Sunrise: A Song of Two Humans. Och då är det vasst! Ja, slutet rundas av lite väl snabbt kanske, men det blir såklart en stark fyra om vi ska summera upp det.

4/5

Gli ultimi giorni di Pompei

Glacus har varit i krig och återvänder till sitt hem vid berget Vesuvius. Hans far har blivit dödad av ett gäng maskerade banditer och nu vill han hämnas.

Som i Il colosso di Rodi tycker jag inte att det funkar helt åt hållet för Leone här. Det är lite av samma visa, bara under olika tidsepoker. I Gli ultimi giorni di Pompei finns det lite av en spänning, just när Glacus är ute efter banditerna. Kristendomen råkar komma in i spelet med, något som ändå är till filmens fördel om vi tänker på manuset. Både Gli ultimi giorni di Pompei och Il colosso di Rodi har lite gemensamma slut nästan, ni som har sett båda förstår vad jag menar.

En stor svaghet ligger fortfarande i dialogen, den funkar inte speciellt bra och blir ofta tröttsam, just för att en del av det bara är larvigt nonsens och för att den inte är tillräckligt stark eller engagerande. Men ibland gillar jag helheten, exempelvis scenerna i tortyrkammaren. Som peplum är filmen säkert mer än okej (jag gör inget undantag för det), men för mig funkar det inte, jag ser samma sak som jag såg i Il colosso di Rodi.

2/5