Sedan två år tillbaka har Tekken 6 levt ett aktivt liv och etablerat sig i hemlandets arkadhallar. Framgångarna i både Japan och Sydkorea ledde till att man utvecklade expansionen Bloodline Rebellion, som slutligen skulle bli den version som hemkära konsolägare skulle få ta del av. Nu är det äntligen här, och jag kan inte annat än att lyfta på hatten och gratulera Namco. Tekken 6 är fullkomligt briljant.
Den unika balansen mellan casual och hardcore är det som alltid kännetecknat Tekken-seriens spelmekanik som utvecklats blygsamt genom åren. Det är absolut inte något negativt, innovation är ett ord som låter bra i mångas öron men när det gäller fightingspel handlar det sällan om att ersätta eller redigera det fundamentala. Det dramatiska hoppet från världssuccén Tekken 3 till bottenskrapet Tekken 4 är ett bra exempel på vad som händer när man försöker tafsa för mycket på något som redan fungerar. Namco är numera väl medvetna om detta och har istället satsat helhjärtat på att utnyttja sitt arv och försöka finslipa det till perfektion. För folk som kanske inte riktigt är införstådda i vilken betydelse arkadscenen och responsen från tusentals spelare har för ett fightingspel så kan det låta konstigt att man väntat med att släppa spelet först nu. Men utan att gå för djupt in på detaljer så kan jag lova att det definitivt är något som har gynnat Tekken 6 på alla sätt och vis.
Även om de flesta som på ett eller annat sätt har haft en relation till Tekken kommer att känna igen sig så har stridssystemet kryddats med ett par nya inslag som späder vidare på konceptet från seriens femte del. Att jonglera sina karaktärer i luften och utlösa förödande kombinationsattacker är mer utbrett än någonsin tidigare. Med bound-in juggles kan man mitt i en luft-combo smälla motståndaren i marken och fortsätta att straffa för att utlösa maximal skada. Ligger man illa till har man möjlighet att göra comeback tack vare rage-systemet. När livmätaren når strax under 10 procent ökar ens attackstyrka kraftigt, så det gäller att hela tiden ha fötterna på jorden och inte ta ut sin vinst i förväg. Numera finns det även multi-tier banor, där spelaren som är i ett offensivt läge kan krossa marken eller väggarna på en bana och på ny mark fortsätta att misshandla sin motståndare. Det här är egentligen tämligen små förändringar som ändå lyckats göra striderna betydligt mer intensiva. Sidestepping är inte heller lika effektivt så det är märkbart svårare att försöka fly och komma undan slag och sparkar. Lite fler tekniska drag, men fortfarande lika lättillgängligt som förr, med andra ord. Undertecknad garanterar att varje stiligt animerad knytnäve, feltajmad low parry eller avancerad jonglering som resulterar i en förlust känns ända in i ryggmärgen.
Förutom det uppgraderade spelsystemet har man utökat karaktärsgalleriet med hela sex nya - välbalanserade - karaktärer och gett gamla godingar som Nina Williams och Paul Phoenix en smärre make-over. Sammanlagt rör det sig om över 40 spelbara slagsmålskämpar. Först ut bland nykomlingarna ser vi Bob, en överviktig men snabb amerikansk fighter, vilket verkar börja bli lite av en stereotyp i fightingspel. Pojkflickan Leo är en nybörjarvänlig bajiquan-praktikant och spanjoren Miguel är en tvättäkta brawler som inte tyr sig till någon speciell form av kampsport. Slutligen har vi Zafina, en mystisk kvinna från mellanöstern som kombinerar den indiska kampsporten kalarippiyattu med Soul Calibur-Voldos obehagliga rörelseschema.
Fast nu ljög jag lite faktiskt. För det slutar nämligen inte där. I samband med den andra arkadutgåvan klämde man in ytterligare två karaktärer som även spelar huvudrollen i det konsolexklusiva kampanjläget. Halvsvensken Lars Alexandersson spelar rollen som Heihachi Mishimas förlorade son och Alisa Bosconovitch är den pryda robotflickan från Ryssland med en fetisch för motorsågar. Tillsammans ger de sig ut på jakt efter seriens frontman, Jin Kazama, som gått från sin tragiska hjälteroll och blivit en bitter ung man som startar världskrig till höger och vänster. Det hela fungerar likt ett klassiskt beat ’em up á la Streets of Rage där man tar sig fram över tredimensionella fält och pucklar på horder av bad guys. Ni som kommer ihåg minispelet Tekken Force vet ungefär vad som väntar er. Det imponerar varken grafiskt eller rent tekniskt, men är ändå måttligt roande och kommer vid en framtida patch att kunna spelas med en partner online. Något som däremot imponerar är ambitionsnivån vad gäller handlingen. Långa dialoger och mellansekvenser ligger utspridda över hela kampanjläget. Visst är den hysterisk på sina håll, men historien om den maktgalna Mishima-släkten är ändå lika roande som den är galen och bidrar till att ge spelets färgstarka karaktärer lite mer substans än vad man kanske är van vid i ett fightingspel.
Kampanjlägets primära funktion är att ge spelaren ett alternativ till att samla på sig valuta för att smycka ut karaktärerna med trendiga boots, jackor och accessoarer. Och skulle man inte tycka att det är kul kan man alltid ty sig till övriga spellägen. Tekken 6 erbjuder i princip allt du kan förvänta dig av ett modernt fightingspel. Ghost battles låter dig slåss mot en hyfsat intelligent AI som försöker replikera verkliga spelare. Förutom att slåss mot andra spelare online kan man även ladda upp och ned ”spöken” och försöka vänja sig vid kompetent motstånd och hur deras rörelsemönster ser ut på ett ungefär. Traditionella moment som arkad, survival och team battles finns givetvis tillgängligt och vill man spela ett story mode på klassiskt vis går det att nå via spelets arena.
Vare sig du är värsta sortens button-masher eller har ägnat halva ditt liv åt att bemästra Virtua Fighters svettiga spelmekanik så kommer Tekken 6 garanterat att tillfredställa dig på ett eller annat sätt. Det vore orättvist och rent ut sagt korkat att döma ut Namcos insatser med spelet utifrån den i dagsläget trasiga nätkoden eller det faktum att grafiken känns något föråldrad. Det halvdassiga kampanjläget i sig bör egentligen inte ses som något annat än ett väldigt generöst tillägg. För när det kommer till vad som faktiskt är väsentligt i ett fightingspel så har man kommit så nära perfektion att det faktiskt är svårt att se hur Namco någonsin ska kunna vidareutveckla stridssystemet och överraska, när man nu 15 år senare har ett i princip fläckfritt resultat. Med det på pappret går det inte att kalla Tekken 6 för något annat än en av genrens främsta kreationer som förhoppningsvis kommer att fortsätta vara synonymt med fightingspel ett bra tag framöver. Det här är slagsmål när det är som bäst.
En andra åsikt av Sebastian MagnussonTekken har aldrig varit min stora kärlek i fightingenren. Jag har funnit Street Fighter roligare, Virtua Fighter djupare och Soul Calibur mer effektfullt och det är inget den senaste järnnäveturneringen förändrat. Men med det sagt är det svårt att inte kapitulera inför ett så välutfört spel som Tekken 6. Det formligen gigantiska karaktärsgalleriet som är lika varierat som det är välavvägt utgör stommen i spelets storhet och det ska mycket till om man inte lyckas hitta en karaktär att fastna för. Det är ett spel jag kan plocka fram när vännerna är för coola för Smash Bros men inte nördiga nog för Virtua Fighter, då återupplever vi tillsammans 90-talets fightingminnen i det bästa Tekken hittills.
Betyg: 8/10
En tredje åsikt av Sofia HårdJag är ingen Tekken-veteran. Långt ifrån. Men jag uppskattar lättsamma fajtingspel som ändå har lite mer substans än Super Smash Bros. Och jag uppskattar Tekken 6. När jag plockar fram nykomlingen och den oväntade favoriten Bob för att sedan spöa både sambo och svåger på löpande band, då är Tekken 6 som allra bäst. Grafiskt är det ingenting speciellt och kampanjläget ska vi inte ens börja tala om, men det är å andra sidan inte där Tekkens styrka sitter heller. Styrkan sitter i ett rappt, smidigt och lättillgängligt spelsätt där alla kan vara med och fajtas. Oavsett om det är nischad hardcorekväll eller lättsam förfest. Och för min del kommer Tekken 6 garanterat att åka fram ett bra tag framöver med Bob och Bruce som ett självklart vinnarteam.
Betyg: 8/10
;)
;)
;)
;)
