Rogue Trooper

Hmm. Rogue Trooper. Obefintlig hype, en blå man med rymdpickadoll på omslaget och meningar som ”Intense 3rd-person action on the battlefields of Nu Earth!” i pressbrevet. Det är svårt att inte höra varningsklockorna. Eller nej, låt mig omformulera – det är svårt att inte höra megafonmannen som står vid mitt öra och skriker ”SKITSPELSVARNING!”.

Det är möjligt att den här texten kommer innehålla någon form av oväntad vändning.

Framtiden. Men allt är som vanligt. Människan är fast i ett krig utan slut som förvandlat den en gång paradisiska kolonin ”Nu Earth” till ett rymdbaserat helvete. För att segra i kampen om denna giftgasbolmande trofé utvecklar den ena sidan i konflikten genetiskt förbättrade supersoldater, födda med ett enda syfte – att ta livet ur folk. Japp, allting är sannerligen som vanligt i framtiden.

En av dessa genmanipulerade krigsmaskiner går under benämningen Rogue och ingår i ett team tillsammans med Gunnar, Helm och Bagman. Lite konstiga namn kan man tycka (förutom Gunnar då – det är ju ganska vanligt) men det hela får sin förklarning senare i spelet. Nåja, spelaren tar kontroll över Rogue just då han landat i det inferno som i efterhand kallades massakern vid Quartz . Som antytt går det hela åt helvete och snart är Rogue den ende supersoldaten vid liv. Inte ens hans närmaste kamrater klarar sig.

När man torkat tårarna upptäcker man att supersoldaternas personlighet och expertis ryms på ett litet chip, och Rogue är inte sen med att installera dessa chip i sig själv. Tillsammans igen! Och nu kommer vi tillbaka till det där med konstiga namn. Bagman-chippet startar eget i Rogues ryggsäck, där tillverkar han ammunition, med-packs och vapen av diverse skrot som man hittar på banorna. Helm placeras på Rogues hjälm, och bidrar med feta hacker-skills samt möjligheter att framkalla hologram med mera. Och Gunnar? Jo, han installeras såklart i ditt vapen. Om man vill går det att placera ut honom som en ovanligt självständig och klok turret.

Begreppet enmansarmé har fått ett nytt ansikte. Och det är blått.

Man kan göra många saker i Rogue Trooper, och det känns bra när man gör dem. Om det hade handlat om kutaskjuta skulle det vara ointressant, varken grafik eller handling sträcker sig mot de stora höjderna. Men nu handlar det istället om att ge spelaren stora möjligheter att hantera varje situation. Det handlar om att rycka fram stötvis mellan skydd, sätta headshots med snipern, smyga, skapa distraktioner med hjälp av hologram, lägga ut minor för att inte bli överraskad bakifrån och att slå ut elektrisk utrustning med EMP-granater. Som en korsning mellan Splinter Cell och Killzone, kan man kanske säga. Kontrollschemat är oerhört mångsidigt och fungerar nästan fläckfritt. Det enda spelet saknar är de där Stora Ögonblicken, och kanske lite nextgen-maffighet. Fast å andra sidan gäller det för det mesta till Playstation 2.

Den oväntade vändningen då? Jo – spelet som inte såg ett dugg bra ut på förhand visade sig faktiskt vara förbannat bra. Ibland har till och med skrikande megafonmän fel.