Prince of Persia: The Two Thrones

Hans plattformshoppande gör Mario grön av avund. Hans akrobatiska färdigheter motsvaras bara av ett jättetungt kylskåp i tvärtomlandet. Och det skulle inte förvåna mig om han som barn kunde massakrera vilda sandmonster innan han hade lärt sig att gå.

Men allt det där vet vi ju redan om Prinsen av Persien.

Vad vet vi mer om denna karismatiska representant för det persiska kungahuset? Tillåt mig referera till handlingen i en dokusåpa som går på låtsas-tv och heter "The Prince of Persia goes to high school". Efter sin bejublade debut på våra moderna spelmaskiner åker prinsen till Staterna för att ta del av ungdomskulturen där. Lagom till sitt andra spel hade han acklimatiserat sig och uppförde sig helt sonika som alla andra missanpassade ungdomar i Amerika. Alltså - han svor mycket, lyssnade på Godsmack, tyckte att läskigt blod var värsta fina grejen och reste runt i tiden tills man blev alldeles snurrig (fördomar? Kanske, kanske inte).

Och allt det där överskuggade en viktig grej. Både plattforms- och fightingelementen hade blivit smidigare, snyggare och mer underhållande.

I The Two Thrones har Ubisoft gjort en såndär smart grej som utvecklare ibland får för sig att göra med sina uppföljare. De har behållit det som var bra. . .och tagit bort det som var dåligt. Striderna är fortfarande de vackraste dödsdanserna som går att beskåda och det nya speed kill-systemet (som innebär att prinsen ofta kan smyga sig på sina fiender och avrätta dem med hjälp av slow-motion och knappkombinationer) fungerar utmärkt och ger spelaren alternativa sätt att ta sig an spelets slagsmål. Vi får till och med köra lite hästspann, vilket är ett kul men ganska överreklamerat och snabbt avklarat inslag.

Allt det där spelar egentligen inte så stor roll.

Det viktiga i sammanhanget är att Ubisoft gjort spelvärldens roligaste plattformsbanor och låtit spelvärldens akrobat numero uno ta sig an dem med hjälp av spelvärldens bästa kontrollsystem. Då kan man inte misslyckas.

Spelets sensmoral är följande: Om du någon gång kommer tillbaka till den hemstad Babylon och finner att den står i lågor, så är det troligtvis ditt fel. Detta gäller i synnerhet ifall du ägnat de senaste sju åren åt att resa runt som en vettvilling i tid och rum, kämpat mot Ödet själv och raggat på i stort sett varenda prinsessa av Indien eller kejsarinna av tid som kommit i din väg. Om du till på köpet drabbas av personlighetsklyvning deluxe och med jämna mellanrum förvandlas till en pisksnärtande, glödande och jätteondskefull variant av dig själv så kan du faktiskt vara ganska säker på att det är ditt fel. Allt detta får prinsen lära sig den hårda vägen. Men det är inte så hemskt som det låter. Hans monster-alter ego är en hejare på att slåss och piskan bevisar återigen igen sin självklara plats i varje plattformshoppares ryggsäck. Och så ser han ju väldigt tuff ut också.

I övrigt: "Once you (play) PoP you can’t stop" är världens bästa slogan, för den har jag kommit på själv. Andra viktiga anledningar är att den påminner om en annan slogan på ett väldigt fyndigt sätt, samt att den faktiskt stämmer. Jag kan inte sluta spela för jag har SÅ jäkla kul och vad gör det då om spelet faktiskt är det blekaste i serien, grafiskt sett? "Nästan ingenting" är svaret på den frågan. "Vad slår Prince of Persia: The Two Thrones i plattformsgenren?" är en helt annan fråga. Men den har samma svar.