Wolfenstein PC

Wolfenstein 3D får väl sägas vara det spel som satte fart på förstapersonskjutargenren, även om det inte var först eller bäst. Däremot innehöll det nazister som ju är världens mest perfekta fiender att ha ihjäl och självklart är ultrapimpade zombie-alien-nazister ännu bättre att ha som antagonister, något som Wolfenstein är fullt av. Spelet tillför inget nytt till genren, men Raven Software vet hur man gör ett tajt, underhållande spel, något de kunnat delge utvecklarna Endrant Studios som står bakom 2009 års tolkning av den anrika spelserien.

För, till skillnad från Sebastian, tycker jag att Wolfenstein är otroligt underhållande. Det är framförallt kampanjen som fått mig att ständigt bortse från saker jag borde och istället göra ytterligare ett uppdrag för att komma ett steg närmare Isenstadts befrielse. BJ, ett illa valt akronym enligt mig, Blaskowitz har nämligen kallats in för att sätta fälleben för nazisternas ockulta projekt i den tyska staden. Där möter man upp med Isenstadts motståndsarmé, samt en grupp lärda som säger sig vilja bevara hemligheten med den svarta solen som nazisterna försöker avslöja.

Uppdragen som fås är varierande – allt från mörka grottsystem till mörka slott och stadsruiner – men gemensamt för alla är att det är fullt ös från början till slut. Skräckelementen som var ganska påfrestande i Return to Castle Wolfenstein har minskats till en, enligt min mening, behagligare nivå och det blir mer en kombination av Indiana Jones och Rambo än Indiana Jones och Romero. Uppdragen som ges är inte heller helt linjära och vissa sidouppdrag kan plockas upp i Isenstadt, något som ger en viss frihetskänsla.

Men Wolfenstein är framför allt riktigt jäkla underhållande och när Raven Software är inblandad vet man att blodstänket inte är sparat på. Det är svårt att inte känna sig nöjd när man, efter att ha uppgraderat sitt snipergevär, kan skjuta huvudet av nazister, och det är svårt att inte känna sig som en sadist när man glatt bevittnar en nazists gurglande dödskamp efter att ha skjutit honom i halsen. Men, vid sådana tillfällen kan man plocka fram det faktum att det ju är nazister man dödar, inte människor. Eller?

Det är en hyfsat lång och underbar spelupplevelse man bjuds på och även om flerspelardelen inte är upphetsande tål Wolfenstein definitivt att spelas om på en högre svårighetsgrad. Det finns dessutom gott om hemligheter att finna, varför spelet känns som en fullgod spelupplevelse tack vare sin suveräna kampanj. Det är inte revolutionerande men det är en förstaklassig förstapersonskjutarupplevelse som bara måste avnjutas.