Diskussionsforum

En poäng? Ni kan väl få femton poäng eller så för att ni presenterar högklassig underhållning varje fredag helt gratis.

Kuriosa kring att grafiken i Kirby är så tekniskt avancerad (som man ju måste hålla med Samson om att det är) är att det använde ett väldigt ovanligt specialchip. MMC5 hette det och det var bara Castlevania 3 bland någorlunda kända spel som också hade det. Det gav möjligheter till kraftfulla förbättringar i grafiken (och ljudet också för den delen), men det var tydligen väldigt dyrt att tillverka, så därför blev det aldrig populärt. Sen kom det väl rätt sent också under NES levnad.

Tack för ännu ett lysande avsnitt. Jag måste säga att jag reagerade med blandade känslor när ni hade klippt in mig i avsnittet, det var ju egentligen mest tänkt till er så det var både jobbigt och kul att lyssna till sig själv och veta att fler retroresanlyssnare kommer höra det. Jag hoppas att mitt budskap gick fram genom anekdoten iallafall; att megaman är mer än bara nostalgi. Att få se en 7åring år 2010 bli helt till sig över animationerna i ett spel med NES-grafik är en fantastisk upplevelse.

Vid en eventuell framtida inspelning ska jag ta mig tiden att skriva ett manus, för det blir i slutändan smidigare att spela in (så man slipper klippa och kämpa lika mycket) och dessutom trevligare att lyssna på.

Om veckans spel
Sträckspelade Kirby's Adventure igår och jag måste börja med att säga att det märks att Shigeru och gänget hade casuals/en bredare massa i åttanke när de designade både första spelet (Kirby's Dreamland till gameboy) och det här. Som ni nämnde kan man i princip flyga igenom alla banor och leka lite med förmågorna när man känner för det. När jag spelar prototype vid sidan av kan jag inte låta bli att känna att de har saker gemensamt i sammanhanget "leka i sandlådan".

Något jag faktiskt gillade med spelet, antagligen beroende av mitt humör, var att att jag kunde spela det försrött och dö lite här och var utan att behöva börja om långt tillbaka. Jag kunde till och med slarva och lata mig på sista bossen, när man dör game over och tar continue så får man ändå börja från slutfasen av bossen - ett sådant tillfälle då man tänker "varför har jag liv om det inte gör något när de tar slut" (precis som i Super Mario bros Wii).

Jag tyckte liksom Lephe att det märks att det är ett ganska sent NES-spel, men jag vill hellre påpeka att det märks att det inte är vilka som helst som har ritat spelet, det var ju ett untantag fortfarande 1992 snarare än en regel att ett NES-spel såg såhär välgjort ut a la Capcom/Nintendo. De ska ha all cred för sin ambition att programmera så fina pluffsiga fiender, snarare än en tidsepok. Min favoritfiende är de tjocka grodorna som ser ut att ha svalt en annan groda, fantastiskt fina!

Det jag gillade bäst med spelet var nog de söta fienderna. Banorna är ok, kontrollen är ganska bra, musiken har några höjdpunkter och grafiken är söt. Det är ett mysigt spel man kan bjuda ett småsyskon eller en flickvän på, utforkarglädjen de har försökt få med är inte lika förträfflig som i andra nintendospel vilket inte gör det lika spännande för dig som inbitenspelare.

Förresten måste jag påpeka att jag gillar när ni går in på djupet och diskuterar Kirby som karaktär i relation till Mario, Megaman etc, och metaknights hypotetiska relation till Kirby - helt fantastiskt!. Precis sådana diskussioner som jag själv älskar att skapa! =) Ju djupare man går in på sådant i en diskussion desto fler nya sätt lär man sig att se någonting på, och man finner saker som kanske inte finns; men likväl skulle kunna finnas där. Nördens sätt att tänka är det bästa sättet att tänka, det förgyller livet.

Mitt favoritspel med Kirby i huvudrollen - kanske förvånande nog - är Kirby's Dream Course till SNES. Ett väldigt udda golfspel för två spelare som är hejdlöst kul och 100% skill, men som behåller underhållsvärdet i att vara oförutsägbart. Till skillnad från till exempel nyare Mario kart- eller Mario party-spel så är det faktiskt spelare som kan utföra saker som inte motspelare har tänkt på, snarare än att spelet slumpar fram ett blått skal eller "chance time".

Återigen tack för ett mysigt avsnitt, ska blir kul att höra hur rätt Samson är nästa vecka efter att ha blivit jagad av sina bardomsmardrömmar! ^^

PS. Jag skulle verkligen uppskatta om ni skulle spela Clock Tower. Som skräckentusiast tycker jag att det är det läskigaste jag har spelat. Läskigare än RE, SH, Condemned, Thief eller cthulhu-spelet. Det är japansk skräck till Super Nintendo som inte lämnade landet men finns i fanöversättningar. Men ta er bara an det om ni vågar utmana psyket på ett extremt sätt. DS

Apropå ingenting kommer nästa avsnitt vara liite försenat. Oroa er inte, det kommer, men det kommer lite senare än vanligt.

Nytt avsnitt ute!

Denna vecka tar vi oss an Spielbergs dinosaurie-epos Jurassic Park till SNES. Vi diskuterar fejkade förstapersonsperspektiv, äggletande och logik. Anders har traskat vidare i Final Fantasy VII och vi blir lite emotionella när sagan tar en känslomässig sväng. Till nästa vecka spelar vi Streets of Rage 2.

Länkar

* Dino Riders
* Samsons Gamertag: Move the Bongos

Musikpaus

* Victims of Silence – The Device has been Modified v2

Direktlänk.

Tjena Samson och Anders (och inte Magnus ). Har precis börjat följa Retroresan och måste säga att det är klockrent bra och lika kul varje gång när ni snackar. Har faktiskt aldrig tidigare lyssnat på någon podcast, så ni har fått mig till det. Var stolta.
Veckans avsnitt var intressant med era dinosaurieäventyr (skönt ni är välbehållna från ambush-t-rexs) och FF7stunden är mysig, för det är en av tidernas bästa spelstorys tycker jag. Anders berättar och sammanfattar det bra, så jag blir sugen på att köra igenom spelet ännu en gång. Känner som dig Samson där vid Cosmo Canyon när Red XIII inser vad hans far egentligen gick igenom. Ett av spelets starkaste moments.
Ser fram emot när ni kör något spel jag har i min samling, så jag kan haka på er och dela med mig av mina åsikter. :D
Keep it going, så väntar jag in nästa avsnitt.

Trazh: Ser fram emot när ni kör något spel jag har i min samling, så jag kan haka på er och dela med mig av mina åsikter. :D
Du är varmt välkommen att tipsa om spel som vi kan spela.

Förövrigt, tack för all värmande kritik!

Tjena Samson och Anders Det var ett för långt tag sen jag kommenterade sist ^^ Har egentligen inget att säga, ska bara låta er veta hur jävla skit bra ni är!

Samson Wiklund: Jurassic Park
Får mig att minnas Jurassic Park: Operation Genesis bra grejer det. Eller allt med dinosaurier är bra, senaste Turok är bra.

Samson Wiklund: Streets of Rage 2.
Nice, nice.

Jag har spelat lite Streets of Rage 2 i veckan faktiskt, men inte så mycket och tyvärr ensam och inte med en kompis, som man ska spela det. Så jag kan nog inte riktigt ge det ett rättvist omdöme.

Det är snyggt med stora sprites och ganska färgglatt för att vara Mega Drive. Publikfriande, skulle man kunna säga, med alla spektakulära klädstilar på fienderna och de omväxlande miljöerna. På några ställen parallaxscrollar de förgrunden vilket ger en snygg effekt tycker jag, ett staket i början av någon bana kommer jag att tänka på. Sen finns det ju andra mindre smickrande grafikdetaljer. "Dimman" som introduceras på bana 3 är ju rent patetisk, det ser mer ut bildstörningar än som något annat. Jag kommer för övrigt ihåg att en av de features som man skröt om när SNES lanserades var just transparenta ljuseffekter och dimmor och liknande, vilket jag minns att jag tyckte var en ganska udda sak att skryta om. Om man springer runt i Lost Woods i ALTTP eller i ett spökhus i SMW direkt efter att upplevt några Mega Drive-effekter så förstår man ju vad de ville säga...

Jag gillar musiken, den jag har hört i alla fall, även om MDs ljudchip (som ni hatar ) har sina begränsningar. Jag vet inte riktigt om man får lust att slå någon på käften av den men det är trallvänliga melodier. Dessutom är det en bra kontrastverkan mellan musiken och det som händer på skärmen, exempelvis alldeles i början av spelet när man går igenom en bar och det är skön loungemusik där, samtidigt som man slår ihjäl en massa bus. Dessutom är ljudet funktionellt emellanåt, vilket inte alltid är fallet i spel, många spel går att spela med ljudet avstängt. När fienderna skriker så vet man att de dött och inte kommer att resa på sig mer, vilket kan vara användbart om man till exempel slagit dem ut ur bild och inte kan se om de blinkar och försvinner och man dessutom är för stressad för att hålla reda på deras livsmätare.

Det här var ju en enormt populär genre, och är det fortfarande, särskilt bland retrospelare. Jag är inte lika entusiastisk och känner att jag missar något (i just det här fallet är det självfallet att jag inte hade någon att spela tillsammans med, men även i övrigt). Det är alltså just dessa sidoscrollande 2D-brawler i fejk-3D jag pratar om. Den styltiga spelkontrollen där man måste sätta sig själv i rätt horisontalläge gentemot motståndarna för att kunna slå dem och svårigheterna att veta hur djupt i bilden de eller jag är så fort folk börjar flyga runt eller hoppa gör att jag oftast blir irriterad när det går dåligt än känner att det var mitt fel. Uppenbarligen så har jag ju missat något eftersom miljoner människor tycker helt annorlunda. Kära Bullen, förklara för mig hur man uppskattar den här genren till fullo.

Bullen-svar till Aloysius:
Det jag tror du missar och saknar är precis som du själv nämner den stökiga grabbiga gemenskapen jag alltid har förknippat med sådana här beat 'em up-spel. Turtles 2 till NES och Turtles in Time till SNES är mina personliga favoriter och jag tycker nästan att de är lika roliga än idag som de var för 10-15 år sen.

http://www.newgrounds.com/portal/view/534416
detta sköna flashspel kanske vore något för retroresan?
haha, även om det inte är till gamla konsoler så är det ju jävligt retro egentligen. Bara en tanke.

Ett Glas Vatten: Bullen-svar till Aloysius:
Det jag tror du missar och saknar är precis som du själv nämner den stökiga grabbiga gemenskapen jag alltid har förknippat med sådana här beat 'em up-spel.
Ja, det är ju definitivt roligare om man är två. Men jag totalsågar absolut inte SoR2, jag ser ju kvaliteterna, det är mer denna subgenre i stort som jag inte har lika kul med som alal andra verkar ha. När det gäller grabbigt co-op i samma soffa så hade jag roligare under den här tidsepoken med att t ex spela på samma lag i olika sportspel. Eller senare två mot två när N64 kom och man kunde spela fyra.

Nytt Avsnitt ute nu!
Retroresan: Väldigt vackert nästan (Streets of Rage 2 klart, Actraiser start)



Så har vi slagit oss fram genom Streets of Rage 2, Samson har besökt Göteborg och Retrospelsmässan medan Anders traskat vidare i Final Fantasy VII (och har varit med om den där scenen). Samson hälsar också ett jättestort tack till Niddeigbg som var världens bussigaste och lotsade Samson i Götet samt erbjöd logi och trevligt sällskap.

Länkar
Retrospelsmässan
Samsons reportage från mässan
Super mario crossover
Bitlöf.se
Gameplayer FM

Musikpaus
Simon Viklund - Bionic Commando Rearmed (main theme)
iTunes
Youtube
Last.FM

Direktlänk till avsnittet.

Angående Ocarina of Time:
Jag hade samma problem som ni förut. Vid tiden det kom hatade jag hur det såg ut och tog avstånd från det och spelade istället 2D-spelen, men ju mer tiden gick desto värre blev tjatet från kompisar och brorsor om att jag bara var "en grafikbög". (Detta var när vi befann oss i den åldern då man tyckte att prefixet bög kunde fungera nedvärderande). Detta gjorde att jag gav spelet en chans.

Oj vad jag led. Jag led faktiskt stort, det var så fult, det var så tråkigt, det var så långsamt. Jag längtade efter Dreamcast. Tiden gick och det gamla tjatet löd nu att jag inte hade spelat tillräckligt långt; "bara två tempel med vuxna Link". Det blir 5 tempel tänkte jag.

Några år senare hade Dreamcast kommit och förtrollat mig med nextgen-upplevelser för att sedan dö i mina armar och jag hade övergått till gamecube. Vid den här tidpunkten hade N64-spel blivit billiga på begagnathandeln och jag köpte på mig ett gäng med spel som jag vet att jag gillade, en kontroll med fräsch analog. Jag fick även tag på ett ex av OoT och Mayoras Mask till fint pris, så jag slog till.

Vid den här tidpunkten hade jag blivit mättad på grafiken jag hade hungrat sen jag fick Toy Story på VHS i födelsedagspresent, och jag hade slutat bry mig lika mycket om "kantighet" eller att munnar inte rörde sig.

Jag hade alltid gillat musiken i Zeldaspel, det var även den enda kvalitén som jag inte hade nekat 64-spelen. Jag tänkte att jag ska ge spelet en 6:e chans (ja, det råkade faktiskt vara det) och att jag iallafall kunde njuta av midi-melodierna.

En sommardag stängde jag in mig i ett mörkt svalt rum och satte mig skönt nära en 28" CRT-TV. Mobilen var avstängd, familjen hemifrån och inget skulle störa min spelupplevelse. Utan tankespökena eller andra yttre faktorer skulle det bli en "ren" upplevelse, tänkte jag.

Det funkade.

Jag hade faktiskt jättemysigt. Jag halva spelet sedan tidigare och sprang igenom det förvånansvärt njutfullt, och resterande del av spelet tyckte jag var fantastiskt. Det mest fantastiska var dock att det fick mig att spela Mayoras Mask: det jag än idag anser vara ett av de mest stämningsfulla spelen någonsin. MM var för mig helt nytt, fräscht och oförstört. En fantastisk värld proppad med sidequest och en spännande press på huvudpersonen och dig som spelare.

Vad jag vill säga är helt enkelt att det inte är för sent, det kan komma en dag då sinnesupptagningen din kognitiva tolkning är helt förändrad från idag.

-------------------------------------------------

Sen måste jag bara fråga Samson, i slutet av din mysiga berättelse om mässan avslutar du med frasen "mer än bara nostalgi", liksom jag i anekdoten jag skickade er förut, bara slump eller blev du inspirerad?

Nog med pladder från mig.

Keep the strong work going up!

Ett Glas Vatten: Keep the strong work going up!
Där har vi det där igen.

Ny skulle ju kört på spåret med omoderna pizzor. En flygande Jakob-pizza, en räkcocktailpizza, eller varför inte kassler i ugn med ananasskivor på? Det är kanske i och för sig mer 80-tal än tidigt 90-tal men ändå.

Ett tips till Anders som gillar Vincent och hade lite problem med Deathblow. Vincent har ett vapen som har 255 % i accuracy och alltså är som klippt och skuren för Deathblow. Du kan dock vara lite för långt i spelet för att det vapnet ska vara bra, du kan ha fått för många bättre vapen senare helt enkelt.

Aloysius: y skulle ju kört på spåret med omoderna pizzor. En flygande Jakob-pizza, en räkcocktailpizza, eller varför inte kassler i ugn med ananasskivor på? Det är kanske i och för sig mer 80-tal än tidigt 90-tal men ändå.
LMAO! Klockrent!

Nu, när du också har nämnt det så att jag inte betingar dig på något vis, kan jag till slut säga hur förjävla hemsk Cait Sith är.

Det är möjligt att det är någon skum japansk humor med honom som jag inte fattar, men jag tycker inte att han tillför berättandet ett smack, plus att som du får veta senare [inte läsa anders] Dold text: de andra i partyt låter honom fortfarande vara kvar i partyt även om han varit är hinder för dem och hotat om marlenes hälsa! Helt muppat efterblivet.

Han är förjävla hemsk helt enkelt! Så det så.

Aloysius: Ny skulle ju kört på spåret med omoderna pizzor. En flygande Jakob-pizza, en räkcocktailpizza, eller varför inte kassler i ugn med ananasskivor på? Det är kanske i och för sig mer 80-tal än tidigt 90-tal men ändå.
Det var myyyycket bättre än någon av våra pizzor. Jag och Samson var båda tokigt trötta och degiga i huvudet. Jag var dessutom riktigt dåligt förbered. Min pizza blev med det helt ihop-höftad, och inte så bra.

Ett Glas Vatten: Han är förjävla hemsk helt enkelt! Så det så.
I will never use Cait Sith! NEVER!!

Anders Brunlöf: I will never use Cait Sith! NEVER!!
Då är vi två.

En tvångsmässig grej jag alltid var tvungen att göra när jag fick välja/strukturera om mitt party var att sätta Cait Sith längst ner till vänster i fönstret med karaktärernas avatarer. Det kändes liksom smutsigt med honom där uppe bland de andra, han passar mycket bättre i ett ensamt hörn.

Testa, det är tillfredsställande!

Ett Glas Vatten: En tvångsmässig grej jag alltid var tvungen att göra när jag fick välja/strukturera om mitt party var att sätta Cait Sith längst ner till vänster
Menade förståss längst ned till höger!

Anders Brunlöf: I will never use Cait Sith! NEVER!!
Aaaaahahahahhaaaa! Kände precis samma sak när jag var där. "Näh, du din backstabber får stå på reservlistan och göra ingenting. Ingenting skall du ha, ingen EQ, ingen materia, ingen XP. INGENTING! HÖR DU DET?!"
XD

ActRaiser:
Jag och en kompis spelade detta ute på hans landställe på Utö en sommar för länge sedan. Jag har det på min egen lista över spel som jag skall spela eller spela om, och hoppades på att vara med på Retroresan denna gång, men så blev inte fallet. Första varvet av Mass Effect 1 gick varmt på mina grafikkort istället; hoppas på att bli klar med det i helgen faktiskt.

Det som vi lade märke till oerhört tidigt var att SoulBlazer och ActRaiser lånar såväl art-style, musikstil, HUD och ljudeffekter från varandra. Jag är osäker på vilket spel som var först, men vi spelade SoulBlazer först, så vi såg det som orginalet.

Att spela ActRaiser var som att spela många spel i ett. Först var det shooter-delen i samarbete med en oerhört simpel SimCity-variant. Sedan kom man in i det sidscrollande plattformsspelet som slogs ihop med ett hack'n'slash/beat 'em-up. Båda dessa mash-ups innehöll tillräckligt bra bitar från sina genrer för att resultatet skulle bli bra utan att vara överväldigande och plottrigt.

Grafiken var välgjord och stilren, musiken var välskriven och episk och spelkänslan och underhållningen var högst närvarande. Ljudeffekterna var väldigt arkadiga, men vi hade fullt upp med att klanka ner på att det var samma som i ett av våra favoritspel, SoulBlazer. Att det kanske var samma utvecklare eller utgivare var inte något som vi kommit underfund med ännu, för oss var ett spel ett spel den här tiden. Det var ett gäng som gjorde Mega Man, det var ett gäng som gjorde Street Fighter, att det fanns ett företag bakom som hette Capcom var ointressant. Dock så fungerade Konami-koden märkligt nog på alla spel som hade den välkända jingeln när man startade dem, kul att speltillverkarna använda samma på kod och jingel på många spel.

Det var helt enkelt ett av de bästa byten som han hade gjort på vår lokala KBS. Jag minns spelet som en så stark och bra titel att en del av de Wii-points jag fick i födelsedagspresent för några år sedan direkt gick till att dra ned det från WiiStore tillsammans med Super Metroid och A Link to the Past.

SoulBlazer är f.ö. ett spel som Retroresan bör lägga till bland sina destinationer. Om ni gör det så garanterar jag att åsidosätta tid att följa med.

Jag spelade Actraiser när det var någorlunda nytt, bör väl varit 1993 någon gång. Stadsbyggardelen av spelet var betydligt roligare och intressantare än actionmomenten, inte för att de egentligen var dåliga utan för att det fanns ganska många såna liknande spel till NES och att lite strategi och statsbyggande kändes betydligt modernare och mer spännande på min nya SNES. Jag hade ingen PC eller Amiga när det begav sig och var därför ganska svältfödd på spel som ens var i närheten av den genren. Även om Sim City faktiskt dök upp till SNES ungefär vid det här tiden.

Det är mycket möjligt att det egentligen är tvärtom idag, att plattformsactionbanorna är det som hållit medan den andra biten åldrats som gamla räkor i solen. Att uppföljaren är ett renodlat actionspel talar kanske en del för det.

niddeigbg: SoulBlazer är f.ö. ett spel som Retroresan bör lägga till bland sina destinationer. Om ni gör det så garanterar jag att åsidosätta tid att följa med.
De kommer ju att falla för trycket förr eller senare och spela Terranigma någon gång i framtiden, och då kanske Soulblazer skulle vara en bra början.

Fasen vilken skoj grej detta med podcasts. Faktiskt den första gången jag provar på det... Radio som man vill höra på, helt underbart!

Sjukt skoj att du gjorde inslaget om Retrospelsmässan Samson, även om min östgötska blev lite väl tydlig i intervjun. ;)

Nåväl. Det ska bli skoj att följa detta projekt!