Ett Glas Vatten: Jag är inloggad och kan bara "anmäla" eller "länka" när jag klickar på +. Du kan bara ändra ditt inlägg under en kort tidsperiod efter du postat det. Tror det rör sig om ca 5 minuter.
Sluta klottra på väggarna, annars tar vi bort dom! - Vaktmästarna
Jag köpte Nintendo World Cup när det släpptes i Sverige sommaren 1991. Man skulle ju kunna tro att det släpptes till VM 1990, men det är väl antagligen så att det anpassades till hur det gick där eftersom Kamerun är ett av de få lag som är med och de gjorde ju som bekant storsuccé just i VM -90.
Det var bara det andra fotbollsspelet till NES, trots att NES funnits i Sverige sedan 1986, så som NES-ägare var man verkligen svältfödd på fotboll. Det första var den svarta kassetten Soccer som kom redan 1987. Hade man inte en hemdator som man kunde spela Kick Off på så hade man inte så mycket annat att spela fotboll på. Varför fotboll var så mobbat på NES kan man verkligen fråga sig, det släpptes många fler golfspel för att ta ett exempel. NWC släpptes antagligen också egentligen mest för att promota Four Score, fyraspelaradaptern som kom ungefär i samma veva.
Jag har dammat av spelet och spelat lite singleplayer trots att det antagligen inte gör sig rättvisa annat än genom två eller fyra spelare.
Jag gillar ljudet överlag. Titelmelodin är medryckande och de små nationsspecifika trudelutterna före varje match känns som lyx för att vara NES. Ljudeffekterna när man tacklar ner varandra känns köttiga och fina. Stämningen under match skulle kunna vara lite bättre. Det är väldigt abrupt när det blir mål, där många andra spel har fanfarer, jubel och målgester. Kanske hade de sådana men upptäckte att matcherna kunde sluta 22-20 under testningen och därför beslöt sig för att ta bort dem för att öka tempot?
Grafiken är ju minst sagt lite speciell. Eller inte med tanke på att det är återanvända sprites från andra spel. Även om dödsanimationen varje gång en spelare blir ordentligt tacklad är rätt smaklös tycker jag att den formen av tydlig serietidningsgrafik funkar bra under NES. När spel på konsolen försökte sig på mer realistisk grafik i sportspel så blev det ofta väldigt stelt och tråkigt. Som i Blades of Steel. Gameplaymässigt är spelet väldigt oseriöst. En stor del av spelet är att varje lag har specialare, skott som flyger genom luften på olika magiska sätt. En märklig sak med detta är hur otroligt obalanserade dessa är, med tanke på att spelet inriktar sig på multiplayer. Vissa lags specialare går "alltid" in, som Argentinas, medan andra kräver att man står framför motståndarmålet (som Italien och Frankrike), medan till exempel Västtysklands vobblar i luften och går över i hälften av tillfällena om man gör en bicicleta. Den andra stora saken i gameplayet är ju att man ger sina medspelare order medan man själv bara styr en spelare. Något som funkar rätt okej eftersom spelutvecklaren inte fattar att det är 11 man i ett fotbollslag egentligen.
Gameplayet blir snabbt ganska enformigt när man spelar ensam eftersom det finns ett par enkla sätt att göra mål på (som tydligen suttit i ryggmärgen hos mig och väntat i 15 år på att jag ska plocka upp spelet igen).
Det är märkligt hur dålig koll speltillverkarna hade på vad som efterfrågades på den här tiden. Jag och alla jag kände som spelade spel vid den här tiden var överlyckliga varje gång ett nytt sportspel hade med ytterligare en feature från sporten som gjorde att spelet blev mer realistiskt, hur liten och obetydlig den än var. Kunde man få ett gult kort i ett fotbollsspel var det jättekul, höll domaren dessutom reda på vilka som fått gula kort och då kunde ge rött kort till de som fick sitt andra gula kort så var det helt fantastiskt. När matchklockorna i spelen började ha 2 x 45 minuter snabb fejkad tid istället för 2 minuter riktig tid så kändes det som ett riktigt stort framsteg. Oftast var det designbeslut och inte tekniska begränsningar som satte agendan. Allt det där kom ju vartefter och de realistiska spelen segrade och partyfotbollsspelen blev en nisch. Men det hade de inte förstått vid den här tiden.
Det här spelet spretar väldigt mycket. Å ena sidan är det som sagt helt oseriöst med spelare som får ögonen utsparkade, domare som tagit semester och specialsparkar som går i mål från egen hörnflagga. Å andra sidan innehåller det en massa funktioner som ofta infördes i de seriösa fotbollsspelen långt senare. Man kan ändra laguppställningar, man kan ställa in hur medspelarna ska bete sig i olika situationer, man kan kommunicera med medspelare under match, spelarna har stamina och kan bli trötta (visserligen genom att man sparkat ner dem för många gånger men ändå), spelarna har personligheter och unika utseenden, man spelar med bara en spelare hela tiden (vilket jag har för mig marknadsfördes som den ultimata simulatorupplevelsen när man kunde välja att göra det i en känd sportspelserie tio år efter det här spelet).
Jag tror man får se spelet som en konceptbil i en utställningshall. Vissa delar är återanvända, den är fullproppad med funktioner som är långt före sin tid och det finns en massa lull-lull och krom för att folk ska komma dit och titta. Om den däremot funkar så bra att verkligen köra omkring med är en annan fråga. Finns det konceptpizzor?
Trazh: Är det försent för att kommentera inför nästa avsnitt?:O Ja, tyvärr. Vi spelade in under gårdagskvällen.
Aloysius: Nintendo World Cup Tack för ditt djupgående och väldigt matnyttiga inlägg. Tyvärr missade vi helt det just när vi spelade in avsnittet - och vi har inget annat att skylla på än den mänskliga faktorn.
Så fortsätt ge oss feedback och skriv vad du tycker om spelen i fråga, för det sporrar oss som fan! Till nästa avsnitt ska vi vara mer vakna, det lovar jag!
Anders Brunlöf: Ja, tyvärr. Vi spelade in under gårdagskvällen. typiskt :C, jag som hade spelat igenom spelet och tänkte dela mina tankar om det. aja, laddar upp inför nästa veckas spel istället, som jag också råkar ha :D
Trazh: typiskt :C, jag som hade spelat igenom spelet och tänkte dela mina tankar om det. aja, laddar upp inför nästa veckas spel istället, som jag också råkar ha :D Låter bra det! Och du får mer än gärna skriva lite om vad du tyckte om veckans spel här i tråden i alla fall, jag vet att i alla fall jag kommer läsa och ta det till mig.
I takt med dagens premiär av fotbolls-VM i diamantlandet i söder har vi spelat klassiska Nintendo World Cup till NES. Vi snackar specialsparkar och blir fotbollsnostalgiska med VM i Italien, VM i USA och klämmer in VM lite överallt samtidigt. Anders har också traskat vidare i sagostunden och spelar huvudhistoria igen efter två veckors sidoäventyr. Nästa vecka spelar vi Mighty Morphin’ Power Rangers till SNES.
Anders Brunlöf: Tack för ditt djupgående och väldigt matnyttiga inlägg. Tyvärr missade vi helt det just när vi spelade in avsnittet - och vi har inget annat att skylla på än den mänskliga faktorn.
Så fortsätt ge oss feedback och skriv vad du tycker om spelen i fråga, för det sporrar oss som fan! Till nästa avsnitt ska vi vara mer vakna, det lovar jag! Det är lugnt, men jag förutsätter naturligtvis ett djupt och innerligt förlåttal till nästa avsnitt, något fullt i stil med en japansk ångerfull företagsledare.
Då var man äntligen tillbaka i sync och kan lyssna på avsnitten när de kommer igen =)
World Cup: Jag minns att vi spenderade en hel sommar med nästan bara World Cup. Till den graden att vi lyckades lista, iaf som det verkade i våra unga ögon, att USA hade det bästa laget om man flyttade om gubbarna lite. Frankenstein skulle vara back, om det inte var målis. Bulan skulle vara back, eller om det var han som skulle vara målis, Tony Montana skulle vara forward... vi kunde deras namn tillslut, men smeknamnen var bättre identifierare. Ibland var det kul att tackla ut ett lag också. Efter ett mål ställde de sig upp igen, men tålde bara en tackling till innan de lade sig ner igen tills nästa mål.
Mighty Morphin' Power Rangers
Power Rangers kom cirka 5 år för sent för mig. Jag minns att jag och mina klasskamrater blev oerhört exalterade när TV3 började göra reklam för att de skulle börja visa programmet. Dagen efter första avsnittet var det en gemensam moll-ton över allihopa och vi var överens om att det var ett riktigt dåligt program. Det enda det dög åt var att titta på när TV3 stod på när man åt frukost innan skolan och man erkände aldrig att man faktiskt tittade i brist på annat.
Jag fnissade ganska fint innan jag slog på spelet i undran över hur dåligt det kunde vara. Dock höjde jag på ögonbrynet när jag såg att det var Bandai som låg bakom det, då jag anser att de faktiskt ha skött sina spel ganska bra på sistone. Även vissa av deras 2D-fighters för Dragonball Z har varit OK i min mening. Mitt hopp för spelet gick iaf från ingenting alls till att det faktiskt kunde ha något att komma med.
Grafik: Spel var verkligen färggrannare förut. Det är definitivt ett SNES-spel, även om det inte är ett vackert SNES-spel. Några saker funderade jag fortfarande över. 1. Varför brydde de sig tillräckligt mycket för att göra sprites för alla Rangers, i alla färger, och ge dem egna, unika rörelser och attacker, men inte tillräckligt mycket för att göra både manliga och kvinnliga Rangers? Eller blev tjejerna biffiga när de satte på sig dräkterna och jag minns det bara inte? Och varför har tjejerna olika stora bröst beroende på vilken vinkel de står i? 2. Varför är den svarta snubben animerad som en super-stereotypisk neger rakt ur de rasistiska Disney-animationerna från mitten av 1900-talet? OK, han dansar och är ganska boogie i TV-serien också, men för i helvete? Det är verkligen ett praktexempel på hur japanerna är rasistiska som fan. OK, det var hysteriskt kul också, men inte PK =) 3. Varför har den blåa snubben gylf på sina hängselbrallor? O_o
Animationerna är mjuka och snygga, men jag förstår inte varför de är gjorda som de är. I allmänhet är jag nöjd med hur spelet ser ut, även om jag har några frågetecken.
Ljud: Ingenting särskilt. Musiken blir dock enformig ganska snabbt.
Kontroll: Simpel och responsiv. Det enda jag saknade var förmågan att kunna byta håll i luften, då jag ibland hoppade åt fel håll för att min hjärna var för snabb för mina fingrar, vilket ledde till att jag landade på saker som jag inte skulle. Dock var det lite kul att lista ut kontrollen. Man tvingades till att klura ut att man kunde hänga på rör och hoppa på väggarna. Vilket i sin tur ledde till att jag hittade uppåt+attack, vilket gjorde att Pinky blev det enda valet, då hon var ensam att ha en distans-attack. Det blev en ordagrant LOL första gången jag såg henne svinga bågen som ett bashing-vapen däremot, var bland det dummaste jag sett XD
Svårighetsgrad: Aaaaaahahahahahahhaaa. De satte svårighetsgraden korrekt gentemot målpubliken iaf =) Hjärndött så det förslår dock, ingen utmaning alls. Det var en boss som ens var intressant att möta och det var han på bygg-området. Dock så märkte jag att man kunde - nu kommer en term som man använder när man spelar Laserdome på tävlings-nivå - "blackpacka" honom, vilket innebär att man kunde timea sina attacker på ett sådant sätt att han aldrig hinner mot-agera. Detta blev som lättast när man var Pinky och bara ställde sig längst till vänster och sköt pilar med jämn rytm. Jag hade gärna sett att det var svårare än det var, för det här var ungefär på samma nivå som icke-boss banor från Cobra Triangle.
Sammanfattning: Jag hade faktiskt kul med det här spelet. Men då skall det understryka att jag bara spelade det runt 30-45 minuter åt gången innan jag gått och lagt mig - och ja, det innebär att jag klarade spelet på andra "sittningen" - så seriositeten var knappast på högsta nivå. Att uppleva de olika karaktärerna tyckte jag var underhållande och spelet lade till en nivå av mekanik i bra takt. Dock tror jag inte att det hade varit underhållande om det varit längre utan hade i det fallet gått över till att bara var träligt. I pizzaform säger jag att det är en barn-Funghi; tomat, ost, champinjoner. Utöver att den är gjord för barn så har den ingredienser som gör en pizza, bara det att den inte riktigt blir en intressant pizza om man inte lägger till mer ingredienser, eller om man äter den när man är trött/bakis. Personen som äter pizzan har dessutom gigantiska negerläppar.
Smalbenssparkar med en 100m hög robot är fan kärlek dock.
Nytt Avsnitt ute nu! Retroresan: Retroresan: Smalbenssparkar med en 100 m hög robot är fan kärlek (MMPR klart, WBIMW start)
Så har vi spelat Mighty Morphin Power Rangers till SNES och funderar över palettbyten, endimensionell 2D, stereotyper och vi har itne blivit klokare över varför någon kan föredra Power Rangers framför en viss grupp muterade sköldpaddor. Sagostunden utgår tyvärr men istället har vi Anders spoilerfyllda lista över topp tio bossar att gå genom. Vi höjer ett varningens finger för er som inte vill få 10 slutfighter avslöjade.
Nytt avsnitt: Retroresan: Ge honom på tafsen och upphäva förbannelsen (WBIMW klart, Tiny Toon Adventures start)
Vi gästas av Andreas Ljungström och Sebastian Magnusson från Radio Speltorsk och tillsammans har vi alla fyra spelat Wonder Boy in Monster World och delger våra känslor om guldfarmande, stora bossprites och om hur spelstilar förändrar upplevelsen av ett spel. Sagostunden utgår även denna vecka. Istället försöker Anders ta reda på vad speltorskarna har för spelbakgrund och vad de (och Samson) tycker och tror om nya spel och om de någon gång kommer kännas lika magiska i rosaskimrande nostalgi.
Hej och tack för en riktigt bra podcast. Har aldrig lyssnat på någon svensk tidigare men ni har verkligen fångat mitt intresse. Började lyssna på Anders sammanfattning av FFIV och kommer lyssna ikapp nu under semestern!
Ett tips på några sköna retrospel: Chrono Trigger, Donkey Kong Country-serien (främst 2an) eller Secret of Mana till SNES! Skulle vara härligt att höra era tankar kring dessa.
Har till slut en (smula udda) fråga: har någon av er flickvänner? Tänker på hur ni har tid till allt detta ljuvliga spelande varje vecka.
Käre Anders och Samson! Tack för en trevlig vår med många glada stunder och sorgliga stunder, som ni bägge vet är jag mest en stor fan av sagostunden. Jag har ju svårigheter med retrospelande då jag inte har retrokonsoller
Men om jag får tag på retrokonsoller eller emulatorer så har jag lite frågor ni gärna får svara på: Vilken är den bästa retrokonsollen om du inte var med på den tiden? Vilka fem spel måste jag prova? Vilka fem spel skall jag absolut hålla mig borta från?
Ha en fet sommar!
/ Chris
If I can't play it's not my revolution! Du har väll inte glömt att trycka på reklamlänkarna idag?
Chris Jonasson: Vilken är den bästa retrokonsollen om du inte var med på den tiden? Super Nintendo
Chris Jonasson: Vilka fem spel måste jag prova? Super Metroid, Zelda III: A Link to the Past, Super Mario Allstars (+World), Final Fantasy VI, TMNT IV: Turtles in Time.
Chris Jonasson: Vilka fem spel skall jag absolut hålla mig borta från? X-Men and SpiderMan in Arcade's Revenge, Jurassic Park
Finns säkerligen fler, jag höftar nu.
Chris Jonasson: Ha en fet sommar! Detsamma! Och tack för all fin kritik!
Ändrad: 30 jun 2010 12:28 av Anders Brunlöf, ändrad 1 gång
Nytt avsnitt ute nu! Retroresan: Bunny betyder kanin (Tiny Toon Adventures klart, Super Mario 64 start)
Våra retrohjältar återvänder, denna gång utan gäster, för att ta sig an Tiny Toon Adventures till NES. Vi diskuterar vad som definerar plattformsgenren, förvirrar oss i begränsad färgåtergivning och låter tankarna vandra fritt angående licenshanterandet. Anders har och spelat färdigt Final Fantasy VII och ger då äntligen den avslutande episka sagostunden, finalen av fantasin.
![[bigsmile]](gfx/smilies/bigsmile.gif){kind=small}
Det första Rayman spelet.
Länka
![[smile]](gfx/smilies/smile.gif){kind=small}
![[love]](gfx/smilies/love.gif){kind=small}
![[cry]](gfx/smilies/cry.gif){kind=small}
![[cheers]](gfx/smilies/cheers.gif){kind=small}
