Brothers in Arms: D-Day

Jag drömmer så konstigt om spelutbudet till Playstation Portable ibland. Att jag stiger in på Bengt’s Livs i Kattarp men istället för att mötas av sedvanlig ilska och handgemäng träffas jag av glada jubelsånger och konfetti. Du är den miljonte kunden! Välj ditt pris! Och så står jag där, rusig av lycka, och försöker ta beslutet. En solsemester till Barbados hade ju säkert varit jättevarmt på ett toppen-sätt, och en supertuff bil som blivit uppiffad av en sådan där hallick på musiktelevisionen är ju också hur bra som helst. Men jag gillar ju spel så mycket och den där enorma högen med PSP-titlar ser faktiskt väldigt fin ut och helt-jävla-idiotiskt-vågat, hälften vunnet, eller hur var det nu?

Så jag väljer pris nummer 3: ett slumpmässigt utvalt spel ur Playstation Portable-sortimentet.

Det är inte förrän jag spelar spelet som jag inser min genuina dumhet. Det här var ju inget bra pris! Det här är ju bara ett spel som jag redan spelat på min Playstation 2, fast med stympad kontroll, grafik som är ”ganska snygg för att vara bärbart” och en helt utebliven storslagenhet.

Och mitt ”Neeeeeej!!!”-skrik tar jag med mig när jag återfår medvetandet och inser att det faktiskt är så på riktigt. Inte det där med Kattarp, konfettin, Barbados eller hallick-bilen, utan det där andra. Det om Playstation Portable-spelen. Väljer man på måfå ur PSP-sortimentet är risken överväldigande att man får det där spelet.

Ett spel som Brothers in Arms: D-Day.

Det stora problemet med Playstation Portable är, lustigt nog, dess prestanda. Den är lite för bra. Bra nog att spelutvecklare ska se möjligheten att överföra sina konsolsuccéer rakt av, bra nog för att de ska kunna strunta i att PSP:ns kontrollmöjligheter inte sträcker sig lika långt som dess grafiska dito.

Det är då vi får spel som Brothers in Arms: D-Day. Ett spel med banor från Brothers in Arms: Road to Hill 30 och ”uppföljaren” Earned in Blood inklämda i Sonys lilla svarta. De är två bra spel, de mest jordnära, intressanta och taktiskt utmanande bland WW2-skjutarna. På rätt format är de värda ett högt betyg.

Playstation Portable är inte det formatet. Playstation Portable är ett format som skulle må bra av unika, anpassade spel istället för ännu en halvhjärtad First Person Shooter-konvertering som kräver två analoga spakar eller en mus för att kunna kontrolleras. Men just nu känns de unika PSP-spelen väldigt långt borta. Lite som en avlägsen dröm faktiskt