Marvel Nemesis: Rise of the Imperfects

Vad har vi här? "Lär dig grammatik tillsammans med de snälla hjältarna från Marvel” ELLER ”Lär dig brutalnita folk tillsammans med de snälla hjältarna från Marvel”? Du får gissa om du vill.

Funderat klart? Ok. Ni som chansade på grammatikupplägget: Vad i hela friden tänkte ni på? Klart vi ska slåss! Imperfekten i suffixet betyder nämligen ”De ofullkomliga” på engelska och syftar på ett helt nytt gäng superhjältar/bovar. Designade av en Marvel-illustratör. Enbart för det här spelet! Yeah! Bland dessa finner vi en ballerina från Ryssland (hihi), en läskig snubbe som består av kroppsdelar från 100 döda elitsoldater (ojdå) samt en hel del rena kopior av Marvels vanliga karaktärsgalleri. Ni vet – eld, elektricitet, Nightcrawler-teleportation och sånt. Någon osynlig man syntes dock inte till, av förklarliga skäl (skratta åt det roliga skämtet här, tack). Bland de mer erfarna trikå-fetischisterna finner vi förmågor som Venom, Iron Man, Daredevil och Spiderman. Sammanlagt är de 18 stycken. Räkna med bråk.

Känner du till Capcoms Power Stone till Dreamcast? Om ”nej”: Det är ett intensivt beat’em’up vilket spelas från ett upphöjt perspektiv och som till stor del går ut på att man kastar omgivningen på varandra tills någon dukar under. Om ”ja”: Du hade inte behövt läsa ovanstående mening och du vet ungefär hur Marvel Nemesis: Rise of the Imperfects funkar. Det funkar som Power Stone nämligen. Inget fel i det dock – Capcoms klassiker är ett underbart spel som absolut förtjänar en mer lyrisk beskrivning än den jag precis nedtecknade. Dess fantastiska slagsmålskaos har jag inte upplevt i något annat spel. Tills nu alltså. Rise of the Imperfects multiplayer gladde mig storligen till en början. Låt gå för att spelets grafik är färglös och odetaljerad – men den går i alla fall att slå sönder! Efter en kraftmätning spelets hjältar emellan är banor som ”NYC Streets” och ”Avengers Manison” aldrig mer än en rykade hög med skrot. Precis som det ska vara. Fysiken har den rätta tyngden och när The Thing är oartig nog att kasta iväg en taxi på Elektra så lyckas spelet få mig att förstå att det gör ont. Riktigt ont. En lyckad superhjältar-som-fajtas-simulator alltså.

Men det finns en hake. Det gör det ju nästan alltid.

Till en början kan man bara välja mellan ett fåtal karaktärer. Och det blir ju tråkigt efter ett tag. Hur låser man upp resten då, undrar ni. Man spelar Story-läget, svarar jag. Blörk. Jag är lite för arg på story-läget för att skriva något giftigt men såhär är det: att kalla detta läge för bra vore som att kalla något jättedåligt för bra. För det är jättedåligt. Episka uppdragsnamn som ”Wrath of the Elements” eller ”Rise and Fall” döljer undantagslöst mindre episka uppdrag som ”banka 15 fula och massproducerade ondingar” eller ”banka sönder några skitfula och massproducerade gröna alien-mojänger”. Allt detta enligt en action i 3:e persons-formula som känns både utdaterad och svårkontrollerad. Underhållningen i att träna grammatik föreföll mer och mer uppenbar.

Många meningslösa timmar senare återvänder jag till Versus-läget för att spela med mina nyupplåsta karaktärer. Men det är för sent. Jag har blivit cynisk nog att genomskåda spelets turbulenta upplägg. Om kaos som spelupplevelse ska bli njutbart måste spelaren erbjudas tillräckliga medel för att kontrollera nämnda kaos. Det gör inte Marvel Nemesis: Rise of the Imperfects. Det blir mest en massa smällar och saker som går sönder av hela skiten. Och så är det inte alls lika charmigt eller balanserat som mitt gamla Power Stone heller. Det perfekta superhjälteslagsmålet? Knappast. Ofullkomligt är en bättre beskrivning.